Jag önskar att jag kunde säga att jag gör vad jag kan för att förhindra apokalypsen

Gott nytt år önskar jag med årets sista krönika i Östersunds-Posten (27/12). 
Om morfar Ingvar Höglunds årliga julevangelieläsning, klimatflyktingar och svåra nyårslöften.

Sommarstugan i Långskog i vinterskrud.

Foto: Venzel Westberg

Nu åker vi till Rajastrand några dagar innan skola och jobb drar igång igen.
Nästa krönika, den kommer 2 februari.

Den ovanan tänker jag fortsätta med

Jag tror att de flesta föräldrar upptäcker att de har blivit sina föräldrar.
Jag gör det ofta.

Inte alltid i de stora livsavgörande valen. Snarare i de där omedvetna små nyanserna. I suckarna, i tonen och saker jag häver ur mig. Oftast. Nästan alltid då jag blir arg på någon av barnen.

När det där omöjliga tre-barn-bil-åkar-ögonblicket uppstår. Då hör jag min egen pappas, som de tedde sig för mig då, obegripliga utbrott.

Innan och vid matbordet.

Och när jag försöker få dem i säng.

Nu tror jag att jag även lyckats hitta på alldeles egna vanor och ovanor, men den spontana känslan är att jag blivit någon jag inte vill vara. Att det är något jag ska försöka sluta med. Inte hålla på och upprepa hela tiden.

Men hur lätt är det?

För en stund sedan hände det igen.

Det första jag sa till T, vår 8-åring, den här morgonen var att jag älskar honom. Det säger jag ofta. De sa min pappa nästan jämt till mig, som jag minns det. Och just den ovanan kommer jag att fortsätta med.

Att bygga och skriva

Jag gillar att bygga saker. Fel. Jag gillar när saker är färdigbyggda. Eller ja, själva byggandet är också kul. Det är att starta upp som är problemet.

Jag kan gå i veckor, månader för att inte säga år innan jag kommer igång med en byggnation. Det ska tilläggas att vi bor i ett radhus. Det är inte direkt några stora projekt som kommer i vår väg. Det handlar snarare om att måla några fönster, renovera kök och badrum och att snickra ihop en väggfast bokhylla. 

I höst har vi byggt en vägg här hemma. Det är dags för åtta- och fyraåringen att få egna rum.

Som jag gruvat mig inför detta. Så till den milda grad att vi gav oss ut på husfiske i somras. En runda som tog sin ände i Handog, några kilometer öster om Lit. Vi snubblade på metreven, kan man säga. Det var på håret att vi började buda vilt på en hundra år gammal gård i behov av helrenovering.

– Lägger ni in en miljon och några år på restaureringen här får ni till ett drömboende, som mäklaren sa.

Det var nära att vi svalde betet. Men när budgivningen drog iväg insåg vi våra begränsningar. Att dela av ett rum genom att spika upp några reglar och skruva upp sju gipsskivor kändes inte som något omöjligt projekt längre. Det var kul till och med. Nästan.

Jag tror att vi behöver bygga något ibland. Vad vi bygger och hur det går till spelar mindre roll. För många av oss består arbetslivet av allt annat än fritt och handfast konstruerande. När jag kommer att se tillbaka på mitt liv tror jag inte att jag kommer att minnas allt mejlande, alla möten och allt kontorsstolsnötande som jag ägnar merparten av dagarna åt. 

Väggen på övervåningen i radhuslängan däremot, tror jag att jag kommer att minnas. Och ordskapandet. Att skriva är också ett hantverk.

I Stephen Kings självbiografi och skrivhandbok Att skriva påstår han att varje textförfattare måste ha en välfylld verktygslåda. När han skriver om att skriva liknar han det vid ett tålamodskrävande hantverk. ”När det kommer till kritan är det inte svårare än så. Vare sig det handlar om en textsida eller en episk triologi som Sagan om Ringen skrivs de alltid med just ett ord i taget.”

Jag kan gå i dagar och gruva mig för att skriva en text. Men när jag väl sätter mig är det oftast kul. Det är en kreativ process som mynnar ut i något beständigt. Något som jag kan hala fram på ålderns höst. Det här fick jag till åtminstone, tänker jag att jag hummar för mig själv.

Att jag dessutom kan stappla mina futtiga texter i min egenhändigt byggda, golv till tak, bokhylla. Det kommer att bli något att skryta om på ålderdomsanstalten det.

Inga enkla lösningar

Lördagens (1/12) krönika i Östersunds-Posten 

Egentligen vet vi, som är bosatta i mellersta Norrlands inland och fjälltrakter, vad som behövs i vår landsända. Vi behöver mer folk för att klara av arbetskraftsförsörjningen och vi måste möta upp och ge bra förutsättningar för nästa generation.

Frågan är hur det ska gå till?

Även där finns det svar. Egentligen.

I debatten efter Expressens filmvisningar, som fick tre ur Sverigedemokraternas ledning att lämna sina uppdrag, har krönikörer och politiska reportrar slagit knut på sig själva för att förklara vad som skett.

Jan Guillou sa att den hårda kärnan i partiet är såna som ”lagt ner sina bomberjackor, låtit håret växa och klätt på sig Dressmankläder, men fortfarande är arbetslösa outbildade arga unga män.” 

Det stämmer till viss del, men det är även ett tydligt sätt att säga att de inte är som oss. Det är bara knäppisar, som röstar på dem. Det stämmer inte. 2006 fick Sverigedemokraterna flest röster av alla vid skolvalen på Nyheden i Krokom och Bräcke gymnasium. Fyra år senare var merparten av eleverna röstberättigade och gjorde samma val i skarpt länge. Långt ifrån alla förstås, men tillräckligt många för att partiet lyckades få mandat i nästan alla länets kommunfullmäktige.

Hur har det gått till? Och hur lyckas de få nya väljare?

Jo, de har enkla svar för de som känner sig frustrerade och pressade. Dessvärre förenklade politiska lösningar - till stor del byggda på lögner och neofascistiska ideal. 

Granska ungdomsarbetslösheten i några av länets kommuner. I till exempel Bräcke och Strömsund, där 1 av 4 unga är utan jobb. I Arbetsförmedlingens jobbgarantier gror missnöjet mot etablissemanget.

För ett år sedan avvecklades fältarbetsgruppen i Östersund. Nedläggningen fick mycket uppmärksamhet och det var många som oroade sig för vilka konsekvenser det kommer få. Där har vi en annan orsak. Unga lämnas vind för våg och när det kör ihop sig själsligt och ekonomiskt finns risken att de blir karbonpapper för grumliga ideologier.

Hur ska vi göra då? 

Naturligtvis finns det inga enkla lösningar. Men ett sätt är att göra som Stefan Nolervik gjorde i sitt reportage från en onsdagskväll i Bräcke. Åk ut och möt ungdomarna där de är. Lyssna på vad de har att säga om sin värld och ta deras idéer på allvar.

Anställ fler, inte färre, fritidsledare. För vad var det de sa, Linnéa och Jon-Erik, i Nolerviks reportage.* Jo, att den enda vuxna de möter utanför skolan är Patrik. ”Han är fritidsledare och jäkligt bra. Han är den ende som förstår oss.” I övrigt är det ekande tomt kring dem. 

Det är inte konstigt att ideologier med fascistiska rötter gror. Det är inga konstigheter att möta upp dem heller. Egentligen.




* Fotnot: Klargörande om att dessa personer inte har uttalat någon politisk tillhörighet. De är snarare exempel på modiga ungdomar, som tydligt talar om att det är få vuxna som finns i och bryr sig om deras vardag.

London - i bilder

Förra helgen premiärbesökte vi London. Nora, Linda och jag. Här följer ett urval av våra upplevelser i bilder. Med någon slags tematik. Kanske

Det regnade på Oxford street. Varje dag.

I the Underground, var vi ofta. Med flera.

Vårt hotell låg nära Kensington Garden och Hyde park. Där drog vi omkring dagligen.

I Hyde park samlades drygt 100 000 människor i demonstrationer mot neddragningar i offentlig sektor och i protest mot sittande regering. Fick vi reda på när vi kom hem. Vi passerade på lördagsförmiddagen då aktivister och piketpoliser förberedde sig för sina respektive sysslor. 

Piccadilly circus och Madame Tussauds prickades av.

Gatuliv

Check:

Åsså Tate Modern och Millenium bridge förstås.

...och mer där till.

(Klicka gärna på bilderna för att se dem i större format)

Döden är demokratisk och rättvis

Lördagens (27/10) krönika i Östersunds-Posten 

Om några dagar är det alla helgons dag och många av oss kommer att besöka en kyrkogård. För att tända ljus och minnas de som dött.

Kan vi vänja oss vid tanken om att vi alla kommer att dö?

Är det något vi kan förbereda oss för?

Ja, jag tror det.

Det finns en seglivad myt om att vi inte talar om döden – i vår tid och kultur.

Det stämmer inte.

Antologin, Döden i medierna. Våld, tröst, fascination (Carlsson), som kom i våras, visar att vi ägnar mycket tid och utrymme åt döden. Åtminstone till att skriva och läsa om den. I media möter vi dagligen döden i olika tappningar.

I ett av antologins bidrag har medieforskaren Anette Forsberg granskat 165 nyhetsberättelser om dödsfall och sorgeyttringar som publicerats i svenska dagstidningar under åren 1994 till 2008. Hon kommer fram till att det är de levande sörjande som är huvudpersonerna i nyhetsrapporteringen. Inte de döda. Det finns en medialiturgi som fokuserar på de som överlevde. De som kände och nästan kände dödsoffret får komma till tals och beskriva sina känslor och upplevelser.

Hon tar det ett steg vidare och spekulerar i om att det kanske, egentligen, handlar om vår egen död. Genom att läsa om andra och hur de sörjs förbereder vi oss, i någon mening, för när vi själva ska dö. Vi bearbetar hur vi tror att vi kommer att bli ihågkomna.

Men det är inte hela bilden. På senare tid har jag, och många med mig, på nära håll följt två cancersjuka personer. I tidningsreportage och blogginlägg har läsarna kunnat följa dem genom sjukdomens olika stadier.

Gösta Olofsson, som journalisten Sandra Högman, har skrivit en reportageserie om i Länstidningen. Han dog i början av september och för någon vecka sedan publicerades den sista artikeln, som beskrev begravningen. Det har varit en gripande och smärtsam resa, som har betytt mycket för många. Hans kamp har inte någon mening, men den har fått en mening för andra – tänker jag mig.

Skribenten och musikern Kristian Gidlund, följer jag och 1,5 miljoner läsare. I sin blogg skriver han finstämda inlägg. Där han sätter ord på sin sjukdom och förestående död. Han sörjer sina ofödda barn och att han troligen kommer att dö innan sina föräldrar. Men han skriver även om hur glad och stolt han är över det han har fått uppleva och genomföra i sitt 29-åriga, alltför korta, liv. 

Berättelserna tröstar oss, tror jag. Vi är fortfarande vid liv. Vår stund är inte kommen ännu. För döden är demokratisk och rättvis – vi kommer alla att uppleva den. Vägen dit är inte lika jämlik och förutsägbar. 

När barn dör är vi skyldiga att göra vad vi kan

Lördagens (29/9) krönika i Östersunds-Posten 

För några veckor sedan meddelade Migrationsverket att de planerar att starta ett lokalkontor i Östersund. På grund av att flyktingströmmarna till Sverige har ökat markant den senaste tiden. En orsak är det pågående upproret i Syrien.

Reaktionerna har inte väntat på sig. I kommentatorsfält och på insändarsidor har Sverigedemokrater och andra slagit fast att vi varken har råd, plats eller lust att ta emot några fler flyktingar här omkring.

Det är knappast någon nyhet att det är en humanitär katastrof i Syrien idag.

I över ett år har jag följt ett twitterkonto vid namn SyrienNyheter. Ett konto som administreras av de syriska journalisterna Bassam och Iman Al-Baghdady. I snart 600 dagar har de postat skrämmande bilder och videoklipp, och krass statistik. För några dagar sedan rapporterade de att det totalt har dödats 33 328 personer varav 2457 barn. Mer än 76 000 personer uppges saknade och över 280 000 syrier påstås vara på flykt.

Det är naturligtvis helt omöjligt att föra sådan räkenskap med exakthet. Siffrorna ska tas med en stor nypa källkritik. Statistik är en del av krigets vardag. Men även nyhetsbyrån Reuters uppger att över 27 000 människor har dödats.

I flyktinglägret Zaatari i Jordanien trängs 28 000 människor under miserabla förhållanden, rapporterar Sveriges radios korrespondent Cecilia Uddén. 12-åriga Amal berättar att deras hus träffades av en missil och att hennes kusin hamnade under rasmassorna. Och lägger till att hennes pappa är kvar hemma i Syrien.

– Vi har inte hört av honom på två veckor, hans mobil är avstängd, säger Amal.

Civila, många av dem barn, är de som drabbas värst, hävdar Amnesty. I en rapport, baserad på utredningar som gjorts på plats i september, beskrivs hur 166 civila varav 48 barn och 20 kvinnor dödats och hundratals skadats i 26 byar och städer, i Idlib, Jabal al-Zawiya och norra Hamaregionen.

Alltså. Vi har varken råd, plats eller lust att ta emot några få syrier i Jämtland. Eller?

I jämförelse med andra, är vi knappast fattiga. Och är det något vi har är det plats. Vårt problem är snarare att vi har en minskande befolkning. Utflyttningen är större än strömmarna åt andra hållet. Vi behöver bli fler.

Tillsammans med Gotland ligger Jämtland dessutom på jumboplats när det gäller andelen utrikes födda i befolkningen. Det är skämmigt på riktigt. Det är klart att vi ska öppna upp för fler.

Men viktigaste av allt. Syriens sak är vår som Birgit Eriksson med flera, skriver i sina kommentarer till artiklarna om Migrationsverket besked. Det är inte enkelt, det är jag fullt medveten om. Men när barn dör är vi skyldiga att göra vad vi kan.

Hembygdssparris

Krönika publicerad i septembernumret av Ås bygdeblad

Länge levde jag i villfarelsen om att det bara är möjligt att ha en hembygd. Jag tog för givet att min uppväxtort, Klingsta en mil sydväst om Sundsvall, för alltid skulle vara mitt enda på riktigt hemma. Jag bodde i ett samma hus från 1,5 års ålder tills jag fyllde 11. Där fanns allt jag behövde. En sjö, ett berg och en rad lekkamrater.

I Ås har jag bott i ett och samma hus i tio år. Det är personligt rekord för min del. Åtminstone tangerat.

De första åren, i östkustbyn, var omtumlande. Livsbanans inledning är utvecklande och händelserik. Minst sagt. Det är många epok- och livsavgörande steg som ska hinnas med då. Som att lära sig gå, tala, cykla och läsa.

De senaste tio åren har varit nästan lika omtumlande. När det gäller min egen utveckling har det inte hänt särskilt mycket. Förutom några gråa hår och längre startsträcka vid fysiska aktiviteter. Men i min närmsta omgivning har det skett desto mer. Tre barn har fötts, min pappa har dött och sparrisplantorna har börjat ge skörd.

Huset som jag växte upp i är för länge sedan sålt. Förra sommaren stannade jag till och kikade in i trädgården där. Det är fint, men det är inte längre mitt hem. Jag drömmer inte om att flytta tillbaks. Men det är fortfarande min hembygd.

Överhuvudtaget är talet om hembygd ett ganska infekterat ämne. Det fylls ofta med exkluderande och ideologiska undertoner. En gång inflyttad alltid inflyttad. Det är stort steg att flytta över en länsgräns i Mellersta Norrland. Än större steg att komma som kvotflykting till Krokoms kommun, direkt från ett krigshärjat land, tänker jag mig.

Språket lyfts ofta fram som den avgörande faktorn för att vi ska ta oss in i och lyckas i ett nytt samhälle. Vi har till och med ett regeringsparti som fått för sig att språktester är en del av lösningen för att få folk att känna sig hemma. Rent nonsens anser jag. Inget språktest i världen kommer att hjälpa någon in på arbetsmarknaden och i samhället. Det handlar snarare om samhällets och den enskildes inställning. Både hos den som kommer och den infödde.

Naturligtvis är språket viktigt, men det krävs mer än några terminer på en SFI-kurs för att knäcka de finstilta språkkoderna. I sommar har jag lärt mig att det, inom ett relativt litet område, finns tre olika namn för samma insekt.

I nordvästra Jämtland säger man brännmya om de där minsta bitande sommarplågorna. Hos min mormor, på gränsen mellan Medelpad och Hälsingland, kallas de för småsvenn. Och här omkring benämns de som sveann. Men av nyvunnen erfarenhet vet jag att de är lika outhärdliga på alla orter.

Det är just den sortens kunskap som skapar tillhörighet, bortom statens kontrollbehov.

Egentligen är det ganska enkelt. Eller borde vara i alla fall. Det här med ett hem. Känner vi oss hemma är vi hemma. Det borde och kan ingen annan ha åsikter om. Egentligen.

Ås kommer för alltid vara min hembygd. Här har jag vänner, en grav att gå till och sparrisskott att skörda. 

Solfrossa

Ibland är dödssynd nummer fem okej. Att gapa efter för mycket och bara lappa i sig. Att hänge sig åt frosseri helt enkelt. Solnedgångar kan man inte få för många av. Nedan följer en radda, som fångades vid kvällens utflykt upp till Frösöbergets topp. Eller ja, egentligen är det samma sol och nedgång. Fint värre var det i alla fall. Eller hur?