Bästa stunden

är när de somnat för natten. Ikväll var alla i säng innan åtta. Det har inte hänt sen i april, tror jag. Efter pandemin behövs det sömn, ansåg jag. Det tyckte inte Nils junior, men jag lyckades baxa honom i hamn. Vilket föregicks av några tomma hot som antagligen skrämde livet ur grannbarnen.

Och Maja, hon har sin ritualer. Där ingår det en stunds gapande (ett litet eller större skrikkalas) innan hon kraschar i någon oförutsägbar position. Gärna efter några hårda bataljer med spjälorna i sängen. Ikväll nöjde hon sig med det lilla.

Brita och Maja krasch.

Det näst bästa är när de vaknar utvilade. Maja är bäst efter förmiddagspasset. Halvtolv, cirka. Då är livet enkelt. Och lite burkmat på det, då är det fulländat. En stund.

Yrvakna

Veckoslutsrapport

530 sidor Enquist, en magsjukepandemi (om än i en liten population) satte sin prägel på senare halvan av den här veckan. Alla barnen är drabbade, vi vuxna väntar på vår tur eller slipper undan.

Inte bara sjukdom. Lite kroppsarbete hann vi med mellan uppstötningarna. Eftersom vi, i princip, är bosatta på en åker ägnade vi oss åt bärplockning, höskörd och organisk marktäckning. De svarta bären plockade vi från vårt buskage. Det torra gräset hämtades från en närbelägen fotbollsplan som förväxt sig under sensommaren. Marktäckning mellan buskarna för att slippa klippa.

Wiggo skötte grovarbetet...

...och gillade skarpt att åka på det vingliga lasset.

- Nu har jag en egen studsmatta, påstod han.

Ett helt år

I sin senaste bok, ”Ett annat liv”, skriver P.O. Enqvist om att han tröttnar på sig själv ibland. Att han gärna tar till gamla vana och inövade fraser för att få medlidande och/eller sympati. (Hela boken är skriven i tredjeperson, när han skriver ”han” i citatet nedan avses författaren själv):

”Han noterar att de flesta tror att det är synd om dem som inte har en far. Tragiskt, eller ensamt. Han tycker om medlidandet, upprepar gärna Min far dog när jag var sex månader gammal. Ibland lite tröttande. Egentligen ett jävla tjat om detta halvår, kan han själv tycka; han är då vuxen och har lärt sig att med schwärord missbruka språket, men han fortsätter upprepa sig.”

En känsla som de flesta, som åtminstone jag kan känna igen mig i. För tillfället är jag gruvligt trött på de haranger jag hasplar ur mig när jag försöker förklara varför jag är föräldraledig. Ett helt år. Att jag är hemma med barnen förvånar få. Att jag ska vara hemma mer än några månader förvånar många män och några kvinnor. I stort sett alla känner sig nödgade att kommentera.

- Ska du vara hemma ett helt år? Frågar de.

- Vad ska du göra då, har du några projekt på gång? Frågar några.

- Kommer du inte tröttna på att trampa runt hemma? Undrar någon enstaka.

Nu är det inte frågorna i sig som tröttar mig. Även om det är uppseendeväckande att de ställs. Att de ställs till mig. Maria har inte ifrågasatts av någon för att hon valt att vara föräldraledig i ett års tid, vid tre tillfällen. Men hon är å andra sidan kvinna. Nej, det är mina svar som är tröttsamma. Att jag faller i fällan och börjar försvara och motivera mitt val.

- Ja det är ju sista chansen. Jag får nog inte några fler möjligheter, kan jag säga.

- Jo, toaletten måste renoveras. Det ska jag nog hinna med, hör jag mig själv svara.

- Ja det är ju inte direkt bra för pensionen, kan jag liksom ursäkta mig.

Från och med nu ska jag sluta svara. Byta samtalsämne istället. Börja tala om vädret och/eller den krassliga kommunekonomin.

Första dagen

Tisdag förmiddag, den 25 augusti 2009, började det. Det gick planenligt. Brita på skolan, Wiggo på förskola och Maja somnade i vagnen 09.17. Efter den Lilla rundan satt jag där. Nu var det bara att sätta igång. Hårddisken brummade uppfordrande. Allt oskrivet var skrivbart.

Disken var diskad. Toaletten var städad. Tvätten var tvättad. Sängen var bäddad. Soppåsen var utburen. Komposthinken var tömd.

Surfade planlöst på trista bloggar, dagstidningar och nätbutiker. Efter ett tag skrev jag följande i min skrivdagbok:

”Första helt självständiga förmiddagen. Och det känns så. På riktigt. 09.30 satt jag mig framför datorn och sitter här än, nästan två timmar senare. Sen att jag absolut inte skrivit något och att jag precis hämtade usb-minnet, med mitt arkiv, det spelar mindre roll.”

Sen väckte jag Maja.

Kolla...

...Wiggo är på TV och i tidningen.

Nåja skymtar är nog mer sanningsenligt, höstens första förskoledag blev välbevakad i lokalpressen iallafall.

Bilen

Maja och jag tillbringade eftermiddagen på Bangårdsgatan (Östersunds Ruhrområde, typ). Orsaken till vårt uppehälle var, som tidigare annonserats, att bilen var på återbesök på ej namngiven verkstad (5 besök och 13000 kr senare).

Efter en och en halv timme konstaterades att: 1/ Bilen läcker fortfarande olja (det visste vi). 2/ De vet inte var den läcker (det vet inte vi heller). 3/ De skulle ha ett "ö-råd på verkstan" för att därefter höra av sig till mig (det lät inte särskilt förtroendeingivande). De har inte hört av sig än.

Torsdagsutflykt 3, Svarthögen 20 augusti

- Pappa, paaaappa var är du? Jag kan inte se dig, skriker Wiggo. Vi är på väg att bestiga ett berg. Eller berg och berg, i och för sig är det namngivet som Midskogsberget på kartan, men en rejäl kulle är nog en rättvisare beskrivning. Kullen och omkringliggande terräng är fylld av stora och små stenblock, vilket gör att det är svårt att ta sig fram. Wiggo har fastnat mellan två block, därav hans desperata gapande. Som tur är storkusinen Benne med oss idag och kommer till hans hjälp. Snart står vi på toppen och spanar ut över Midskogsdammens enorma betongvall och rymdhedarna av skogsmark som breder ut sig i Mellersta Norrlands inland och fjälltrakter.

Nöjda stenbestigare.


Glesbygdslycka.

Midskog eller Svarthögen är målet för dagens utflykt. Jämtlands bästa och största Boulderområde. Jag har ofta varit här och klättrat på någon av de oräkneliga blocken som finns i området. Under några års tid har medlemmar i Östersunds klätterklubb ägnat sig åt småstensklättring i området. Enligt en enkel och barnsligt rolig logik. Släpa med dig en, för ändamålet ämnad, landningsmadrass och försök att ta dig upp på stenarna. På varje block finns det enklare eller svårare varianter. Det är bara att välja efter tycke och smak.

Syftet med dagens besök är inte att klättra (även om madrassen finns med utifall att...). Nej enligt ryktet ska det finnas en liten sjö fylld av fina öringar och stora abborrar, som vi tänker söka upp. Vi ska också kolla om blåbär och lingon har mognat.

Tjärstubbe.

Lingonstubbe.

Bärätare och hund.

- Vad långt det är, säger Wiggo när vi svängt in på grusvägen som följer Indalsälvens norra strand. Vi är inne på en av de otaliga skogsvägar som rutar in den Jämtländska obygden. En väg som antagligen kom till när vattenkraftverken i Midskog och Näverede byggdes i mitten av femtiotalet. Det är gott om kraftverk i vattendraget. På sträckan mellan utflödet ur Storsjön, i Krokom, till Stugun cirka fem mil nedströms räknar jag till fem stycken, som Eon och Vattenfall tjänar stora pengar på. På det sättet fortsätter det resterande sträcka till utloppet i Bergeforsen vid östkusten. Det är inte någon orörd vildmark vi rör oss i, även om man får den känslan. På den tre mil långa sträckan, sydöst om Lit, möter vi inga andra bilar.

