I arbetslivet och annorstädes propageras det för att tänka i positivistiska och optimistiska tankegångar. Sedan, inte sällan, en viss dissonans med verkligheten. Alla mår inte bra hela tiden, typ.

Uppfriskande att lyssna på andra tankar:
"- Det är optimismen som är vanmäktig och hopplös. Det är den man blir knäckt av.
Varför det?
- För att optimismen innehåller löften som aldrig infrias. Och nu är det större skillnader mellan ideal och realitet. Några måste gå under, det går inte att förstå det på något annat sätt."

Sundsvallsbördiga Johan Jönsson i OLM. Politisk poesi är det nya svarta och jag önskar mig hans "Efter arbetsschema" i julklapp. Ett lämpligt låg(&hög)konjuktursoundtrack.



Veckans upptäckt är inviten till Spotify. All världens (västerländsk) musik har flyttat in hos oss. Ett positivistiskt under.

Vinter i kubik.
Gnistrande.
Snart, imorgon klockan åtta ska jag utnyttja avtalsenlig friskvårdstimme i skidspåret.

Ett varv till.

Eller; det är aldrig för sent att börja om,
eller; som Maria Kuchen påstod för ett tag sedan (min tolkning): usch för att starta en sån där nätbaserad notbok, det är nästan värre än att skaffa sig ett husdjur det. Behöver ständig skötsel och matning. Ligger något i det,
eller; makt,
eller; ett sätt att skrivträna och, inte minst, vara tidsenlig.

Sistnämnda ska inte underskattas, tänk att få vara i fas med tiden. Det kanske bara sker en gång i livet.

Bokslut 2008:
nätkommunikation och inköp av årets julklapp, redan i maj. Det är nästan att vara ett steg före samtiden det. Jag är nöjd konsument.

Valuta för kursavgiften. Eller som L. la fram det: "Ska du gå den där kursen får du ta och göra någonting av det." Den ena lokaltidningen var villig att betala för en text jag skrivit och trycka upp den i ca. 80000 ex. Det är årets händelse nummer två det.

Ettan ligger och snackar strunt här intill.

Skenet kan bedra

Hittils har jag skickat in 43 tätskrivna A4-ark.
63 unika dokument i min kursmapp.
Och fått uppfodrande omdömen av min skrivfröken.

Lägg därtill några vaknätter, ett slags yrkesliv och ett nyinstallerat ventilationssystem. Det tycker jag räcker med råge.

Däremot skulle jag inte vilja bära de förväntningar som Obama har på sina axlar. Oavsett det hoppas jag, i likhet med alla andra, att han vinner det där valet.

Ikväll har jag klarat av mitt föräldramötesbeting, för en lång, lång tid framöver. Nu får det vara nog.

Vi omvandlas till, jag vet inte vad, infantila kravmaskiner kanske.

Som att diskutera vilken sorts pinnglass barnen skall ta med sig vid födelsedagar. Att i tjugo minuter vända och vrida om det får vara chokladöverdrag eller inte.

Och efter dryga två timmar, då mina tankar om att hinna motionera för länge sedan spolierats, att då ges sig på hur staketet är konstruerat, det är över mitt förstånd.

Också en bild av att jag inte har särskilt mycket att bli upprörd över, det räcker med det lilla uppenbarligen.

Frost & Månsken

Säsongens första frost och en fullmatad måne gav nattens skyndsamma ärende glans. En högre status så att säga. Men i och för sig, en molnig regntung natt hade vi accepterat lika väl.

På dryga 2 timmar var det avklarat och den där tämligen unika stunden när bara vi hade vetskap var härlig. Sötsliskig bubbeldricka, kaffe, the, skink- och ostsmårgåsar och den obligatoriska nationsflaggan i trä. Inte hållbart i långa loppet, men den där fikastunden är något extra. Och det var nog sista gången vi kurade gryning på det viset, tänkte vi.

En välskapt flicka blev det, tyngst hittils dryga 4 kilo. En kopia av sin mor sägs det. Och alldeles underbar, förstås.

Övriga familjen, förutom de tu som är kvar på bäbä (som T. har namngett det), har tittat på japansk animerad film och läst gamla Bamsetidningar i dubbelsängen ikväll, och har kvar den där kolsyredryckskänslan i kroppen.

kreativ cirkel

- Hur går det då?

- Jo tack bra.

En veckas kursdeltagande har satt igång en kreativ cirkel som jag inte varit med om sedan jag skrev talet till min yngsta systers bröllop, way back in time.

Det var i den period jag försökte, med skiftande framgång, skriva mina C&D-uppsatser vid sociologiska institutionen, Göteborgs universitet. Orden och ordbehandlandet var ovanare, mindre uppövat på den tiden. Men vad jag upptäckte var att skrivande under tidspress (s.k. positiv stresspress) gav ökad kreativitet, det spillde över till annat. Jag har fullklottrade dagböcker från den perioden, en vaxbok per kvartal. Och det var även den tid som sammanföll med vårt första barns födelse.

Vi är där igen, inte vid första, men barnafödsel handlar det om, ju. Så, dessa faktorer, skrivkrav och barn, funkar uppenbarligen. Jag har haft schemalagda skrivaktiviteter var och varannan morgon. Direkt från bädden till pulpeten. En timmes produktivitet innan dagens övriga kravbilder frontas.

Men nu väntar en annan skrivövning: sammanställa dagordning för morgondagens arbetsplatsträff och komma ikapp med minnesanteckningar från förra veckans. Också krav, av annat slag.

Höstvision

Idag har jag gjort det, siktat lite högre, bortom horisonten väljer jag att kalla det.
1/ Blivit antagen till en skrivkurs vid skrivakademin. Inga Lina Lindqvist är coach, enligt vedertaget samtida språkbruk.
2/ Mottagit tre – att skriva handböcker; Olof Lagercrantzs klassiker, Göran Häggs pragmatiska och Stephen Kings hyllade.
3/ Har följt sistnämndes råd och installerat en skrivplats i hemmet. Varje seriös skrivambition kräver detta påstår han, jag lyder blint. I vårt överbelamrade förråd i anknytning till det lika fyllda garaget har jag inrättat ett eget litet hörn. Där finns nu en provisorisk skrivpulpet, en vitfläckig träpall, Akademiens ordlista, Norstedts synonymbok, två gymnasiala grammatikböcker, Cullberg och Durkheim, allt som krävs således.

Då återstår endast betinget på tusen ord per dag, återstår att se om jag kan kanalisera det.

Ovanstående inbringar 127 och med denna mening är jag uppe i 139.

enkel glädje

Det finns även annat som gör mig glad, exempelvis att jag lyckades nypa till på ett gammalt boulderproblem ikväll, jag klarade av det. Under snart två års tid har jag försökt ta mig upp för den där stenen och ikväll lyckades det. Bild finns sedan tidigare här, från ett fruktlöst försök förra hösten.

Höjden av någonting torde vara att referera till det egenförfattade, avbildade. Men jag blir glad av det också, det är så att säga en hanterlig sfär.

Ljudtema 2

Vissa fakta gör mig glad, exempel på detta är att Kristina Lugn blev invald i svenska akademien. Jag tror åtminstone att hon blev glad när Horace ringde.

Att densamma, Lugn alltså, har en frågelåda i program 1 denna vecka, det glädjer mig också. Det är bra radio, lyssna och lyssna om här.

Sommarljud

Det där med ljudböcker har jag inte riktigt mutat in ännu. Eller snarare mitt liv består inte, för närvarande, av den sammanhängande tid som ger utrymme för dylikt. Och jag har även fått för mig att utgivningen av textinläsningar är lite skral, begränsat utbud så att säga.

Men, för ett tiotal år sedan då vi var bosatta i Uppsala och jag ägnade mig åt att läsa in gymnasiepoäng via distansstudier på Statens skola för vuxna i Norrköping. Med jämna mellanrum tog jag mig till sistnämnda stad med vår åldersstigna Kadett. Under dessa resor och besök avverkade jag en och annan ljudupptagning. Minns särskilt att jag lyssnade, med stort nöje, på Göran Tunströms verk. Ett alldeles utmärkt sätt att avverka egenbiltid.

Har dock upptäckt att många bokutgivningar även sker via inspelningar numera. Och ljudfilshantering underlättar förhoppningsvis hanterandet. Kasettband funkade riktigt bra, vid uppehåll i uppspelningen var det bara att börja där bandremsan stannat förra gången. Det blev värre när de paketerade filerna på CD-skivor, då är det inte lika enkelt att börja om på samma ställe, jag har då aldrig lyckats något vidare.

