Vi måste våga prata om det

Ni som mot förmodan inte är medlem i Distriktssköterskeföreningen har troligen inte läst deras senaste nummer av medlemstidningen Hälsan i centrum. Då har ni även missat en text som jag skrivit och två bilder som min farbror Venzel Westberg tagit.

Pappa gillade att fotografera. Han har efterlämnat sig travar med diabildslådor, som väntar på att gås igenom. Men här är det hans storebror, Venzel, som fotat vid en utflykt till Styggforsen norr om Rättvik sommaren 1974.

En god vän till mig är redaktör för tidningen och bad mig skriva en text om min pappa. Hans sjukdom, kontakter med psykiatrin och död. Den, och bilderna, hittar ni på sidan 30 i pdf-dokumentet som jag länkar nedan.

Hälsan i Centrum nr 1, 2013

Kälk-SM i Persåsen

Subkulturer är kul. Ibland. När de inte är exkluderande. De gånger man bara känner sig fel och malplacerad då är det inget vidare. Som när jag, som 19-åring, råkade köra in på fel infart och hamnade på en militärförläggning strax söder om Dar-Es-Salam i Tanzania. Och blev stoppad av två bistra män med kulsprutor, som ställde en rad frågor till mig och letade igenom bilen efter något misstänkt.

Startklara och taggade åkare i första startled.

Nu kanske inte tanzaniska militärer är det bästa exemplet på subkultur. Men i alla fall. I lördags gjorde jag, Theo, hans klasskompis och Britta-Maja bekantskap med en lokalkultur, som var både vänlig, inbjudande och kul. Vi åkte till Persåsen och deltog i svenska mästerskapen i kälkåkning. Eller ja, 8-åringarna körde. Jag och 4-åringen hängde i målfållan, servade åkarna och insöp atmosfären.

För tredje året i rad arrangerade Persåsens Skid- och Kälkklubb tävlingarna i sin anläggning, som ligger på Storsjöns södra strand mellan Svenstavik och Myrviken. En liten skidbacke där det är fritt fram att åka och låna kälkar. I lördags var det gott om folk i backen och drygt 200 deltagare i tävlingarna. Mest lokalbefolkning, fick jag en känsla av. Men även en delegation från svenska bob- och rodelförbundet. Ett gäng stadiga herrar, som talade mälardalsdialekt, hade maffiga lårmuskler och förkärlek till åtsittande fartdräkter.

Nedan följer ett bildreferat från dagen.

Först till start var barnklassen. 0-12 år som åkte en slalombana i en isig pist. Och fick en påse godis av storsjöodjuret Birger när de gick i mål.

Nöjda åkare som vann varsin kälke. 

Därefter var det dags för de vuxna. De körde också snowracer. I en kuperad och doserad bana. Med eller utan landslagskroppsstrumpa.

Där till höger står de, bob- och rodelförbundsrepresentanterna, som höll ett vakande öga över tillställningen. Och över vinnaren Ingalill Zackrisson.

Lite skönt att Linus Ottosson med Sverigedräkten vann. Ändå. Tänker mig att självbilden fått sig en törn om de andra inte släppt fram honom. 

Dagen avslutades med sportrodel. Eller kälkåkning på riktigt. Något som jag gärna skulle ha provat. Där bjöds det på snygg kurvtagning och maffiga vurpor. 

Många kälkar blir det. Klicka gärna på bilderna för att se dem i större format. 

Två generationer på ett fjäll och ett kalhygge

Ibland lämnar vi radhuslängan i byn och åker skidor. Förra helgen till exempel. På ett fjäll och ett kalhygge. Mor och dotter. Linda och Nora. Stilsäkra. Älskade. 

Fiskodlingsindustrins kärnfråga

Förra helgen uppmärksammade jag att fiskmjölstillverkning är ett av de största problemen för fiskodlare i Jämtland, Norge och annorstädes. I helgen publicerade Östersunds-Posten bra fördjupande artiklar som berör den problematiken. Något som biologen Erik Olofsson kallar för branschens kärnfråga. Att det varje år fiskas upp 25-30 ton foderfisk upp ur världshaven. Det finns försök för att komma till rätta med detta. Det projekt som Erik Olofsson jobbar i producerar foder som baseras på smartare råvaror. Skarpsill från Östersjön och odlade musslor. Men i liten skala och produkten finns inte ute på den kommersiella marknaden än. Men ett intressant och lovande exempel.

Nu är inte det bara fodret som är problematiskt. I Maria Lindholms artiklar radas även flera andra frågor upp. Rymlingar, utsläpp av fosfor och smittspridning. Där de två sistnämnda lyfts fram som de stora problemen. Jag delar Älvräddarnas, med fleras, farhågor i den här frågan. De stora odlingar som föreslås att läggas i Storsjön är problematiska och jag hoppas att de föregås av ordentliga miljökonsekvensanalyser. Dessvärre tror jag att det kommer att göras misstag på grund av att industrin har vinden i ryggen just nu och ses som en del av den växande lokala livsmedelsproduktionen.