Wiggo och Benne grillar korv...

- Men det är väl inte lika långt som till Orsa och Tjärnö? Frågar Wiggo.

- Nej, svarar jag.

- Nej så långt kan det ju inte vara, tilläger han nöjt.

När vi är framme är det dags för lunch. I tallbacken som vi sitter i finns det gott om goda och mogna blåbär och nästan mogna lingon, som Maja med stor förnöjelse sveper i sig. Den lilla sjön, som vi siktat in oss på, hittar vi däremot inte. Kartan som jag har i bilen har allför stor skala och att ge sig ut och söka på måfå är inte aktuellt. Men vi provar på lite bäckmete istället. Ett äventyr som slutar med att Wiggo tappar sitt spö i forsen och därefter råkar kliva ner i ett midjedjupt myrhål.

...som smakar fint

Nej dagens begivenhet var inte fiskandet, utan bergsbestigandet, korvgrillandet och bärätandet.

Roligast:

- Alla braiga svärd som jag hittade i skogen, tyckte Wiggo. Bärätandet och hundsällskapet tyckte Maja. Korvgrillningen och bergsbestigningen gillade Benne. Nilsfredrik uppskattade sällskapet och blåbärsätandet mest.

Konstigast:

Trots oceaner av (till synes) orörd skogsmark valde vi att luncha under Mellersta Norrlands inland och fjälltrakters största kraftledning.

Uppseendeväckande:

Ensligheten. Glesbygdskänsla i kubik.

Hitta dit:

Från Östersund, kör 3 mil mot Stugun. Efter byn "Lillsjöhögen" sväng vänster mot Näverede. Kör asfaltvägen 5 km. När du ser skylten "Midskog 1" peka åt vänster. Sväng höger! Kör 3,5 km och du ska svänga vänster ("Nyby 19") till Näverede kraftverk. Kör över och på andra sidan, sväng vänster. Kör grusvägen (5,5km) tills du kommer till kraftverket i Midskog. När du har passerat det kraftverket, ser du en massa stenblock på höger sida. Parkera på någon av mötesplatserna längs vägen. Tänk bara på att timmerbilar och andra fordon ska kunna ta sig fram.

Ovan angivna är den närmaste och snabbaste vägen. För tillfället genomförs det renoveringar av Näverededammen, som därför är avstängd för trafik av och till. Därför valde vi att åka en annan väg. Från Östersund till Lit, längs E45:an, sväng höger efter campingen på Indalsälvens norra sida. Kör längs älven. Sväng höger in på en grusväg efter en knapp mil, skyltat mot Midskog eller Näverede. Kör längs denna väg tills du är framme vid Midskogs kraftverksdamm. Lite längre och mer grusväg.

Nu börjar...

...det.
De andra är på jobbet, förskola och på väg hem från Kreta.

Trodde vi ja, Maja och jag är tvungna att göra återbesök på ej namngiven bilverkstad för femte gången. Kostnaden och deras omförmåga att reparera uppkommet oljeläckage försöker jag förtränga. Förträngningsförmågan fungerar bra vissa dagar.

Värsta festen

Alla andra, det vill säga de vuxna, stack iväg på trist gubbfest i stan. Vi, Maja, Wiggo och två kusiner, firade detta genom att ha en helkväll här hemma.

Maja började med favoritleken nummer ett: diskmaskinsurplockning...

...och kextuggande.

Därmed var festen igång.

Vi fortsattte med leken skaka grind. Det tröttnade vi snabbt på och blev lite småirriterade. Därför pucklade vi på varandra lite. Inga konstigheter; rycka gosedjur, dra i håret, nypas, knuffar och andra klassiker.

Man blir trött och hungrig av att bråka, dags för lite snacks. Popcorn som hoppade över hela spisen var kul.

Gott

Nu var det dags att runda av och städa upp. En tur till komposten fick det bli.

Skön kvällsluft och vackra daggrika blommor att känna på.

Vi fick nya krafter av utevistelsen och då är det aldrig fel med lite madrasshoppande och tafattlekar innan man somnar in. Ja det var vår kväll det, nästan. Självklart avslutade vi det hela med ett rejält tvåstämmigt skrikkalas också. När den ene tystnade tog den andra fart. Härligt med fest.

Röstarundan

Idag ska vi gå ett varv runt Röstarundan. Den är lite längre än Lilla rundan, mer kuperad och minst lika händelserik.

Nu kör vi.

Första stoppet är hos grannen, trettio meter bort. Han ska bygga ut sitt hus och har en helfrän minigrävskopa som vi naturligtvis spanar in.

Nästa självklara stopp är biblioteket, tyvärr är det stängt idag.

Vi går vidare förbi Torsta naturbruksgymnasium och Wiggo leder oss in i en hemlig gång, som jag missat under de sju år jag bott i byn. En stor yvig granhäck som har ett spännande innanmäte.

Sen är det dags för de obligatoriska djuren. Två stora läskiga (förf. åsikt) hästar. Den ena liknar Pippi Långstrumps häst.

Landstingsägda kossor.

Dagens överraskning. Det mullrar borta vid Mattsons traktorer. När vi kommer fram får vi se två motorcyklar. Två nyservade Harley Davidsson kommer rullande ut från verkstan. Wiggo gillar 56:an, den med lång framgaffel, bäst.

Jag gillar 91:an, med bröllopsblommor i packväskan, bäst.

Därefter ett stopp vid Rösta trädgårdar. Där finns det justa lekredskap och ett ödsligt växthus.

Cowboy och -girl.

Totemklättring.

Tragisk Tagetes.

Kusliga hängamplar.

Vi är snart färdiglekta och går vidare genom den vackra pergolan där blommorna är i full blom.

Utför backen mot nästa delmål. Den nybyggda cykelbanan. Wiggo cyklar två varv och vi tittar på.

Sen träffar vi en dagiskompis innan det är dags att gå vidare.

När vi nästan är hemma stannar vi upp i ett, nästan moget, sädesfält och beskådar den makalösa utsikten över Oviksfjällen bortom Frösön, Rödön och Storsjöflaket. Maja sköter sig exemplariskt, som vanligt. Hon är vaken och aktiv hela rundan. Det behövas bara ett extra varv runt vårt garage innan hon somnar.

Bak

40 kokosrutor bakade jag och Wiggo igår. Sistnämnde skötte äggknäckandet och skålslickandet. Jag skötte blandandet och gräddandet, grannen tog hand om leveransen till byns fotbollsarrangemang.

Skrikkalas

Jag pendlar ofta mellan att i ena stunden känna mig som en totalt värdelös och inkompetent förälder, för att i nästa stund få för mig att jag är den mest oumbärlige och hjälpgivande toppenpappan. Ena sekunden är jag på väg att slänga in blöjpaketet och ringa till jourhavande supernanny. Vars hjälp antagligen är avdragsgill hushållsnära tjänst. Nästa ögonblick är jag på väg att kontakta närmaste studieförbund för att erbjuda mig som ledare på deras föräldrautbildning.

Vid Majas skrikkalas inatt, pendlade det mellan nämnda poler. När hon till slut, efter ett par timmars kalasande, somnade i min famn kände jag mig mycket kompetent. Men trött.

Torsdagsutflykt 2, Kvissleströmmarna 13 augusti

- Se upp för stenen där framme, säger Ante.

Vilken sten hinner jag tänka innan kajaken kantrar. Jag släpper min paddel och försöker desperat rädda situationen genom ta emot mig på botten med min vänstra hand. Vilket resulterar i att jag i och för sig lyckas få upp båten på rätt köl, men även klämmer och skrapar sönder tre fingrar mot den vassa stenen.

Ante surfar säkert på valsen i Ockeströmmen, i vårflod maj 2009.

