Jag gillar att bygga saker. Fel. Jag gillar när saker är färdigbyggda. Eller ja, själva byggandet är också kul. Det är att starta upp som är problemet.
Jag kan gå i veckor, månader för att inte säga år innan jag kommer igång med en byggnation. Det ska tilläggas att vi bor i ett radhus. Det är inte direkt några stora projekt som kommer i vår väg. Det handlar snarare om att måla några fönster, renovera kök och badrum och att snickra ihop en väggfast bokhylla.
I höst har vi byggt en vägg här hemma. Det är dags för åtta- och fyraåringen att få egna rum.
Som jag gruvat mig inför detta. Så till den milda grad att vi gav oss ut på husfiske i somras. En runda som tog sin ände i Handog, några kilometer öster om Lit. Vi snubblade på metreven, kan man säga. Det var på håret att vi började buda vilt på en hundra år gammal gård i behov av helrenovering.
– Lägger ni in en miljon och några år på restaureringen här får ni till ett drömboende, som mäklaren sa.
Det var nära att vi svalde betet. Men när budgivningen drog iväg insåg vi våra begränsningar. Att dela av ett rum genom att spika upp några reglar och skruva upp sju gipsskivor kändes inte som något omöjligt projekt längre. Det var kul till och med. Nästan.
Jag tror att vi behöver bygga något ibland. Vad vi bygger och hur det går till spelar mindre roll. För många av oss består arbetslivet av allt annat än fritt och handfast konstruerande. När jag kommer att se tillbaka på mitt liv tror jag inte att jag kommer att minnas allt mejlande, alla möten och allt kontorsstolsnötande som jag ägnar merparten av dagarna åt.
Väggen på övervåningen i radhuslängan däremot, tror jag att jag kommer att minnas. Och ordskapandet. Att skriva är också ett hantverk.
I Stephen Kings självbiografi och skrivhandbok Att skriva påstår han att varje textförfattare måste ha en välfylld verktygslåda. När han skriver om att skriva liknar han det vid ett tålamodskrävande hantverk. ”När det kommer till kritan är det inte svårare än så. Vare sig det handlar om en textsida eller en episk triologi som Sagan om Ringen skrivs de alltid med just ett ord i taget.”
Jag kan gå i dagar och gruva mig för att skriva en text. Men när jag väl sätter mig är det oftast kul. Det är en kreativ process som mynnar ut i något beständigt. Något som jag kan hala fram på ålderns höst. Det här fick jag till åtminstone, tänker jag att jag hummar för mig själv.
Att jag dessutom kan stappla mina futtiga texter i min egenhändigt byggda, golv till tak, bokhylla. Det kommer att bli något att skryta om på ålderdomsanstalten det.
