lördag 29 december 2012

Jag önskar att jag kunde säga att jag gör vad jag kan för att förhindra apokalypsen

Gott nytt år önskar jag med årets sista krönika i Östersunds-Posten (27/12). 
Om morfar Ingvar Höglunds årliga julevangelieläsning, klimatflyktingar och svåra nyårslöften.

Sommarstugan i Långskog i vinterskrud.
Foto: Venzel Westberg

Nu åker vi till Rajastrand några dagar innan skola och jobb drar igång igen.
Nästa krönika, den kommer 2 februari.

lördag 22 december 2012

Den ovanan tänker jag fortsätta med


Jag tror att de flesta föräldrar upptäcker att de har blivit sina föräldrar.
Jag gör det ofta.





Inte alltid i de stora livsavgörande valen. Snarare i de där omedvetna små nyanserna. I suckarna, i tonen och saker jag häver ur mig. Oftast. Nästan alltid då jag blir arg på någon av barnen.

När det där omöjliga tre-barn-bil-åkar-ögonblicket uppstår. Då hör jag min egen pappas, som de tedde sig för mig då, obegripliga utbrott.

Innan och vid matbordet.

Och när jag försöker få dem i säng.

Nu tror jag att jag även lyckats hitta på alldeles egna vanor och ovanor, men den spontana känslan är att jag blivit någon jag inte vill vara. Att det är något jag ska försöka sluta med. Inte hålla på och upprepa hela tiden.

Men hur lätt är det?

För en stund sedan hände det igen.

Det första jag sa till T, vår 8-åring, den här morgonen var att jag älskar honom. Det säger jag ofta. De sa min pappa nästan jämt till mig, som jag minns det. Och just den ovanan kommer jag att fortsätta med.

tisdag 4 december 2012

Att bygga och skriva


Jag gillar att bygga saker. Fel. Jag gillar när saker är färdigbyggda. Eller ja, själva byggandet är också kul. Det är att starta upp som är problemet.



Jag kan gå i veckor, månader för att inte säga år innan jag kommer igång med en byggnation. Det ska tilläggas att vi bor i ett radhus. Det är inte direkt några stora projekt som kommer i vår väg. Det handlar snarare om att måla några fönster, renovera kök och badrum och att snickra ihop en väggfast bokhylla. 

I höst har vi byggt en vägg här hemma. Det är dags för åtta- och fyraåringen att få egna rum.

Som jag gruvat mig inför detta. Så till den milda grad att vi gav oss ut på husfiske i somras. En runda som tog sin ände i Handog, några kilometer öster om Lit. Vi snubblade på metreven, kan man säga. Det var på håret att vi började buda vilt på en hundra år gammal gård i behov av helrenovering.

– Lägger ni in en miljon och några år på restaureringen här får ni till ett drömboende, som mäklaren sa.

Det var nära att vi svalde betet. Men när budgivningen drog iväg insåg vi våra begränsningar. Att dela av ett rum genom att spika upp några reglar och skruva upp sju gipsskivor kändes inte som något omöjligt projekt längre. Det var kul till och med. Nästan.

Jag tror att vi behöver bygga något ibland. Vad vi bygger och hur det går till spelar mindre roll. För många av oss består arbetslivet av allt annat än fritt och handfast konstruerande. När jag kommer att se tillbaka på mitt liv tror jag inte att jag kommer att minnas allt mejlande, alla möten och allt kontorsstolsnötande som jag ägnar merparten av dagarna åt. 

Väggen på övervåningen i radhuslängan däremot, tror jag att jag kommer att minnas. Och ordskapandet. Att skriva är också ett hantverk.

I Stephen Kings självbiografi och skrivhandbok Att skriva påstår han att varje textförfattare måste ha en välfylld verktygslåda. När han skriver om att skriva liknar han det vid ett tålamodskrävande hantverk. ”När det kommer till kritan är det inte svårare än så. Vare sig det handlar om en textsida eller en episk triologi som Sagan om Ringen skrivs de alltid med just ett ord i taget.”