Under fyra års tid har jag haft ett stående erbjudande om att få följa med och prova forspaddling. Idag blev det av. Vi är i Kvissleströmmarna, som är Indalsälvens sista forssträcka innan vattnet rinner ut i Storsjön. Fors och fors, det är lågvatten och långt ifrån de vattenfall som Ante och hans entourage vanligtvis rör sig i. Efter förra veckans eskimåsvängsträning i en liten lugn insjö trodde jag att jag var redo för lite större utmaningar. Det var jag inte. Jag uppvisar en imponerande rad med nybörjarfel redan i första valsen. Är rädd och spänd som en fjäder och försöker kämpa emot vågorna istället för att följa med. Är värdelös på att läsa forsen och släpper paddeln när jag kör på nämnda sten. Som tur är lyckas jag plocka upp paddeln igen.

- Men barnen då? Var är dom? Frågar sig vän av ordning. Och var det inte för barnens skull som ni instiftade era utflyktsdagar?

Barnen, Maja, Wiggo och Brita, är kvar på stranden tillsammans med resten av grannfamiljen. De möter oss nere på Herrgårdsholmen där vi går iland efter en knapp halvtimmes vingligt paddlande. Och nja, inte bara för barnen. Finns det möjlighet att förena nöje med nöje så kommer jag att ta chansen.

Resten av forsen gick bra, även om jag fortsatt hade en skräckblandad känsla i kroppen. Strömmande vatten är läskigt och något som jag hyser stor respekt för. Jag kommer aldrig bli någon vidare creeker. Jag är för feg.

Kvissle var en trevlig bekantskap och ett fint utflyktsmål. Förutom paddlingen finns det bra harr- och öringfiske i strömmarna. Goda hallon och smultron hittade vi på stranden. Vi imponerades av de feta granarna och tallarna som uppenbarligen fått växa ostört en bra stund. Hundbajs fanns det på stigen, kunde vi konstatera när båtarna lyftes upp på takräcket.

Roligast:

Att vinna över Ante i mackkastning tyckte Brita. Klättra över räcket på den lilla gångbron över forsen tyckte Wiggo. Bli bjuden på en stor skål nyplockade hallon och smultron tyckte Maja. Paddlingen, trots allt, tyckte Nilsfredrik

Mest uppseendeväckande:
All spejsad utrustning som jag fick dra på mig. Neoprenbyxor, sumpiga våtdräktsskor, torrdräktsjacka, paddelväst, kajakkapell samt en stadig plasthjälm. Jag glömde handskarna och tackade nej till att trä på mig ett par rejäla armbågsskydd. Något som jag ångrade när blodet rann från fingrarna.

Konstigast:
Fekalielukten i bilen på vägen hem. Det uppdagades, som sagt, att vi dragit kanoterna genom hundavföring. Som sedan kladdat ner mitt högra byxben. Eftersom Brita inte tyckte det var någon bra idé att besöka Statoilmacken i Ytterån iförd blågula kortkalsonger så struntade vi i det.

Hitta dit:

Kvissleströmmarna är belägna cirka 2,5 kilometer söder om Mattmar kyrkby. Om man kör E 14 från Östersund så svänger man mot Hallen på väg 321 strax innan Mattmar kyrkby. Kör cirka 5 kilometer fram till Kvissle och sväng här till höger mot Mattmar stationssamhälle. Sväng vänster efter cirka 4 kilometer över de två broarna över älven. Därefter höger och då ser man Kvissleströmmarna på höger sida om vägen. Vi paddlade Ockeströmmen, men det är även möjligt att paddla och fiska på den norra sidan, i Mattmarströmmen.

Dagens händelse

var när Maja fick besök av hunden Maja.

Ett dopp i Storsjön blev det också. Det var inte varmt i vattnet, men skönt på stranden. Maja och Nilsfredrik slumrade till medan de andra lekte rövare.

Undvik en förtida död

Lite fånigt är det allt, att det ofta krävs argument för att pappor ska vara hemma en längre tid med sina barn. Det ena fånigare än det andra. Typ att vi (män)kommer att lyckas bättre i karriären om vi är hemma med barnen. Att vi blir attraktivare inför det andra könet och så vidare. Det måste till någon fördel för att vi ska släppa taget om försörjningsansvaret. Tänk om det inte innebär några fördelar alls. Att det bara är negativt för karriär och social status.

Men ett argument om att jag slipper en förtida död, det kan till och med jag ta till mig. Och hoppas att detsamma gäller för kvinnor.

Hittade följande citat här (för övrigt en bra blogg, som både irriterar och provocerar, men har en hel del vettiga tankar):
"Det finns forskning som antyder att ju längre föräldraledighet pappor tar ut, desto lägre blir deras risk för förtida död. Mekanismerna skulle kunna vara att manligheten förändras bland pappor som är hemma med barn så att dessa män blir mindre risktagande och mer omsorgsinriktade, vilket i sin tur kan leda till bättre hälsovanor och lägre dödlighet."
Som i sin tur är hämtat från följande rapport:
Folkhälsofrågor ur ett genusperspektiv (Statens folkhälsoinstitut)

Skrivtid

Idag förlade jag min förmiddagsskrivtid till Törners konditori. Jag hade gjort upp en plan som var vattentät, trodde jag.

Nils junior mutades med ett halvt wienerbröd och en legobyggsats för tjugonio kronor. Maja sövdes ner och jag inledde mitt kaffesörplande och tangentbordsknappande. Det funkade en stund. En liten stund.

Det hela urartade och jag fick arga och skambeläggande blickar från mina bordsgrannar. Jag försökte koncentrera mig på mitt viktiga uppdrag, men Nils junior gjorde inte riktigt samma bedömning. Till slut slog han med paraplyt växelvis på mig och barnvagnen. Skrek något osammanhängande om att han ville gå därifrån eller åtminstone få spela ett spel på min dator.

Men Maja, hon skötte sig bra och sov lungt vidare. Nästa vecka, när förskolan har öppnat, då.

Torsdagsutflykt 1, Vålådalen 6-7 augusti

Trots att klockan närmar sig åtta på kvällen är det fortfarande kvävande varmt i det lilla gröna fjälltältet. Solen har precis försvunnit bakom Kyrkstensfjällets flacka topp. Maja är trött, men inte alls inställd på att sova. Hon protesterar vilt när jag försöker klä på henne den varma plyschpyjamasen. Uppträdet slutar med att blöja, pyjamas, liggunderlag, sovsäck och tält är fläckat med barnfekalier. Men efter en saneringssession i fjälltjärnens kyliga vatten lägger sig lugnet över vårt tillfälliga nattläger på stranden vid en av Nulltjärnarna, längst in i Vålådalen.

Ledighetsårets första utflykt är en fjälltur. En mättad varm augustidag packar vi bilen med allt som behövs för en familjeutflykt med övernattning. Det är en hel del det och att packa är den i särklass största utmaningen. Tält, sovsäckar, liggunderlag, gaskök, kaffepanna, yxa, kniv, mat, stövlar, springskor, sandaler, regnkläder, badkläder, barnvagn, bärstol, blöjor och myggmedel med mera stuvas in i bilen. När detta är avklarat är allt vunnet. Det värsta är redan gjort.

Kalfjällsbad

Brita är på egen fjälltur med morföräldrar och moster och Maria är på jobbet. Men vi, Maja, Wiggo och jag, möter upp grannfamiljen och delar av kusinfamiljen vid Vålåns brofall för en inledande lunch. Falukorv och makaroner äter vi intill den maffiga forsen. Till Majas stora glädje kommer tio medelålders damer som är ute på tredagars tur med Islandshästar. De är på väg till ridvadet över Ottsjön. En trehundra meter bred passage rakt över sjön där det på sin höjd är midjedjupt. Hästar och damer är blöta av svett i den tjugofemgradiga värmen. När vi fyllt på energidepåerna siktar vi in oss på kalfjället ovanför Vålådalens fjällstation. Precis vid trädgränsen finns det fina små vattenfall som passar bra för badlekar.

Kliv där, säger Ante på brett Vilhelminamål

Det är en jobbig, men inte särskilt lång, vandring uppför den branta backen. Max två kilometer. Vi möts av en maffig utsikt över Anarisfjällen, Lundörrspasset, Storådörren, Härjångsfjällen, Stendalsfjällen och längst i väster Sylmassivets lite spetsigare toppar. Badandet och bullfikat är till stor förnöjelse. Det är en drös nöjda fjällvandrare som, några timmar senare, med lätta steg tar sig ner till bilarna igen.

Wiggo sparkar lite fart på monsterbåten

Vi avslutar dagen med fortsatt bad i en av Nulltjärnarna. Där är en flytbrygga den stora begivenheten. Solen värmer långt in på kvällen och vore det inte för fjällutsikten skulle man kunna tro att vi befinner oss på en sandstrand i tropikerna.

Nulltjärnsbad, när det är som bäst.

Roligast:
Bada, tyckte Wiggo. Springa tur och retur till Kyrkstenen tyckte Nilsfredrik. Klämma på grodor uppskattade Maja.

Mest uppseendeväckande:
Paret som plötsligt förrättade sitt bröllop intill bäcken på Ottfjället.

Konstigast:
Tjänstemannen från Naturvårdsverket, som sa följande till oss:
- Om ni undrar varför jag har min vinterkeps på mig så beror det på att jag inte hittade min sommarkeps. Det undrade vi inte, men tackade för upplysningen.

Hitta dit:
Vålådalen finner du, med start i Östersund, om du kör europaväg fjorton drygt åtta mil i västlig riktning. Svänger vänster när du är framme i Undersåker. Vidare över järnvägen och Indalsälven där det är skyltat mot Vålådalen.

Brofallet, där vi åt vår lunch, återfinns på höger sida precis efter Valbo. Vålåns vilda vatten kan bekvämt beskådas från den gamla bron.

Ottfjället och de små vattenfallen som vi badade i nås enklast om du parkerar cirka femhundra meter innan Vålådalens fjällstation. Följ den lilla grusvägen upp till (det andra) vindskyddet och bäckfallen. Vägen är bommad, men det är fullt möjligt att köra barnvagn (vilket vi gjorde) nästan hela vägen.

Nulltjärnarna och Kyrkstenen återfinns vid vägs ände några kilometer väster om fjällstationen. Till Tjärnarna är det bilväg ända fram, nästan. För att komma till kyrkstenen följer du den välmarkerade leden i sex kilometer.


Fjällkartan Z6 & Z7 och/eller Gröna Fjällkartan 192B


Visa större karta

Lilla rundan

I samband med Majas eftermiddagssömnpass tog vi oss en runda på byn. Den lilla rundan. Som en del av mitt motions- och upptäckarprojekt har vi börjat öva in oss på några kortare och längre promenadstråk. Vi började att gå till den näst närmaste kobonden. Till Lars kossor och kalvar. Åsbygden är gammal jorbruksbygd, så det är tätt mellan bondgårdarna här. Trots att vi befinner oss högt upp i odlingszonerna, zon 6 eller något sådant, verkar det som det fortfarande är en bra affärsidé att bedriva åkerbruk här.

Hos Lars spanade vi in gammkossorna, ungkalvarna och den stora fina röda traktorn.

Sedan svängde vi vänster ut på den sprillans nya cykelvägen, längs Åsvägen. Efter att Konsum packade ihop sin verksamhet för några år sedan är det här man möter folk numera. Vi mötte två barnvagnsekipage. Nästa obligatoriska stopp var hemma hos farmor.

Vi fick varsitt glas saft och Wiggo letade upp godisburken.

Maja spanade in en katt och var lika entusiastisk som vanligt.

Efter att ha plockat en bukett blommor i farmors rabatt skyndade vi vidare mot nästa delmål.

Ett sista stopp vid farfars grav.

- Det är trist att farfar inte lever längre, sa Wiggo.

Jag höll med honom om det.

Syftet med rundan var att få Maja att somna, det lyckades inget vidare. Från gravplatsen gick vi över skolgården och under vilda protester försökte jag söva henne. Det resulterade i att Wiggo fick cykla hem själv när jag och Maja tog ett varv till. Det kunde hon inte stå emot.