Sorgläsandet

För drygt ett år sedan dog min far, det innebär att vi har haft ett sorgeår i år. Sorg är ett minst sagt komplext område att närma sig. En väg att gå, en av mina vägar, är litteratur.

Följande författare och verk har hjälpt mig i år. Jag har principiellt svårt för citat, det är problematiskt att plocka ut enskildheter, men jag gör ett försök:


Joan Didion hjälpte inledningsvis, in i skeendet som påverkade allt, som ställde allt på ända. Hon beskriver sin kollegas och livskamrats plötsliga död:

"Livet förändras snabbt.
Livet förändras på ett ögonblick.
Man sätter sig ner för att äta middag och livet som man känner det tar slut.
Frågan om självmedlidande."

Hämtat ur "Ett år av magiskt tänkande", finns där de säljer mjukpärmsböcker.


Anders Paulrud sörjer sin egen förestående död, det kunde jag förstå, det var greppbart. I "Fjärilen i min hjärna" sörjer författaren sig själv och sitt liv. Boken publicerades postumt och är en liten, men tröstande bok:

"Och nu vänder jag mig nedåt, till fåglarna i underjorden - Så kanske. Om det inte lät så dramatiskt. Och vackert. Förresten, det finns inga ord. Ord som ger det mening, döendet menar jag."


Annika Borg faller igenom, det är hennes egen far som är på sjukbädden, i dödsväntrummet. När hon inte förstår, inte kan hantera där är jag med. När hon övergår till tröstarens och terapeutens roll då släpper jag, då är det andras erfarenheter hon försöker gestalta, det klarar hon inte. Men sammantaget klart läsvärt, "Inga fler dagar inom parentes" heter hennes bok.


Kristian Lundberg är tröst, omläsningens tröst.
"Hur mycket kan en människa rymma innan hon går sönder?"

Kan som få, med sin sakliga poesi, sätta ord på det onämnbara. Hans triologi "Pitbullterrier", Job" och "Allt flammar upp i ljuset och förvandlas" är ett litet mästerverk.


Marcus Birro är hudlös, sorgen efter de ofödda barnen, saknaden är gripbar, förståelsebar. Hans hemvist på nätet har också spelat roll detta år, den dagliga relationen. Moralismen och yvigheten till trots, han är något på spåret.

"Jag tänder mina ljus och det gör antagligen varken från eller til.
Men bara det faktum att alla vi med stor sorg gått upp, klätt oss och tagit vår promenad till kyrkogården bevisar trots allt att livet är outsägligt och fantastiskt,..."

Läs "Svarta vykort", ett ojämnt men ärligt försök att förstå.


Och slutligen, Göran Greider kommer ut som omvändelseförfattare. Beskriver även sin fars död på ett underhuden vis, som berör:

"Min far dog och klev in i mig.

Nyss stod han därute, vädjande.
Och jag kunde vända mig om, gå.

Nu är han, oåterkalleligt, inom mig."

Hans diktsamling "Jakobsbrevet", som kom härom året är, enligt min mening, ett av de viktigaste samtidsdokumenten vi har i det här landet. Han lyckas kliva utanför den där mediala bilden vi har av honom, något mer än den radikala aktivisten, på riktigt.


Det finns mer, men jag stannar där. Och det vore naturligtvis förmätet att påstå att det är möjligt att karbonera detta, som om sorg skulle kunna receptbeläggas. Nej det jag försöker säga är att dessa böcker hjälpt mig att stå ut, i korta stunder förstå, lite mer. Genomgående är att den där, uppenbarligen lukrativa, självhjälpsfloran, den där konstruerade trösteindustrin inte hittat hem till mig. Att bli skriven på pannan, att någon skall tala om hur det egentligen bör förlöpa, Cullberg undantagen, det betackar jag mig för.