Jag kan gå i dagar och gruva mig för att skriva en text. Men när jag väl sätter mig är det oftast kul. Det är en kreativ process som mynnar ut i något beständigt. Något som jag kan hala fram på ålderns höst. Det här fick jag till åtminstone, tänker jag att jag hummar för mig själv.

Att jag dessutom kan stappla mina futtiga texter i min egenhändigt byggda, golv till tak, bokhylla. Det kommer att bli något att skryta om på ålderdomsanstalten det.

söndag 2 december 2012

Inga enkla lösningar




Egentligen vet vi, som är bosatta i mellersta Norrlands inland och fjälltrakter, vad som behövs i vår landsända. Vi behöver mer folk för att klara av arbetskraftsförsörjningen och vi måste möta upp och ge bra förutsättningar för nästa generation.

Frågan är hur det ska gå till?


Även där finns det svar. Egentligen.


I debatten efter Expressens filmvisningar, som fick tre ur Sverigedemokraternas ledning att lämna sina uppdrag, har krönikörer och politiska reportrar slagit knut på sig själva för att förklara vad som skett.


Jan Guillou sa att den hårda kärnan i partiet är såna som ”lagt ner sina bomberjackor, låtit håret växa och klätt på sig Dressmankläder, men fortfarande är arbetslösa outbildade arga unga män.” 


Det stämmer till viss del, men det är även ett tydligt sätt att säga att de inte är som oss. Det är bara knäppisar, som röstar på dem. Det stämmer inte. 2006 fick Sverigedemokraterna flest röster av alla vid skolvalen på Nyheden i Krokom och Bräcke gymnasium. Fyra år senare var merparten av eleverna röstberättigade och gjorde samma val i skarpt länge. Långt ifrån alla förstås, men tillräckligt många för att partiet lyckades få mandat i nästan alla länets kommunfullmäktige.


Hur har det gått till? Och hur lyckas de få nya väljare?


Jo, de har enkla svar för de som känner sig frustrerade och pressade. Dessvärre förenklade politiska lösningar - till stor del byggda på lögner och neofascistiska ideal. 


Granska ungdomsarbetslösheten i några av länets kommuner. I till exempel Bräcke och Strömsund, där 1 av 4 unga är utan jobb. I Arbetsförmedlingens jobbgarantier gror missnöjet mot etablissemanget.

För ett år sedan avvecklades fältarbetsgruppen i Östersund. Nedläggningen fick mycket uppmärksamhet och det var många som oroade sig för vilka konsekvenser det kommer få. Där har vi en annan orsak. Unga lämnas vind för våg och när det kör ihop sig själsligt och ekonomiskt finns risken att de blir karbonpapper för grumliga ideologier.

Hur ska vi göra då? 


Naturligtvis finns det inga enkla lösningar. Men ett sätt är att göra som Stefan Nolervik gjorde i sitt reportage från en onsdagskväll i Bräcke. Åk ut och möt ungdomarna där de är. Lyssna på vad de har att säga om sin värld och ta deras idéer på allvar.


Anställ fler, inte färre, fritidsledare. För vad var det de sa, Linnéa och Jon-Erik, i Nolerviks reportage.* Jo, att den enda vuxna de möter utanför skolan är Patrik. ”Han är fritidsledare och jäkligt bra. Han är den ende som förstår oss.” I övrigt är det ekande tomt kring dem. 


Det är inte konstigt att ideologier med fascistiska rötter gror. Det är inga konstigheter att möta upp dem heller. Egentligen.




* Fotnot: Klargörande om att dessa personer inte har uttalat någon politisk tillhörighet. De är snarare exempel på modiga ungdomar, som tydligt talar om att det är få vuxna som finns i och bryr sig om deras vardag.