Via länkarna nedan kan ni läsa mer:
Nu pågår jakten efter den okända fisksmittan
Inget regelverk för import av sättfisk
Blir det några jobb då

Och dessa artiklar tillsammans med den ambitiösa Öm-punktsatsningen Östersunds-Posten inlett det här året med är ett bevis för att det fortfarande görs bra och relevant lokaljournalistik. Läs!

Norrländsk monokultur

I helgen besökte jag och de två äldsta barnen Offerdal. Där finns det gott om mellannorrländsk fjällnära granskog. Estetisk massaved på tillväxt. 

Om Almåsaberget nordvästra sluttning har förre liftägaren haft en mångårig strid med samebyn Jovnevaerie. Han ville bygga ut skidsystemet. Samebyn ville bevara området orört. De menade att det var viktig betesmark för renarna. En process som gick så långt att Diskrimineringsombudsmannen stämde Krokoms kommun vid ett tillfälle. Konflikten gick hela vägen upp till regeringsrätten som gav liftägaren rätt att bygga ut. Men bygget har inte blivit av. Anläggningen är såld och numera växer det barrväxter i de tänkta utförslöporna. 

 Snörrätta rader av barrträd 

Mitt i den sydöstra sluttningen har någon huggit ut en gata för sportlovslediga barn och andra.

Det krävs långsiktigare lösningar för att få de nya invånarna att känna sig hemma

Förra hösten skrev jag en krönika om att det kommit in främlingsfientliga element i Jämtlands län. De finns kvar, men har fått konkurrens. Av en radda gästvänliga människor i byar och samhällen länet runt. Vilket jag uppmärksammade i helgens krönika. 

På grund av kriget i Syrien har Migrationsverket startat ett lokalkontor i Östersund. Länets kommuner har lovat att fördubbla flyktingmottagandet 2013. Bostäder har varit problemet tidigare, men nu verkar det som att kommunledningarna har tagit uppdraget på allvar. Det finns en partipolitisk enighet om att detta är en viktig fråga. Nu renoveras det, till och med, bostäder för att ge plats för nya invånare.

Vet du vad din middag åt till frukost?

Krönika publicerad i Östersunds-Posten lördag 27/2

För några dagar sedan besökte jag ett av Östersunds matvaruhus. Mitt uppdrag var att lasta varuvagnen med vardagsmat. Än en gång.

Då hände det. Jag föll för en lockvara. Inte bara jag. Vid en av fryslådorna var det till och med kö. För 29.90 salufördes laxfilé i fyrpack. Max tre förpackningar per person.

Jag, och alla andra i kön, roffade åt oss vår ranson och åkte nöjda hem och fyllde upp våra frysfack.

Men hur kan lax säljas till det priset?, kom jag på mig själv att undra. Jag frågade en av butikscheferna.

– Ofta när du ser en vara som är otroligt billig. Är den det just för att vi beslutat att ta den förlusten, på den varan. För att du just ska få reaktionen att det är otroligt billigt, svarade han.

Det låter ju bra. Men svaret skaver. Det kan inte vara så billigt. Det är för lågt. Någon eller något måste ta kostnaden, utöver butikens sagda förlust. För hade det stått odlat i Vietnam hade jag inte köpt paketet. Jag har lärt mig att vid pangagsius-odlingar längs Mekongfloden överanvänds antibiotika, flodvattnet förorenas och det leder till utfiskning av foderfisk i närliggande havsområden.

Nu var fisken odlad i Norge och då köpte jag. Är det oproblematiskt? Är de stora fiskodlingarna som planeras att förläggas till Storsjön problemfria?

Nej, blir dessvärre svaret. För fiskodlare har, i Norge, Jämtland och Vietnam, olösta problem. Odlad fisk saluförs med låga priser och en idé om att det är mer hållbart då fisketrycket på haven minskar. När det gäller lax är det långt i från sanningen.

I rapporten ”Vet du vad din middag åt till frukost - en rapport om fiskmjöl” granskar Swedwatch och Naturskyddsföreningen delar av den norska fiskodlingsindustrin. Det är ingen vacker bild som målas upp.

Lax föds upp på fiskfoder som tillverkas av fisk som tas upp med destruktiva metoder, ofta på hotade bestånd. Man använder helt enkelt fisk för att producera fisk. Det går åt drygt 2 kilo foderfisk för att producera 1 kilo lax.

Enligt rapporten kommer en tredjedel av det fiskfoder som används i norska laxodlingar från Peru. Fiskmjölsindustrin har bidragit till utfiskning och negativa effekter i området. Fisken som används till foderproduktion har en viktig roll i de marina ekosystemen och ett hårt fisketryck på små fiskar ger effekter för hela näringskedjan. Dessutom påverkar utsläppen från fabrikerna lokalbefolkningen negativt.

Och jag ska vara ärlig. Jag överskred min gräns. Jag köpte fyra, inte tre paket, som var den tillåtna ransonen. Man vill ju gärna passa på när det är billigt.


Fredrik Westberg

Som har bestämt sig för att spara till ett par nya vadarbyxor för att, förhoppningsvis, kunna fylla frysboxen med flugfångade filéer hädanefter.