Hembygdssparris

Krönika publicerad i septembernumret av Ås bygdeblad

Länge levde jag i villfarelsen om att det bara är möjligt att ha en hembygd. Jag tog för givet att min uppväxtort, Klingsta en mil sydväst om Sundsvall, för alltid skulle vara mitt enda på riktigt hemma. Jag bodde i ett samma hus från 1,5 års ålder tills jag fyllde 11. Där fanns allt jag behövde. En sjö, ett berg och en rad lekkamrater.

I Ås har jag bott i ett och samma hus i tio år. Det är personligt rekord för min del. Åtminstone tangerat.

De första åren, i östkustbyn, var omtumlande. Livsbanans inledning är utvecklande och händelserik. Minst sagt. Det är många epok- och livsavgörande steg som ska hinnas med då. Som att lära sig gå, tala, cykla och läsa.

De senaste tio åren har varit nästan lika omtumlande. När det gäller min egen utveckling har det inte hänt särskilt mycket. Förutom några gråa hår och längre startsträcka vid fysiska aktiviteter. Men i min närmsta omgivning har det skett desto mer. Tre barn har fötts, min pappa har dött och sparrisplantorna har börjat ge skörd.

Huset som jag växte upp i är för länge sedan sålt. Förra sommaren stannade jag till och kikade in i trädgården där. Det är fint, men det är inte längre mitt hem. Jag drömmer inte om att flytta tillbaks. Men det är fortfarande min hembygd.

Överhuvudtaget är talet om hembygd ett ganska infekterat ämne. Det fylls ofta med exkluderande och ideologiska undertoner. En gång inflyttad alltid inflyttad. Det är stort steg att flytta över en länsgräns i Mellersta Norrland. Än större steg att komma som kvotflykting till Krokoms kommun, direkt från ett krigshärjat land, tänker jag mig.

Språket lyfts ofta fram som den avgörande faktorn för att vi ska ta oss in i och lyckas i ett nytt samhälle. Vi har till och med ett regeringsparti som fått för sig att språktester är en del av lösningen för att få folk att känna sig hemma. Rent nonsens anser jag. Inget språktest i världen kommer att hjälpa någon in på arbetsmarknaden och i samhället. Det handlar snarare om samhällets och den enskildes inställning. Både hos den som kommer och den infödde.

Naturligtvis är språket viktigt, men det krävs mer än några terminer på en SFI-kurs för att knäcka de finstilta språkkoderna. I sommar har jag lärt mig att det, inom ett relativt litet område, finns tre olika namn för samma insekt.

I nordvästra Jämtland säger man brännmya om de där minsta bitande sommarplågorna. Hos min mormor, på gränsen mellan Medelpad och Hälsingland, kallas de för småsvenn. Och här omkring benämns de som sveann. Men av nyvunnen erfarenhet vet jag att de är lika outhärdliga på alla orter.

Det är just den sortens kunskap som skapar tillhörighet, bortom statens kontrollbehov.

Egentligen är det ganska enkelt. Eller borde vara i alla fall. Det här med ett hem. Känner vi oss hemma är vi hemma. Det borde och kan ingen annan ha åsikter om. Egentligen.

Ås kommer för alltid vara min hembygd. Här har jag vänner, en grav att gå till och sparrisskott att skörda.