Jag tror att de flesta föräldrar upptäcker att de har blivit sina föräldrar.
Jag gör det ofta.
Inte alltid i de stora livsavgörande valen. Snarare i de där omedvetna små nyanserna. I suckarna, i tonen och saker jag häver ur mig. Oftast. Nästan alltid då jag blir arg på någon av barnen.
När det där omöjliga tre-barn-bil-åkar-ögonblicket uppstår. Då hör jag min egen pappas, som de tedde sig för mig då, obegripliga utbrott.
Innan och vid matbordet.
Och när jag försöker få dem i säng.
Nu tror jag att jag även lyckats hitta på alldeles egna vanor och ovanor, men den spontana känslan är att jag blivit någon jag inte vill vara. Att det är något jag ska försöka sluta med. Inte hålla på och upprepa hela tiden.
Men hur lätt är det?
För en stund sedan hände det igen.
Det första jag sa till T, vår 8-åring, den här morgonen var att jag älskar honom. Det säger jag ofta. De sa min pappa nästan jämt till mig, som jag minns det. Och just den ovanan kommer jag att fortsätta med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar