Krönika publicerad i septembernumret av Ås bygdeblad
Länge levde jag i
villfarelsen om att det bara är möjligt att ha en hembygd. Jag tog för givet
att min uppväxtort, Klingsta en mil sydväst om Sundsvall, för alltid skulle
vara mitt enda på riktigt hemma. Jag bodde i ett samma hus från 1,5 års ålder
tills jag fyllde 11. Där fanns allt jag behövde. En sjö, ett berg och en rad
lekkamrater.
I Ås har jag bott i ett
och samma hus i tio år. Det är personligt rekord för min del. Åtminstone
tangerat.
De första åren, i
östkustbyn, var omtumlande. Livsbanans inledning är utvecklande och
händelserik. Minst sagt. Det är många epok- och livsavgörande steg som ska
hinnas med då. Som att lära sig gå, tala, cykla och läsa.
De senaste tio åren har
varit nästan lika omtumlande. När det gäller min egen utveckling har det inte
hänt särskilt mycket. Förutom några gråa hår och längre startsträcka vid
fysiska aktiviteter. Men i min närmsta omgivning har det skett desto mer. Tre
barn har fötts, min pappa har dött och sparrisplantorna har börjat ge skörd.
Huset som jag växte upp i
är för länge sedan sålt. Förra sommaren stannade jag till och kikade in i
trädgården där. Det är fint, men det är inte längre mitt hem. Jag drömmer inte
om att flytta tillbaks. Men det är fortfarande min hembygd.
Överhuvudtaget är talet
om hembygd ett ganska infekterat ämne. Det fylls ofta med exkluderande och
ideologiska undertoner. En gång inflyttad alltid inflyttad. Det är stort steg
att flytta över en länsgräns i Mellersta Norrland. Än större steg att komma som
kvotflykting till Krokoms kommun, direkt från ett krigshärjat land, tänker jag
mig.
Språket lyfts ofta fram
som den avgörande faktorn för att vi ska ta oss in i och lyckas i ett nytt
samhälle. Vi har till och med ett regeringsparti som fått för sig att
språktester är en del av lösningen för att få folk att känna sig hemma. Rent
nonsens anser jag. Inget språktest i världen kommer att hjälpa någon in på
arbetsmarknaden och i samhället. Det handlar snarare om samhällets och den
enskildes inställning. Både hos den som kommer och den infödde.
Naturligtvis är språket
viktigt, men det krävs mer än några terminer på en SFI-kurs för att knäcka de
finstilta språkkoderna. I sommar har jag lärt mig att det, inom ett relativt
litet område, finns tre olika namn för samma insekt.
I
nordvästra Jämtland säger man brännmya om de där minsta bitande sommarplågorna.
Hos min mormor, på gränsen mellan Medelpad och Hälsingland, kallas de för
småsvenn. Och här omkring benämns de som sveann. Men av nyvunnen erfarenhet vet
jag att de är lika outhärdliga på alla orter.
Det är just den sortens
kunskap som skapar tillhörighet, bortom statens kontrollbehov.
Egentligen är det ganska
enkelt. Eller borde vara i alla fall. Det här med ett hem. Känner vi oss hemma
är vi hemma. Det borde och kan ingen annan ha åsikter om. Egentligen.
Ås kommer för alltid vara
min hembygd. Här har jag vänner, en grav att gå till och sparrisskott att
skörda.
2 kommentarer:
Hej Fredrik!
Som vanligt mycket bra och tänkvärt med mycket värme. När kommer "den stora romanen?"
/Kaj Söderin
Tack Kaj,
dina ord värmer också:)
Lär dock dröja innan "den stora" kommer. Den lilla däremot försöker jag (börja) skriva varje dag. Går väl sådär, men jag lovar att fortsätta försöka.
Skicka en kommentar