Men nu ska jag göra ett nytt försök i mp3-format. DN bjuder på några gratisfiler, se här. Lapidus första var ju riktigt rafflande och von Zweigbergk hade jag tänkt införskaffa. Återkommer med rapport.

Midsommar

Midsommar, om du har folkdräkt, svensk eller utländsk, är det gratis inträde på Jamtlis exklusiva firande.
Vem avgör vad som är vad?
Nationalitet och dräkt?
Foppatofflor och landslagströja, torde var en samtida aspirantdräkt, då har åtminstone 4-åringen chansen att ta sig in, men jag är inte lika övertygad om att Zipsane och Rentzhog delar den uppfattningen.

Höjdpunkten i vårt firande var inte hembygdsgårdsbesök,
snarare hemgårdsfotboll med barnen.

Sorgläsandet

För drygt ett år sedan dog min far, det innebär att vi har haft ett sorgeår i år. Sorg är ett minst sagt komplext område att närma sig. En väg att gå, en av mina vägar, är litteratur.

Följande författare och verk har hjälpt mig i år. Jag har principiellt svårt för citat, det är problematiskt att plocka ut enskildheter, men jag gör ett försök:


Joan Didion hjälpte inledningsvis, in i skeendet som påverkade allt, som ställde allt på ända. Hon beskriver sin kollegas och livskamrats plötsliga död:

"Livet förändras snabbt.
Livet förändras på ett ögonblick.
Man sätter sig ner för att äta middag och livet som man känner det tar slut.
Frågan om självmedlidande."

Hämtat ur "Ett år av magiskt tänkande", finns där de säljer mjukpärmsböcker.


Anders Paulrud sörjer sin egen förestående död, det kunde jag förstå, det var greppbart. I "Fjärilen i min hjärna" sörjer författaren sig själv och sitt liv. Boken publicerades postumt och är en liten, men tröstande bok:

"Och nu vänder jag mig nedåt, till fåglarna i underjorden - Så kanske. Om det inte lät så dramatiskt. Och vackert. Förresten, det finns inga ord. Ord som ger det mening, döendet menar jag."


Annika Borg faller igenom, det är hennes egen far som är på sjukbädden, i dödsväntrummet. När hon inte förstår, inte kan hantera där är jag med. När hon övergår till tröstarens och terapeutens roll då släpper jag, då är det andras erfarenheter hon försöker gestalta, det klarar hon inte. Men sammantaget klart läsvärt, "Inga fler dagar inom parentes" heter hennes bok.


Kristian Lundberg är tröst, omläsningens tröst.
"Hur mycket kan en människa rymma innan hon går sönder?"

Kan som få, med sin sakliga poesi, sätta ord på det onämnbara. Hans triologi "Pitbullterrier", Job" och "Allt flammar upp i ljuset och förvandlas" är ett litet mästerverk.


Marcus Birro är hudlös, sorgen efter de ofödda barnen, saknaden är gripbar, förståelsebar. Hans hemvist på nätet har också spelat roll detta år, den dagliga relationen. Moralismen och yvigheten till trots, han är något på spåret.

"Jag tänder mina ljus och det gör antagligen varken från eller til.
Men bara det faktum att alla vi med stor sorg gått upp, klätt oss och tagit vår promenad till kyrkogården bevisar trots allt att livet är outsägligt och fantastiskt,..."

Läs "Svarta vykort", ett ojämnt men ärligt försök att förstå.


Och slutligen, Göran Greider kommer ut som omvändelseförfattare. Beskriver även sin fars död på ett underhuden vis, som berör:

"Min far dog och klev in i mig.

Nyss stod han därute, vädjande.
Och jag kunde vända mig om, gå.

Nu är han, oåterkalleligt, inom mig."

Hans diktsamling "Jakobsbrevet", som kom härom året är, enligt min mening, ett av de viktigaste samtidsdokumenten vi har i det här landet. Han lyckas kliva utanför den där mediala bilden vi har av honom, något mer än den radikala aktivisten, på riktigt.


Det finns mer, men jag stannar där. Och det vore naturligtvis förmätet att påstå att det är möjligt att karbonera detta, som om sorg skulle kunna receptbeläggas. Nej det jag försöker säga är att dessa böcker hjälpt mig att stå ut, i korta stunder förstå, lite mer. Genomgående är att den där, uppenbarligen lukrativa, självhjälpsfloran, den där konstruerade trösteindustrin inte hittat hem till mig. Att bli skriven på pannan, att någon skall tala om hur det egentligen bör förlöpa, Cullberg undantagen, det betackar jag mig för.

Fångtsrapport

Vi går vidare på tema naturbetraktelser.

Förra lördagen besökte jag och barnen södra Lappland. En av programpunkterna var att genomföra årets sommarfiskepremiär. För något år sedan uppdaterade jag, min då i princip obefintliga fiskespöpark genom att inhandla ett flugfiskekit på ÖB för några hundralappar. Jag hade fått för mig att den konstarten kunde vara något för mig. En trevlig sysselsättning jag skulle kunna ägna mig åt tillsammans med övriga familjemedlemmar och vänner. Min fru har i och för sig en helt annan version, angående mitt yrvakna intresse. Enligt henne handlade det om att jag var skadad den våren och inte kunde ägna mig åt klättring, därav en oproportionerlig rastlöshet och behov av substitut. Nåja sanningen är väl, som brukligt, någonstans däremellan.

Det där billighetssetet var väl inget kap direkt, efter den andra reklamationen (spöbrott bl.a.) gav jag upp och skickade efter ett fältmässigt startpaket från en nätbutik. Inte det dyraste, men ett rekorderligt spö och en hyfsad rulle. Efter komplettering medels hemleverans av en låda Jämtlandsblandning av flugor från en lokal bindare och inhandlande av ett par vadarstövlar för en hundring på en loppmarkand kunde det då börja.

Hittilsdags har jag fångat någon enstaka fisk, inte några storfångster direkt, men att fiska i strömmande vatten är nervkittlande. Min första fångst har jag redan beskrivit här. Och vid varje tillfälle tänker jag: här kan väl ingen fisk överleva, här forsar vattnet alldeles för fort fram, hur ska jag kunna hitta någon fisk i det här virrvarret av strömmar? Ja, jag begriper faktikst inte hur de där små varelserna klarar av att simma i den strida strömmen. Det har sin tjusning att försöka klura ut vart de gömmer sig och försöker finna sin föda. Årets premiär var över all förväntan, jag hann knappt hysta ut den första flugan innan en liten ettrig ädelfisk fastnat. Och efter ett par timmars vadande var jag mer än nöjd, jag hade skrapat ihop en fångst av 6 stycken fina små bäcköringar. Samtliga, utom en, fick dock återvända i vattnet för få växa på sig. Fångstplatsen var Lillån mellan Storsjön/Djupsjön och Storrajan. En fin liten forssträcka, som jag spanat in förra sommaren, några kilometer från stugan i Kvarnberget.

Och utöver fångsten var nog nattens upplevelse då en liten mård kom smygande längs åkanten. Jag satt och fikade stax in till brofästet på motsatt sida och på grund av forsens oljud upptäckte den aldrig mig utan genade ogenerat över bron bara ett par meter ifrån min viloplats.

Det är något arketypiskt över dylika upplevelser, svårt att gestalta, men onekligen en bra del av glesbygdslevernet.

Programförklaring

Ett försök till, tröttnade på återkommande krångel hos den förre bloggadministratören. Och här slipper vi de där reklamstripparna.

Bra så, men i ärlighetens namn har jag tröttnat på mina egna krumbukter också, det är således dags för något nytt.

Den nya programförklaringen lyder: naturlyrik och litteratur.

Det vill säga reflektioner över det lästa och skrivna och de egenupplevda utflykterna i omkringliggande miljöer.

För att exemplifiera hänvisar jag till följande bilddagbok, se här.
Två reflektioner:
1/ Bilder och personnamn, vilket jag har ett problematiskt förhållande till. Att bara hysta ut dem på det värlsomspännade nätet har sina komplikationer. Men visst varför inte, undantagvis.
2/ Barnberättelse som genrer är intressant, märkte att jag snabbt föll in i en form, tacksam skall tilläggas. Månde en ny karriärsväg.