”Han noterar att de flesta tror att det är synd om dem som inte har en far. Tragiskt, eller ensamt. Han tycker om medlidandet, upprepar gärna Min far dog när jag var sex månader gammal. Ibland lite tröttande. Egentligen ett jävla tjat om detta halvår, kan han själv tycka; han är då vuxen och har lärt sig att med schwärord missbruka språket, men han fortsätter upprepa sig.”
En känsla som de flesta, som åtminstone jag kan känna igen mig i. För tillfället är jag gruvligt trött på de haranger jag hasplar ur mig när jag försöker förklara varför jag är föräldraledig. Ett helt år. Att jag är hemma med barnen förvånar få. Att jag ska vara hemma mer än några månader förvånar många män och några kvinnor. I stort sett alla känner sig nödgade att kommentera.
- Ska du vara hemma ett helt år? Frågar de.
- Vad ska du göra då, har du några projekt på gång? Frågar några.
- Kommer du inte tröttna på att trampa runt hemma? Undrar någon enstaka.
Nu är det inte frågorna i sig som tröttar mig. Även om det är uppseendeväckande att de ställs. Att de ställs till mig. Maria har inte ifrågasatts av någon för att hon valt att vara föräldraledig i ett års tid, vid tre tillfällen. Men hon är å andra sidan kvinna. Nej, det är mina svar som är tröttsamma. Att jag faller i fällan och börjar försvara och motivera mitt val.
- Ja det är ju sista chansen. Jag får nog inte några fler möjligheter, kan jag säga.
- Jo, toaletten måste renoveras. Det ska jag nog hinna med, hör jag mig själv svara.
- Ja det är ju inte direkt bra för pensionen, kan jag liksom ursäkta mig.
Från och med nu ska jag sluta svara. Byta samtalsämne istället. Börja tala om vädret och/eller den krassliga kommunekonomin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar