49. Våra individuella upplevelser delas av många

Lördagens (17/12) krönika i Östersundsposten

I början av oktober skrev jag om min pappa i den här tidningen. Det är en berättelse som jag inte önskar att något barn skulle behöva dela med sig av. Den handlade om hans sista år, som slutade med att han tog sitt liv. 

Sedan dess har jag fått många varma hälsningar. Det är ett stort antal personer som hört av sig på olika sätt. De har ringt, skickat mejl, brev och vykort, skrivit hälsningar via twitter, facebook och artikelkommentarer och kommit fram till mig på macken i Mörsil. Det har varit omtumlande och bra.

Några har beklagat det som hänt och frågat om hur jag mår idag. Men många, långt fler än jag någonsin trott, har delat med sig av sin egen berättelse. De har berättat om deras egen erfarenhet av självmord i familjen, släkten eller bekantskapskretsen.

Det är inga muntra historier som jag fått mig till livs. Jag kan inte annat än hålla med om vad en av mina vänner kommit fram till, apropå att hans svärfar tog sitt liv tidigt i höstas.

– Man hoppas ju att ingen ska få hitta sin pappa i en göl liggandes upp och ner, livlös, skrev han i ett facebookmeddelande.

Konstigt nog har jag funnit tröst i att få höra att andra också upplevt något liknande som vi har gjort. Jag menar inte att det finns någon mening i alla dessa meningslösa dödsfall. Nej, men det finns paradoxalt nog något tröstande i att min pappa inte var ensam. Han var inget undantag utan en av många.

Författaren Karl Ove Knausgård, som nyligen kom ut med den sjätte och avslutande delen av sin mastodontbiografi ”Min kamp”, fick frågan om vad han är mest överraskad över efter utgivningen. Det är inte att han sålt hundratusentals exemplar av sina böcker, att hans farbror sagt upp bekantskapen och hotat att stämma honom eller att han blivit Norges största litterära kändis.

Nej, det som förvånar honom mest är alla människor som hör av sig till honom för att berätta om sina liv – eftersom de känner igen sig i hans historia.

Jag tror att man kan lära sig något av detta. Att det mest subjektiva, personliga, privata eller vad vi nu väljer att kalla det – är i någon mening universellt. Våra individuella upplevelser delas av många. Människan är ingen ö.

Jag gillar det. Att allas berättelser har betydelse. Jag stämmer gärna in i poeten och folkbildaren Göran Palms paroll om att ”varje liv är värt att skildra”. Och det är kanske just det vi sysslar med när vi hela tiden lägger upp nya statusuppdateringar och blogginlägg. Vi delar med av oss av våra livsviktiga liv.

48.Ledig fredag

Ledig fredag har jag haft i snart ett och ett halvt år. Det vill säga ledig från mitt kommunaltjänstemannajobb. Det är ett bra avslut på veckan och en bra början på helgen.

Idag är det fredag.
Jag är ledig.
Det är bra.

Ska bara skriva klart, skicka faktura, städa, diska, klä på treåringen, hämta sjuåringen på skolan, lämna tillbaks böcker på biblioteket, åka och handla, motionera med barnen, tvätta bilen och vila.

47. Upprop för fängslade bloggare i Egypten - #freeAlaa #freeMaikel

Idag deltar jag i ett bloggupprop till stöd för två (av många) fängslade bloggare i Egypten. 


Här kommer texten, om du som bloggare håller med får du gärna återpublicera det och uppmana andra att gå in och skriva under uppropet på den här adressen.


Frige dem som fängslats för sin åsikt! 


När pressfrihet inskränks och medier kontrolleras av statliga eller andra intressen, blir det medborgares uppgift att peka på missförhållanden. Internets medborgarjournalister är en viktig motor för utveckling av demokrati i många länder. Med bloggar och andra sociala medier som publiceringsplattform lyfts orättvisor och missförhållanden i vardagen i ett hårt kontrollerat medielandskap fram i ljuset.


Som den arabiska vårens historiska händelser visat är bloggare inte bara medborgarjournalister. Med sig bär de även hoppet om demokrati, fred och värdighet. Yttrandefriheten på nätet har blivit en av de främsta skiljelinjerna mellan demokrati och diktatur. Här lyfts orättvisor och missförhållanden i vardagen och med pennans makt arbetas det för förändring.


Situationen för dem som engagerar sig för demokratisk förändring har på många håll hårdnat. I flera länder förföljs och fängslas aktiva som via sociala medier varit kritiska till sittande regim. Ett exempel på det är de öden som drabbat de egyptiska bloggarna Alaa Abd El Fattah och Maikel Nabil. 


Alaa Abd El Fattah är en av centralfigurerna i den sedan många år enormt stora och levande egyptiska bloggosfären. Redan 2006 greps han, då av Mubaraks regim, för att statuera exempel. Bloggare som kritiskt diskuterade det som hände i Egypten ansågs vara ett hot. Tyvärr har det inte förändrats och i den demokratiprocess som pågår är situationen allvarlig. 


Sedan en dryg månad har Alaa åter suttit inspärrad. Denna gång av det i Egypten nu styrande militärrådet. Hans tid i fångenskap förlängs med två veckor i taget, vilket orsakar stor oro i hans familj och särskilt hos hans höggravida hustru. Processen mot honom handlar med all önskvärd tydlighet om att inför det nyss avslutade valet tysta en viktig politisk knutpunkt i denna unga proteströrelse, som tidigare i år störtade diktatorn Mubarak och nu återigen protesterar mot vad man ser som fortsatta politiska orättvisor. 


Ytterligare en medborgarrättsaktivist, Maikel Nabil, har sedan slutet av mars i år suttit inspärrad, anklagad för att i sin blogg ha förvrängt den egyptiska militärregimens slogan "Militären och folket är en enad hand". Han diskuterade och kritiserade utvecklingen efter Mubaraks fall under rubriken "Militären och folket är aldrig en enad hand". Detta tolkade militärregimen som en attack mot systemet och fängslade Maikel, som nu avtjänar ett treårigt fängelsestraff för högförräderi. 


Alaa och Maikel är långt ifrån ensamma. De används dessutom som varnande exempel för att skrämma andra att inte utmana och kritisera orättvisor eller tala i situationer när andra tiger. I en demokrati under uppbyggnad är detta tecken på en farlig utveckling som omvärlden bör reagera på.

Vi som undertecknar detta har alla, liksom Alaa och Maikel, valt att delta i den offentliga samtalet via bloggar och andra sociala medier. Vi vill och hoppas att fler vill lyfta frågan om vikten av det fria ordet och därtill visa för omvärlden att vi ser och vi bryr oss. Åsikts- och yttrandefriheten måste respekteras, och alla bloggare som fängslats för sina åsikters skull måste omedelbart friges! 


Vårt budskap är klart: Frige det fria ordets förkämpar!

Skriv på du också!
Fullständig namnlista på undertecknande.
Sprid gärna det här blogguppropet vidare. Underteckna själv och återpublicera med en egen anteckning. Låt oss som bloggar visa att vi kan ställa till med oväsen när våra medbloggare tystas.


Läs även Amnesty Internationals sida med rapportering från Egypten.

46. Pepparkaksbak

Och plötsligt blev det en bildblogg (det är övergående jag lovar).

Och slutligen en trött blidväderspumpa:

Klicka gärna på bilderna för att se dem i storformat.

45. Döda träd

Några svartvita stilleben från helgens fjälltur. Jag fortsätter *öva*.

44. Det är i kassaköerna som vi möts

Lördagens (19/11) krönika i Östersundsposten

För några dagar sedan var vi på jakt. Inte fågel-, älg- eller björnjakt. Nej, jag och min 7-åriga son, var på köpsafari.

Vi hade bestämt oss för att köpa ett staffli och ett skissblock i A3-storlek. Ett ärende som tog oss till en handfull av Östersunds prylbutiker. De där inrättningarna som har allt och inget och ligger som en ringled runt stan. Affärer som jag har en  komplicerad hatkärleksrelation till. Men som jag återvänder till gång på gång. Jag är inte ensam om min läggning. Det är många med mig som, nästan varje helg, valsar runt bland lagerhyllorna på jakt efter någon ny bra att ha grej.

Enligt Handelns utredningsinstitut kommer svenska hushåll slå nytt köprekord i årets julhandel. Igen. Deras prognos visar att detaljhandeln, under några få veckor, troligen kommer att omsätta 65,2 miljarder kronor. Det är många skissblock det.

Varför gör vi på det här viset?

Hur kommer det sig att vi år efter år gör av med mer och mer pengar?

För sociologen Zygmund Bauman är svaret klart. Vi lever i ett samhälle där lycka och omedelbar tillfredsställelse är centrala värden. Vi har inte ett kunskaps- eller informationssamhälle utan det mest utmärkande för vår tid är konsumerandet. Ett samhälle där det ständiga shoppandet är metoden för att nå nirvana.

”Konsumtionssamhället är kanske det enda samhället i den mänskliga historien som lovar lycka i jordelivet, och lycka här och nu och i varje successivt nu; kort sagt, en ögonblicklig och evig lycka.”

Från vaggan till graven förväntas vi använda vår konsumentmakt. I allt från skol-, sko- till vårdval. Konsumerandet har blivit både en rättighet och skyldighet med närmast religiösa förtecken. Som leder till, i mitt tycke, absurda slutsatser.

”Fortsätt shoppa” vädjade George W Bush, dagen efter 11 september-attacken, då han manade amerikanerna att återhämta sig från traumat och återgå till det normala.

Lillänge och Birsta köpcentrum är vår tids tempelområden. Om än tristare och andefattigare miljöer än Masjid al-Haram i Mekka, Peterskyrkan i Rom eller Handöls kapell. Det är i kassaköerna som vi möts och utför våra riter. Eller som Bauman formulerar det: ”inköpslistorna är våra bönböcker, medan promenaderna i galleriorna blir våra pilgrimsfärder.”

Hur det gick med vår jakt?

I butik nummer fem fann vi det vi sökte. Ett fint fältstaffli i trä och ett maffigt skissblock med 100 vita ark. Till en tredjedel av priset jämfört med den riktiga konstnärsaffären. Lyckan var total, om än kortvarig.

43. Topp(en)tur i Eikesdal

I tidningen Brant senaste nummer (nr. 6 november 2011) leker jag norgealpinist. Jag har stått för skrivandet och David Erixon för fotograferandet. I artikeln står det felaktigt att jag både fått till bild och text, men riktigt dit har jag inte nått ännu.

Uppsök närmaste tidningskiosk och köp!

42. Familjebilder

Ja, på tal om bilder. Jag är inte den enda i släkten som har köpt en kamera. Min pappa fotade mycket under sitt liv. Hemma hos min mamma finns det travar av diabildslådor som jag hoppas att jag tar mig tid att gå igenom någon gång. 

Och för några månader köpte min mamma en systemkamera och gick på kvällskurs i fotografering. Jag ska låna hennes kurslitteratur för att lära mig några baskunskaper. Har jag tänkt.

Men det är nog farbror Venzel, som är den mest erfarna fotografen i släkten. I källaren på Svartbäcksvägen i Själevad finns det en stor samling bilder. Och de senaste åren har inte intresset avtagit. Han har till exempel, på eget initiativ, dokumenterat bygget av Bottniabanan. Bilder som han samlat i en fotobok som han sålt till byggledningen. Han levererar även kontinuerligt fina läsarbilder till lokaltidningen.  

För några dagar sedan fick jag ett mejl från Venzel med några gamla släktbilder. Svindlande vackra och väl värda att visa upp här. 

 Alfred och Hannas förlovningsbild 1931/32(?) I en kommentartråd på facebook tyckte någon att farfar liknade Leonardo di Caprio. 

 Min pappa med sköna antagligen hemstickade hängslen.

 Farbror Evald. Tuff -tycker min sjuåring.

 Familjen Westberg 1942. 

Alfred Westbergs mobiliseringsbild. Och om hans tjänstgöring under andra världskriget vet jag ingenting om - slår det mig. 

41. Novemberlördag

Jag har köpt en kamera jag. En avsevärd del av årets intjänade skrivpengar har investerats i en bra utrustning. Nu återstår det att lära sig hantera prylarna. I lördags gjorde jag några första trevande försök. Vi besökte Västbyviken på Frösön. En novemberdag med vårkaraktär. 

Morgonens dimma lyfter från Storsjöflaket

En halvtimme senare och Oviksfjällen har framträtt 

 1940 var påföljden dagsböter eller fängelse.

 Trädvilande sjuåring...

 ...och tioåring.

Ett par timmar senare kom dimman och mörkret åter. 

40. Vila

Det kan vara hösten. 

Snöbristen.

Grådaskmörkret.

Tvåveckorsförkylningen

Eller något annat. 

Som påverkar mig. 

Men jag väljer att kalla det för vila.

Lägre tempo. 

Mindre av allt.

Men Daniel Sjölin beskriver det bättre. 

Läs hans fina programledaravskedstext.

Om modet att våga släppa taget. 

Så.

Snart.

39. En skön revansch för alla missade baler

Dagens fundering i Östersundspostens lördagsbilaga:

Alla har behov av en andra chans.

Någon gång i livet.

Tror jag.

Även de som är födda med en andelslägenhet på Åre strand och ett Skistar säsongskort i fickan kommer att stötta på patrull – förr eller senare under sin livstid.

Som förälder behöver jag det varje dag. När jag för 777:e gången i rad får för mig att hot är den enda och bästa uppfostringsmetoden är jag i stort behov av en omstart.

Mitt livs bästa och viktigaste andra chans var när jag, vid 27 års ålder, läste in min grundläggande högskolebehörighet på Statens skola för vuxna i Norrköping. Under ett års tid fick och tog jag chansen att leka gymnasist. På ett något lillgammalt och högtravande vis.

Jag drogs med i Doktor Glas svårmod och moraletiska dilemman. Jag flanerade vid hans sida under träden på Klara kyrkogård och Hjalmar Söderbergs frågor blev mina.

Jag åkte med på golondoren Aniara. Jag häpnade över Harry Martinssons dystopi och klarsynta svartsyn. Med hjälp av en lysande lärare, vars enda merit var en misslyckad Martinssonavhandling, fick litteraturen liv.

Men det mest fantastiska var ändå matematiklektionerna. Jag trodde på sin höjd att jag hjälpligt skulle klara av a- och b-kursen, men av bara farten hann jag med c- och d-momenten också. Med väl godkänt resultat.

Jag lärde mig mer än jag någonsin trott och en helt ny värld av möjligheter öppnade upp sig. Kändes det som.

I TV-lekarnas värld är det populärt med en andra chans. I allt från melodifestivalen till idol får deltagarna andra chanser på höjden och tvären. Till slut är det svårt att hänga med i vilka som egentligen är utslagna och vilka som får en möjlighet till.

Men på områden där det verkligen behövs är det sämre. Mycket sämre.

Varje år blir 10-15 procent av Sveriges niondeklassare stämplade som obehöriga.

I socialförsäkringssystemen har vi fått lära oss att långtidssjukskrivna riskerar att utförsäkras.

Och i arbetsmarknadspolitiken har vi blivit itutade att personer kan bli utfasade.

I praktiken får naturligtvis några elever en andra chans, en del sjukskrivna blir friska och vissa långtidsarbetslösa får ett jobb. Men begreppen. Orden som används smakar allt annat än en andra chans.

Få händelser slår den glädje och tillfredsställelse som jag kände när min fru och ett par vänner mötte mig på tågstationen i Uppsala vid vårterminens slut 1998. Jag fick låna en solkig, begagnad och illasittande studentkeps och firade min alldeles egen studentexamen. En skön revansch för alla missade baler och lastbilsflak.

38. TACK!

De senaste dagarna. Sedan i lördags har jag och min familj upplevt en massa omtanke och kärlek. Jag har har fått varma hälsningar via twitter, facebook, mejl, intarnät och sms. Och via telefon och fysiska möten.

Tack!

(ville bara säga det)

37. Pappas sista år

För drygt 4 år sedan dog min pappa. Igår publicerade Östersunds-Posten min berättelse om hans sista år. Det är en text som jag inte önskar att något barn skulle ha behövt skriva, men jag är glad att ÖP köpte min idé och gav den stort utrymme.


Här hittar ni den inledande krönikan på ÖP:s hemsida.

Nedan länk till hela materialet som är med i lördagsbilagan:

Pappas sista år


Jag har sedan första dan bearbetat sorgen genom att skriva. Dagbokssida upp och ner. I våras när några bloggare startade en kampanj om att sänka sajter som uppmuntrar till självmord (en kampanj som lyckades), då hörde jag av mig till ÖP med några spretiga idéer om vår historia. Med hjälp av lördagsbilagans redaktion kom vi fram till att jag skulle skriva om pappas sista år och hans kontakter med psykiatrin.

Ett stort tack till redaktör Anna Sundqvist som med stadig hand lotsade mig fram till slutresultatet. Och Ulla Granqvists bilder. De. Jag är glad och stolt över att hon är med och bildsätter artikeln.

35. Min starka pappa

När jag var i den åldern då det var viktigt att jämföra sina pappor. På Allsta skola i andra, tredje klass ungefär. Då hade jag svårt att konkurrera med de andras fäder. Med papporna som körde stora traktorer, skördetröskor och skogsmaskiner. Bondsönernas fäder. Jag hade också svårt att jämföra mig med de vars pappor jobbade på någon av fabrikerna inne i stan. På Ortvikens pappersbruk eller Gränges aluminiumsmältverk. Farsorna som körde truck eller ansvarade för något stort valsverk. De imponerade även de. Svårast av allt var det naturligtvis att mäta sig med Per. Hans pappa var polis och det var oslagbart.

Min pappa var målare. Ja inte konstnärsmålare utan en sån som spacklade gipsskivor och klistrade upp tapetvåder dagarna i ända. Det var inte mycket att komma med, minns jag det som. Nej var det något som jag kunde skryta med fick jag ta till något som låg utanför förvärvslivet. Min pappa var stark. Starkare än de flesta. Hans överarmar var grova som filmjölkslimpor och han klarade att lyfta allt. Nästan.

Det finns många anekdoter om vad han klarade av, som ofta återberättades under min uppväxt. En av de jag minns bäst var att han, under sin millitärtjänstgöring höll ut en av sina kamrater genom fönstret på tredje våningen. Med ett stadigt tag runt ena ankeln. Eller förresten det kan ha varit pappas bästa vän från Strömsund. Han var också stark.

I vilket fall som helst. Historien har gjort stort intryck på mig. Någon gång i övre tonåren provade jag att göra likadant med min yngsta syster. En kall och snöig vinterdag höll jag henne i benet ut över räcket på den tre meter höga farstubron på vårt hus i Klingsta. Jag orkade inte hålla kvar henne. Tilltaget var inte uppskattat och jag har inte provat igen.

34. Södra berget

I tisdags var jag på Hotell södra berget i Sundsvall. Genom panoramafönstren är det en maffig utsikt över stan. Och över industrierna runt bukten. Pappersbruket på andra sidan viken i synnerhet. Till min förfäran insåg jag att jag glömt bort namnet på fabriken. Trots att min morfar, morbror och en drös kompisars pappor jobbat där. Min morbror jobbar fortfarande kvar. Mitt enda minne från bruket är en praovecka jag tillbringade där någon gång på 80-talet. Jag fick en illasittande blå overall, en gul skyddshjälm och valsades runt på de olika avdelningarna.

Minns att det var hög ljudvolym och varmt i hallarna där de enorma pappersvalsarna står. Det var fascinerande att se hur pappersmassan omvandlades till papper och rullades upp på gigantiska hylsor. Minns även att jag träffade min morbror som jobbade i styrrummet för kokenheten - eller vad den nu kallas. Där träflisorna kokas till pappersmassa - typ. Han satt i ett ganska trevligt rum. Inte helt olikt en styrhytt på ett större fartyg. Massor av reglerinstrument och temperatur- och tryckmätare.

Vid min rundtur på fabriken fick jag även se ett par lokaler i källaren. Som min handledare kallade för "fixarrummen". Han sa att om det var något jag behövde få fixat - svetsat eller så - var det bara att säga till. Här finns det resurser, lovade han. Tyvärr hade jag inget uppdrag till dem.

Som tur är har jag fortfarande bra syn. Genom hotellfönstren kunde jag, i tisdags, se att SCA med stora bokstäver skrivit Ortvikens pappersbruk på en väggarna som vetter ut mot vattnet.

33. Krönikor

Idag inledde jag min karriär som krönikör i Östersundspostens lördagsbilaga. Eller karriär är kanske att ta i. Jag fick frågan i somras om att skriva en kolumn i månaden. Den första publicerades idag och jag är mäkta stolt över att ha fått fin sms:respons från syster, mamma och svärmor. Den finns dessvärre inte utlagd fritt på nätet, bara i pappersform eller betaltidning. Så pallra er till närmsta välsorterade folkbibliotek eller casha upp.

Här får ni nöja er med bildbevis från förstasidans puff.

32. Vandring

Sommaren 1978, när jag var sju år gammal, gick jag Jämtlandstriangeln tillsammans med mina föräldrar och ett par vänner till dem. Det är en vandring som startar vid Storulvåns fjällstation. Dag ett gick vi 16 kilometer till Sylstationen. Ett stort vandrarhem långt upp på kalfjället. Dag två stannade vi kvar i sylmassivet och gick en dagstur upp till sylglaciären. Nästa dag låg dimman tät när vi vandrade mot Blåhammarens fjällstation. Sista dagen knöt vi ihop cirkeln genom att återvända till Storulvån.

Det jag minns bäst var det infernaliska regnandet, alla glada människor vi mötte och att vännerna släpat med sig eldriven hårtork och rakapparat i ryggsäckarna.

På fredag ger jag mig ut på fjället igen. Är det tänkt. Planerar att gå en tvådagarsrunda på egen hand. Ett nöje och en vana som inleddes den där regniga augustihelgen 78.

31. Jakt

Uppdaterad 110901


Jaktsäsongen är inledd på mina breddgrader. I början av veckan inleddes årets björnjakt, några av mina vänner har åkt på fågeljakt och om någon vecka inleds själva ramadan - årets älgjakt. Det är minst sagt något religiöst över det hela. Lokaltidningarna fylls av småputtriga hemma-hos-reportage i jaktkojorna. Mest gubbkollo, även om andelen kvinnor ökat de senaste åren. Och i Lillhärdal bjuder kyrkan in till Älgmålsbön nästa lördag. 

Jag är ingen jägare trots att min morfar och morbror suttit på älgpass i alla år. Hur det var på pappas sida vet jag inte. Jag kan inte minnas att min farfar eller någon av pappas syskon någonsin varit ute på jakt. Trots att de växte upp mitt ute på den ångermanländska tajgan. Min pappa däremot köpte med sig ett gevär när vi åkte till Tanzania i början av 80-talet.

Jag tror inte att det var någon Hemingwaysk dröm om storviltjakt som låg bakom hans inköp. Nej det var snarare i hög grad praktiska omständigheter som ledde fram till det. Mina föräldrar fick anställning som husfolk på pingstmissionens svenska skola i Nzega. Ett av deras huvuduppdrag var att skaffa mat till drygt femtio skolbarn. Det var inte det allra enklaste under 80-talet i en liten håla på den tanzanianska landsbygden. Det var ont om mat. Mjöl fraktades långväga och kött fanns knappt att köpa överhuvudtaget.

Vid ett tillfälle fick de tag i några säckar mjöl i Arusha. Centralorten i norra Tanzania, som ligger cirka femtio mil från Nzega. I bagageutrymmet på jeepen, som pappa körde, stod det några dunkar diesel. En av dunkarna läckte ut bränsle, som sögs upp av vetemjölet i säcken intill. Vilket innebar att vi fick äta bullar med dieselsmak i flera veckor. Inget vidare kan jag lova. Jag känner fortfarande smaken i munnen när jag tänker på det - trots att det snart är trettio år sedan jag åt dom.

En gång i månaden var det jakt. Ofta fick några skolungdomar följa med ut på savannen. Det var spännande. Mycket spännande. Skolan ägde en gammal landdrover som packades full med jaktutstyr och campingartiklar. En släpkärra hakades på och jaktlaget kom inte hem förrän vagnen var fylld. Vilket sällan dröjde mer än en till två dagar. Det finns gott om vilt i Östafrika.

Oftast åkte pappa och hans kollegor till slätten mellan Nzega och Singida. Ett enormt slättområde på höglandet (1200 möh) som bryts av med de ökända Singidabackarna i öster. En brant sluttning, som är en utlöpare på Rift valley, där huvudvägen genom landet snirklar sig drygt tvåhundra höjdmeter upp. I rasbranterna ligger många lastbilsvrak som inte lyckats bromsa i hårnålskurvorna.

Även om skälet till pappas jaktresor var pliktbetonat så innebar det maffiga naturupplevelser och äventyr som väl matchade det Hemingway beskriver i sin novell "Snön på Kilimanjaro". Följande är ett stycke där historiens huvudperson, Harry, har hämtats upp i sitt jaktläger. Han sitter, med sitt skadade ben, i ett litet tvåsitsigt plan och spanar ut över jaktmarkerna.

"...och han såg lägret vid berget som nu plattades ut, slätten som vidgades, träddungarna, småskogen som flatnade, och viltstigarna gick i mjuka bågar mot de uttorkade vattenhålen och där låg en ny sjö som han inte vetat om. Sebrorna hade små ryggar och gnuantiloperna var små gestalter med stora huvuden som tycktes klättra upp när de rörde sig i långa fingrar över slätten och skingrades när skuggan kom emot dem; nu var de mycket små och deras rörelser hade inte galopprytm, och slätten bredde ut sig så långt man såg, grågul..." 

Det var inget finstilt eller sportmannamässigt över den jakt min pappa utövade. Överhuvudtaget. Tveksamt om tillvägagångssättet ens var lagligt. Med på varje resa var i och för sig en statsanställd jaktvårdare (eller hur han nu titulerades), som legitimerade jakten. Jo, på följande vis gick det till. En chaufför, en jägare med bösspipan ut genom det nervevade fönstret, jaktvårdaren och  några skolelever där bak. Med släp och allt körde man ut i terrängen. Spanade in lämplig gnu-, antilop- eller vårtsvinsflock och körde så nära det gick. När villebrådet kommit inom skotthåll la skytten an med stöd mot bildörren. Det skjutna djuret lastades skyndsamt upp på lastvagnen och jakten på nästa djur var snart igång igen.

Det bästa av allt var de gånger vi övernattade ute på slätten. På Landdroverns tak var det ett stort tackräcke som gick att fälla ut till dubbel storlek. Däruppe fick vi sova. Det var en fantastisk upplevelse för en trettonåring att ligga där och lyssna på nattens ljud. Jag antar att de djur som skjutits säkrats på något sätt. Minns inte om de hissades upp i träd eller om man täckte över dem. Det måste oavsett varit ett lockbete för de rovdjur som finns i området. Det fantiserades vilt där uppe på taket om vad vi hörde i snåren. Med stor sannolikhet hörde vi både hyenor och schakaler i närheten av lägerplatsen.

Men höjdpunkten var ändå den medhavda bandspelaren där Diana Ross Upside Down spelades gång på gång.

Uppdateringar:
1/ Min mamma påtalade att det inte var pappa som körde bilen med läckande dieselfat. Om han hade kört hade inte mjölet förstörts, påstår hon.
2/ Bara någon månad efter dieselmjölet kom en container från Sverige fylld med bland annat mjöl och färgburkar. Färgburkar som läckt och förstört den lasten också. Det var stora mängder mjöl som fick slängas. Enligt mamma var det på håret att de fick stänga skolan vid ett par tillfällen under de två år vi bodde där. De tog, bokstavligen, den sista skopan mjöl vid några tillfällen.

30. Jag och Du

En av mina favoritfilosofer är Martin Buber. Hans mest kända bok är "Jag och Du" som han skrev redan 1923. Efter första världskriget, men långt innan han avsa sig sin professur vid universitetet i Frankfurt i protest mot att Adolf Hitler kom till makten 1933. Kan inte påstå att hans tankar och filosofi är enkel att förstå. Han är mystiker och poet snarare än stringent filosof, men hans grundtanke om att det är i det mellanmänskliga som vi existerar. Att det är i relationen mellan ett Du och ett Jag som vi kommer till och blir mänskliga. Den tanken gillar jag och anser har bäring än idag. 

Dagens sommarpratare. Den norska författaren Karl-Ove Knausgård är inne på det spåret. Han hävdar att likheten mellan personer som Hitler och Anders Behring Breivik är att de inte hade något Du att relatera till. Det fanns ett Jag och ett Vi, men inget Du. Det är förutsättningen för att överskrida gränsen. Gå från tanke till handling. Att medvetet döda en annan människa.

Det förklarar knappast allt, men är en viktig pusselbit för att förstå det ofattbara.

Läs Buber, lyssna på Knausgård och läs hans böcker. De är bra, riktigt bra.

29. Bio och ett cykelminne

Ikväll har jag ätit på indisk restaurang, sippat glass och espresso på torget, snaskat lakrits i biosalongen och tuggat i mig ananas som kvällsfika tillsammans med vår sjuåring. Vi har haft en bra, en mycket bra kväll.

Kan inte minnas att jag gått på bio tillsammans med min pappa överhuvudtaget. Vi gick sällan på bio i min barndom. Däremot gjorde vi ett otal utflykter tillsammans. Ett av mina starkaste minnen är när jag för första gången lyckades cykla runt Klingstatjärnen. En svindlande känsla. Det är en cirka sex kilometer kuperad slinga, som min pappa ofta brukade springa. Som barn tyckte jag den var ofattbart lång. Jag förstod överhuvudtaget inte hur någon kunde klara av att ta sig runt den till fots. Eller med cykel för den delen.

Men den kvällen. Pappa på sin tioväxlade DBS med bockstyre och pedaler med såna där spännen för skorna. Jag på min enväxlade limpcykel. Jag tog mig runt. Vi stannade bara en gång på grusvägen i Övre Tunbyn. Den långa uppförsbacken blev för jobbig och jag blev tvungen att sätta ner foten i marken. Men det solkade inte min glädje och stolthet det minsta. När jag kom hem sprang jag till mamma för att berätta om min bravad.

Jag somnade stolt och nöjd den kvällen. Här hemma, alldeles nyss, somnade en belåten sjuåring.

28. Våra blåbär

I helgen fick jag frågan om vi har plockat våra blåbär än. En bra fråga som är kulturellt betingad och vittnar om att vi är priviligerade.

I den här delen av landet lever traditionen (kravet) kvar om att fylla upp frysboxar med allsköns bär den här tiden på året. Blåbär, lingon, hjortron, svartvinbär och hallon hör till grunduppsättningen. Varje hushåll med självaktning bör ha en årsförbrukning av dessa i sina gömmor. En vana som vi inte riktigt uppfyller hemma hos oss. Några påsar bär brukar det bli, men knappast en årsåtgång.

Att det finns bär att tillgå. Att vi kan påstå att det är våra bär. Att vi har möjlighet att bara kliva ur bilen och plocka är däremot helt makalöst. Egentligen. Så pass att det finns en smutsig industri som baseras på den goda och fria tillgången.

Idag packar jag in barnen i bilen. Vi åker till Dollarstore och köper hinkar och bärplockare. Därefter mot Stugun och Sveriges och Finlands vanligaste skogstyp - blåbärsgranskogen.

27. Min (super)korta karriär som gatuevangelist

I sommar har jag läst journalisten och pingstpastorn Carl-Henric Jaktlunds böcker. Här kommer några tankar och tyckanden om dem. Både jag och Carl-Henric är uppväxta inom pingströrelsen. Han är något år yngre än mig, men jag känner igen mig i många av de upplevelser som han beskriver i sina böcker.

Sommaren 1987, -88 eller möjligen -89 var två yngre män anställda av Betelkyrkan i Sundsvall. De var tjugo någonting och deras uppdrag var att ordna något för ungdomarna i stan.

De hade bland annat samlingar på lägergården i Bänkåsviken på Alnön. En fin liten gård, som stans baptistförsamlingar är huvudägare till. Där arrangerades brännbollsturneringar, beachvolleyboll och konserter. Vi var ett löst sammanhållet gäng från flera av Sundsvalls frikyrkoförsamlingar som hängde där den (eller de) sommaren (-arna). Det var en skön stämning och en stor dos fritidsgårdskänsla. Några av oss hade fått sitt körkort och sin första bil, som packades full och kördes längs Alnöns smala vägar.

Nu var det inte bara sport och nöje som anordnades. Nej, naturligtvis ingick även bibelstudier och utåtriktad verksamhet i de unga evangelisternas tjänstebeskrivning. Minns inte något av deras undervisning förutom att de var unga och engagerade. Det jag däremot kommer ihåg var den gatuevangelisation som de var med och arrangerade. De hade övat in någon form av föredrag eller drama som spelades upp på gågatan i stan. De hade ett blädderblock som de ställde upp mellan Åhlens och Domus, i ena hörnet av Stortorget. Det var mycket folk i rörelse, troligen samma vecka som Gatufesten gick av stapeln.

Min uppgift. Uppdraget för oss som inte var direkt inblandade i framförandet var att infiltrera publiken, fånga upp och ställa frågor. Vi hade förberett oss grundligt med bön och taktiksnack. Föredraget utmynnade i någon slags livsavgörande frågeställning om hur vi ville leva våra liv. Om vi verkligen klarade av att leva utan en gudstro. Minns att jag försökte få igång ett samtal med en trettioårig kvinna. Mitt sjuttonåriga blyga jag mumlade fram någonting i stil med.

– Vad tror du om det här? Som svar fick jag en kall blick, som signalerade att hon inte var det minsta intresserad att svara på min fråga. Det kan mycket väl hända att hon hade snappat upp något från det som framförts, men mitt taffliga försök att utveckla frågeställningen dödade effektivt intresset. Jag gjorde inga fler försök att ta kontakt med någon. Överhuvudtaget.

I Carl-Henrics första bok ”Jesus gick vidare och kyrkan står kvar” finns flera liknande exempel. Det vill säga vällovliga kampanjer där ungdomsledare fått fria händer att arrangera den ena konstigheten värre än den andra. Där man ogenerat spelat på unga människors vilja att ta ställning och engagera sig. Och vilka konsekvenser det får för självkänslan, viljan att bevara sin tro och engagemang i en församling längre fram i livet.

Boken kom 2009 och har tagits emot med öppna armar i frikyrkosammanhang. Jag såg att någon till och med satt upp den på sin tioitopplista över världslitteraturens bästa böcker. Carl-Henric lyckas på en enkel, men effektiv journalistikprosa mejsla ut några grundläggande frågeställningar.

Om att frikyrkan gärna utmanar ungdomars radikalitet, men glömmer bort alternativt inte vågar svara på deras frågor. Med konsekvensen att många, många släpper sin barndoms tro och kyrka.

Att vi har ett generationsgap. Att många unga inte har någon kontakt med äldre. Något som även gäller i församlingslivet. Unga leds av unga och de äldre håller sig på sin kant. Typ.

Jag gillar Carl-Henrics anslag. Det är viktiga frågor som han behandlar, väl grundade i egna upplevelser och en stor dos självkritik från den tid han var anställd som ung och oerfaren ungdomspastor.

I sin andra bok ”Vägen är smal men livet är brett” går han vidare och diskuterar vad ”radikal kristendom” är. En slags uppgörelse med de svartvita trosuppfattningar som han menar präglar den interna kristna debatten i Sverige. En anda som avskräcker många från att gå med i en kyrka eller för den delen stanna kvar som församlingsmedlemmar.

Även denna bok är byggd på personliga betraktelser, som ger en bra inramning till det som framförs. Den där vardagliga kampen om att få livet och tron att gå ihop. Att inte bara släppa och dra när livet blivit lite mer komplicerat.

Carl-Henric är fortfarande medlem i sin barndoms kyrka. Om jag förstått rätt är han aktiv som predikant. Han predikar med jämna mellanrum i olika sammanhang. Och i sin roll som journalist på tidningen Dagen befinner han sig mitt i smeten. Han vet vad han talar om.

Till skillnad från andra läsare tycker jag inte att Carl-Henric är otydlig i sina ställningstaganden. Jag tycker snarare att han tydligt framställer sin åsikt om att kristendomen har sanningsanspråk. Han skriver:

”En kyrka, pastor eller kristen kan inte stå utan åsikter. Det finns sanningar. De är inte lätta att omfatta och kan mycket sällan formuleras på ett enda sätt. Men det finns sanningar.”

Sen att han inte tar ställning i varje enskild samtida teologisk frågeställning det är väl själva poängen med boken – om jag förstått det rätt. Det är väl just det han värjer sig emot. Att så fort någon gör en minsta antydning till universalism så tar man till brösttonerna och avfärdar vederbörande.

Nej, jag värjer mig snarare mot hur Carl-Henric förhåller sig till missionerandet. Hans tydliga ställningstagande för att vi ska predika och försöka få andra med på vägen. Eller nåja, åtminstone få dem som finns att vara kvar i kyrkorna. Efter ett antal år som privatreligiös (eller vad jag nu ska kalla det) har jag svårt att förhålla mig till den så kallade missionärsbefallningen, som är central i pingstsammanhang. Det där med att vi har ett uppdrag att frälsa andra. Och jag tror att det är många med mig som gör det. Samtidigt som jag saknar en gemenskap och ett sammanhang för mina trosfrågor.

Jag hade gärna sett att Carl-Henric stannat upp vid den frågan lite längre. Jag ser vår generations dilemma lite som den finländska författaren Kari Hotakainens brottningskamp med den samtida mansrollen. För Karis del handlar det om att föräldragenerationen kämpade i finländska vinterkriget. Då är det svårt att komma och klaga på att livet är hårt. Och hitta något vettigt att kämpa för.

Lite samma är det att ha de förfäder som vi har. Våra far- och morföräldrar var pionjärer som var beredda att offra både det ena och det andra för att sprida budskapet. En hängivelse och engagemang som inte sällan gick överstyr. Vilket ett och annat pastors- och missionärsbarn kan vittna om.

Min pappas morbror Herbert Uhlin skriver i en av sina böcker att ”missionärens mest slitande erfarenheter ha ofta att göra med skilsmässan från barnen.” Apropå att de lämnar ett av sina yngsta barn i Sverige när de åker ut på ännu en flerårsresa till Östafrika i mitten av trettiotalet. Det är, enligt min åsikt, ett för stort offer.

Carl-Henric tangerar sin egen pingsthistoria när han i slutet av boken refererar till och beskriver sin morfar Valdemar Jaktlunds akuta syndanöd. En ödmjuk önskan eller tips är att dra fram de där skeletten i nästa bok. Jag skulle gärna läsa mer om hur han förhåller sig till sin egen historia – på gott och ont.

På Twitter har @dreadnallen skapat en hashtagg för vidare diskussion om Jaktlunds böcker. Sök på #chjbok.

Och Carl-Henric är aktiv och samtalssugen twittrare. Honom hittar ni här: @carlhenric

26. En tom skallrande tunna

Igår fick jag för mig att jag bara är en tom skallrande tunna. Att jag inte har något att komma med överhuvudtaget. Jag fick ett refuseringsbrev från en tidning och det räckte för att få mig ur balans. Jag avbröt även semestern för en kort sejour på jobbet. Det kan ha påverkat det också.

Jag har för länge sedan insett att skrivandet är det bästa och det värsta. Jag riskerar att bli bedömd. Någon annan har åsikter om vad jag presterat. Det är en skrämmande tanke och realitet.

I senaste numret av tidningen Vi har de ett bombastiskt porträtt av Jan Guillo och hans fru Ann-Marie Skarp. På en av bilderna sitter Jan i ett enormt rum med jakttroféer på väggar och golv. Mängder av troféer. Enorma björnskinn, zebraskinn, buffelhorn och så vidare. En bra bild från en skrämmande miljö. Jag utgår från att Jan gillar rummet, men jag skulle få panik av att sitta där och försöka få något gjort.

I alla fall, Jan sitter vid sitt skrivbord och frun i en fåtölj några meter där ifrån. Enligt bildtexten läser hon det författaren producerat under dagen. Den stora journalisten och deckarförfattaren. Han väntar nervöst på sin dom. Trots sin självförtroende är han, enligt artikeln, osäker på om det han skrivit är något att ha. Om det är ännu en bestseller eller om det bara är skräp. En fascinerande inblick. Sann troligen. Och igenkännlig. Det där att misstro sin egen förmåga känner jag igen. Med råge.

Och min självömkan ställd i kontrast till det som skett i omvärlden de senaste två veckorna. Jag tänker på Oslo, Utöya, Syrien, Afrikas horn med mera. Eller att som elvaåring bli avslängd från tåget för att man inte har någon biljett att visa upp. 

Det blir bara löjligt. Det enda som återstår är att ta ansvar för det som är mitt. Att skriva - bland annat. 

25. Som att få en cykel

Det händer bra saker i mitt liv just nu. Mycket bra saker.
Mer om det senare.

Nästan som när jag skulle fylla tio år och mina föräldrar ställt in en sprillans tioväxlad orange cykel i mitt rum. Den känslan. Nästan.

Och om två dagar börjar sommarens ledighet. Sex veckor. Bra det också.

24. Hem till byn

Passerade min uppväxtby i måndags. Jag var på väg till Sundsvall för ett jobbmöte och kunde inte motstå frestelsen att ta vägen förbi Viforsen, Klingsta, Berge och Allsta. 

Där i Berge. I ett stort gult hus bodde jag från spädbarnsålder tills jag gick ut femte klass på Allsta skola. Då, hösten det år jag började sexan, flyttade vi till Helgö. Till en barack på Kaggeholms folkhögskola. Om det året har jag skrivit här.

Huset, det gula huset, sjön, eller Klingstatjärnen och berget, Prästhusberget - är och kommer alltid att vara urmodellen för en idealisk uppväxtsmiljö.

I huset bodde vi. Familjen. Huset som min pappa byggde ut 1979. Samtidigt som min yngsta syster skulle födas. Vi bodde provisoriskt i en närliggande sommarstuga den sommaren och hösten.

I tjärnen fiskade och badade vi. Vi som badade var Solveig, min närmsta granne och Pär, min bästa kompis. Han som var dagbarn hos oss en period. Vi fick mest mört.

Uppe på berget var vi ofta. Fika, övernattning och klättring. På vintern hade jag en bra skidbacke på bergssluttningen.

Sen fanns det annat också. Naturligtvis. Han som sålde folköl till raggarna. Och sköt med hagelbössa mot vår gård. Inte på oss, men på några gäss mitt i mellan. Som Pär bodde granne med. Pärs pappa var polis. Grannsämjan var inte den bästa.

Skolan var inte bara idyll. Naturligtvis. Långt därifrån. En tydlig hackordning efter fysisk status och inkomst. Storbondesönerna stod högt i kurs. De, vars föräldrar ägde mycket mark och djur, hade makt även i skolkorridoren. Pärs pappa var polis, lika med hög status. Min pappa var målare och jag var liten till växten. Ingen vidare status. Men jag kom undan med att jag var modig, bra på skidor och ofarlig.

Det var värre för andra. För min klasskamrat som var adoptivbarn och mörkhyad. Hon mobbades såklart.

Jag kommer aldrig att flytta tillbaks. Tror jag. Däremot kommer jag att fortsätta vira in platsen i skir nostalgi.

23. Dagbok

När jag var 29 år gammal började jag skriva dagbok. Innan dess hade jag knappt skrivit en självbiografisk rad. I väldigt lite utsträckning reflekterat över det liv som blev mitt. Sedan dess. Från och med juni 1999 har jag, med några få uppehåll, löpande skrivit om mitt liv och annat.

Jag tror inte att jag blivit lyckligare eller klyftigare av det. Men det är bra minneshjälp, tidsfördriv och, ja jag väljer att kalla det, utvecklande. Jag tror att jag lär mig något om mig själv. Att jag förändras. Jaget är inte statiskt och en gång för alltid fastslaget. Jag har även lärt mig skriva. Lite grann. Kommer aldrig bli färdig. Både skrämmande och stimulerande.

22. Sommar (nästan)

Jag fick en flanellskjorta av min svärfar i julklapp. I helgen ska jag använda den för första gången. Roadtrip till Kvarnberget i norra Jämtland. Vi kommer att spika panel på den nyutbyggda stugan.

Barnen har inlett sina sommarlov. Elva veckors sommarlov. Det är en lång tid.

Lyckades hitta mitt flugsfiskespö i förrådsröran.

Skickat två artikelutkast. Törs snart kalla mig för resereporter. Fått ett outgivet manuskript för recensionsuppdrag.

Varit på två anställningsintervjuer (till samma jobb). Kul och spännande.

Längtar till långledighet.

Är fotbollsförälder.

Gillar kaffe.

(borde skriva här oftare och bättre)

Saknar min pappa.

Missade att anmäla mig till AXA fjällmaraton.

Skulle gärna åka tillbaks till El Castell.

Är färdig med utlämnade vita medelålders män. Trodde jag. Karl Ove Knausgård är bra. Del 2-6 här kommer jag.

Vill köpa ett enmanstält.

Barn är jobbiga. Underbara. Också.

Kör Volvo.

Har inget husdjur.

Bor i radhus.

...och så vidare.

21. Ut med ungarna i spenaten så att de får naturupplevelser att dela med sig av på KP-webben

På Kamratpostens insändarsida och webb har barn under många år skickat in berättelser och frågor om sina liv. De skriver om kompisar, kärlek, föräldrar med mera (och på senare tid om chefredaktör Olas eventuella drogintag). Pedagogen och forskaren Catharina Hällström har lusläst fyra decenniers insändarsidor och skrivit en avhandling om det hela. Hon påstår att barn från olika generationer skriver om i stort sett samma saker. Förutom tidsmarkörer, som mobiler och internet, är det ungefär samma ämnen som återkommer. Men det finns en tydlig skillnad. På sjuttiotalet var insändare om barnens egna naturupplevelser vanliga, minskade under åttiotalet för att helt försvinna de senaste årtiondena. Hennes slutsats är att dagens barn är mer inomhus.

Vet inte om det är ett problem, men det skaver. Jag unnar dagens, mina barn egna utomhuserfarenheter. Sen - om de skriver om det på någon chatt eller inte - spelar mindre roll.

20. Askmoln

På torsdag åker jag och Linda på tio dagars vandringsresa i Norra Spanien.

Om inte ett isländskt askmoln stoppar oss förstås.

(Avdelning: sånt man skrev i en blogg innan Facebook och Twitter)

19. Viktiga projekt

I helgen besökte jag Själevad. Min kusin Magnus fyllde 40. Vilket fick mig att minnas att vi hunnit med en massa saker under årens lopp. Och ett annat som vi inte hunnit med. 

Jag har tänkt på några saker, närmare bestämt tre projekt, som jag och Magnus aldrig riktigt fullföljt. Och jag har sedan länge insett att om vi ska genomföra insomnade drömmar är det dags att sätta igång omedelbums. Gör vi inte det nu kommer det inte bli av innan vår dödsdag.

Vi har kommit till den åldern nu. 

     

Nå:

1. Ett av våra mest visionära projekt var när vi planerade att bygga om morbror Kjells roddbåt till en trevånings husbåt. Jag minns att vi hade mycket detaljerade ritningar som absolut är genomförbara än idag. För vad har vi idag? Magnus har en trist liten platsbåt. Och jag snyltar på mammas halvmögliga plastlåda hemma i Ås
2. Den där vintern vi var tre månader i alperna. Jag har insett att vi var väl enkelspåriga då. Vi var mest intresserade av att vara utomhus och ägna oss åt utförsåkning. På sin höjd kunde vi tänka oss att följa med till den lokala puben och kolla på filmen Blues brothers. Snacka om enfald. Om jag inte missminner mig så hade vi flera vänner där nere som ägnade sig åt vidlyftiga dryckesvanor, som prövade olika sorters centralstimulerande medel och skaffade sig nya flickvänner varefter sportlovsveckorna avlöpte. Jag grämer mig djupt att jag missade allt det där. Eller nåja, fascineras åtminstone av hur vi betedde oss. Och är egentligen glad att vi gjorde som vi gjorde.
3. Det här med semester. Jag minns när våra föräldrar tog med oss på tält- versus husvagnssemester till en gratiscamping på Höga kusten. Nån slags sunkig gräsplan vid en igenvuxen insjövik. Några kilometer längre bort finns det en fantastisk campingplats precis vid havet. Med ett pittoreskt fiskeläge, fina klipphälar att vandra på och en fantastisk långsträckt badstrand. Men dit åkte vi inte förstås. Nej vi var tvingade att sitta i den där badviken. Det enda övriga nöjet som erbjöds var ett överhettat pingstkonferenstält framför ICA i Nordingrå. Dessutom blev vi itutade att det bara var livsfarliga motorcykelgäng som höll till i Norrfällsviken.

Tja, jag vet inte. De två första projekten är lite överspelade. De kan vi glömma. Men en gemensam semester däremot. De vore trevligt att få till tycker jag. Förslagsvis en utflykt till Höga kusten och Omnebadet i sommar.

Eller förresten något av de jag tog upp i punkt två borde vi ta tag i innan vi dör.

18. I centrum

I brist på minnen. En författare. I vår läser jag en distanskurs i journalistiskt skrivande via Folkuniversitetet. Bra skit. Uppgift fyra är att göra ett yrkesporträtt. En intervju. Jag valde att samtala med Östersundsförfattarinnan Theres K Agdler. Håll till godo. 

Sveg, Mittådalen, Flatruet, Vemdalen, Hede, Östersund, Hosjöbottnarna, Anaris, Sylarna och Valsjöbyn är några av de jämtländska orter och platser som namnges i Theres K Agdlers senaste bok. Det är ingen slump att de är med.

– Det är ett ställningstagande att sätta de här perifera platserna i centrum, säger Theres. 

Theres bor på Frösön, några kilometer från Östersunds centrum. På en sluttning ner mot Storsjön, med Vallsundsbrons välvda spann i blickfånget. Jag hittar henne i garaget. Eller snarare i den garageliknande byggnaden på gårdsplanen framför familjens klargula envåningshus. Ingen garageport, men väl en vit dörr med en diskret skylt som det står Frösö skrivarforum på.

Jag knackar på dörren och Theres bjuder in mig i ett stort öppet rum, som har väggarna täckta av välfyllda bokhyllor. På ena kortsidan är det ett maffigt panoramfönster med utsikt över vattnet. Framför fönstret står ett enkelt skrivbord med en dator och några uppslagna böcker på. Brevid skrivbordet är en säng med vitt överkast placerad och vid sängens kortsida en stor karmstol med fårskinn på sits och tillhörande pall. Ett fantastiskt litet hus.

Här jobbar Theres – skriver och arrangerar skrivarkurser.

– Det är ensamt, men billigare att jobba hemma. Jag skulle gärna dela lokal med någon, säger hon.

Vid vårt samtal kommer Theres snabbt in på problemen med att verka som författare på en relativt liten ort i glesbygden. Hon har få kollegor och svårt att leva på sitt författarskap.

Hon debuterade 2006 med ”Projekt Anaris (fjällfragment)”. Boken handlar om en kvinna som jobbar som stugvärd i Svenska turistföreningens fjällstuga i Anarisfjällen och konfronteras med platsens och sina egna minnen. 2009 kom hennes andra bok ”Valår”, den med alla ortsnamnen i.

Förutom platserna, är kvinnoöden ett tydligt tema i hennes böcker. Starka och självständiga kvinnor – som kämpar och tar plats. Kvinnor som är yrkesverksamma i vitt skilda yrken – de är fotografer, helikopterpiloter, renskötare, stugvärdar med mera.

Theres säger att hon är bekymrad över sin egen arbetssituation. Hon har vid två tillfällen fått ettåriga skrivarstipendier via författarförbundet. Men tror inte att det är sannolikt att hon kan få det igen.

– Drömscenariot är att vara anställd på 50 procent och vara egen företagare resterande. Men jag har sökt alla möjliga jobb. Det är svårt att få något, säger hon.

Hon talar om att hon antingen ansetts vara överkvalificerad eller valts bort av andra skäl. Litteraturvetare med licentiatexamen, journalist och skrivpedagog är några av de utbildningar hon har att hänvisa till.

Theres är född och uppvuxen i Schweiz, kom som vuxen till Sverige. Hon skriver sina böcker på svenska.

– Jag har adopterat det som mitt litterära språk. Mitt lust- och lekspråk. Jag kan egentligen inte, men jag skriver ändå, säger hon. 

Theres modersmål är schweizertyska eller alemanniska* - det språk hon talade under uppväxten i Bern. Men det officiella språket var tyska. Det var det språk som användes i skolan och i det offentliga samhället. Jag frågar henne om hon inte skriver på tyska. Hon vrider sig lite i stolen och rösten får en extra skärpa.

– Nej, jag har försökt skriva på tyska, men det går inte, säger Theres. Och tillägger att tyskan bara är förknippad med pliktkänslor.

Innan jag går berättar Theres att hon och familjen ska jobba som stugvärdar i Vaimokstugan till sommaren. En annan av Svenska turistföreningens fjällstugor, som ligger vid foten av fjället Staika. Ett berg som lånat ut sitt namn till hennes eget förlag. Men det blir ingen Vaimokbok.

– Jag är färdig med stugvärdsböckerna, säger hon med ett leende.

* Schweizertyska är ett sammanfattande namn på de dialekter av det alemanniska språket som talas i Schweiz. (Källa: Wikipedia)

Fakta:

Namn: Theres K Agdler

Bostadsort: Frösön

Yrke: Författare, men även verksam som frilansjournalist och skrivpedagog.

Böcker: Projekt Anaris (fjällfragment), 2006, Valår, 2009 – utgivna på Staika förlag.

Hemsida: http://www.frososkrivarforum.se/

Förebilder: Alla – både bra och dåliga böcker. Ska jag nämna någon som jag gillar just nu får det bli Monika Fagerholm, Friederike Mayröcker och Getrude Stein. Och de feministiska klassikerna är alltid aktuella, förstås.

Bästa årstiden: Vårvintern. Det är för kallt på sommaren i Jämtland.

En ort i Jämtland som borde besökas: Jormlien.

Ett viktigt ord: Kanske det jag inte uppfunnit ännu.

Alltid med på fjällturen: Ficklampa.