Jaktsäsongen är inledd på mina breddgrader. I början av veckan inleddes årets björnjakt, några av mina vänner har åkt på fågeljakt och om någon vecka inleds själva ramadan - årets älgjakt. Det är minst sagt något religiöst över det hela. Lokaltidningarna fylls av småputtriga hemma-hos-reportage i jaktkojorna. Mest gubbkollo, även om andelen kvinnor ökat de senaste åren. Och i Lillhärdal bjuder kyrkan in till Älgmålsbön nästa lördag.
Jag är ingen jägare trots att min morfar och morbror suttit på älgpass i alla år. Hur det var på pappas sida vet jag inte. Jag kan inte minnas att min farfar eller någon av pappas syskon någonsin varit ute på jakt. Trots att de växte upp mitt ute på den ångermanländska tajgan. Min pappa däremot köpte med sig ett gevär när vi åkte till Tanzania i början av 80-talet.
Jag tror inte att det var någon Hemingwaysk dröm om storviltjakt som låg bakom hans inköp. Nej det var snarare i hög grad praktiska omständigheter som ledde fram till det. Mina föräldrar fick anställning som husfolk på pingstmissionens svenska skola i Nzega. Ett av deras huvuduppdrag var att skaffa mat till drygt femtio skolbarn. Det var inte det allra enklaste under 80-talet i en liten håla på den tanzanianska landsbygden. Det var ont om mat. Mjöl fraktades långväga och kött fanns knappt att köpa överhuvudtaget.
Vid ett tillfälle fick de tag i några säckar mjöl i Arusha. Centralorten i norra Tanzania, som ligger cirka femtio mil från Nzega. I bagageutrymmet på jeepen,
En gång i månaden var det jakt. Ofta fick några skolungdomar följa med ut på savannen. Det var spännande. Mycket spännande. Skolan ägde en gammal landdrover som packades full med jaktutstyr och campingartiklar. En släpkärra hakades på och jaktlaget kom inte hem förrän vagnen var fylld. Vilket sällan dröjde mer än en till två dagar. Det finns gott om vilt i Östafrika.
Oftast åkte pappa och hans kollegor till slätten mellan Nzega och Singida. Ett enormt slättområde på höglandet (1200 möh) som bryts av med de ökända Singidabackarna i öster. En brant sluttning, som är en utlöpare på Rift valley, där huvudvägen genom landet snirklar sig drygt tvåhundra höjdmeter upp. I rasbranterna ligger många lastbilsvrak som inte lyckats bromsa i hårnålskurvorna.
Även om skälet till pappas jaktresor var pliktbetonat så innebar det maffiga naturupplevelser och äventyr som väl matchade det Hemingway beskriver i sin novell "Snön på Kilimanjaro". Följande är ett stycke där historiens huvudperson, Harry, har hämtats upp i sitt jaktläger. Han sitter, med sitt skadade ben, i ett litet tvåsitsigt plan och spanar ut över jaktmarkerna.
"...och han såg lägret vid berget som nu plattades ut, slätten som vidgades, träddungarna, småskogen som flatnade, och viltstigarna gick i mjuka bågar mot de uttorkade vattenhålen och där låg en ny sjö som han inte vetat om. Sebrorna hade små ryggar och gnuantiloperna var små gestalter med stora huvuden som tycktes klättra upp när de rörde sig i långa fingrar över slätten och skingrades när skuggan kom emot dem; nu var de mycket små och deras rörelser hade inte galopprytm, och slätten bredde ut sig så långt man såg, grågul..."
Det var inget finstilt eller sportmannamässigt över den jakt min pappa utövade. Överhuvudtaget. Tveksamt om tillvägagångssättet ens var lagligt. Med på varje resa var i och för sig en statsanställd jaktvårdare (eller hur han nu titulerades), som legitimerade jakten. Jo, på följande vis gick det till. En chaufför, en jägare med bösspipan ut genom det nervevade fönstret, jaktvårdaren och några skolelever där bak. Med släp och allt körde man ut i terrängen. Spanade in lämplig gnu-, antilop- eller vårtsvinsflock och körde så nära det gick. När villebrådet kommit inom skotthåll la skytten an med stöd mot bildörren. Det skjutna djuret lastades skyndsamt upp på lastvagnen och jakten på nästa djur var snart igång igen.
Det bästa av allt var de gånger vi övernattade ute på slätten. På Landdroverns tak var det ett stort tackräcke som gick att fälla ut till dubbel storlek. Däruppe fick vi sova. Det var en fantastisk upplevelse för en trettonåring att ligga där och lyssna på nattens ljud. Jag antar att de djur som skjutits säkrats på något sätt. Minns inte om de hissades upp i träd eller om man täckte över dem. Det måste oavsett varit ett lockbete för de rovdjur som finns i området. Det fantiserades vilt där uppe på taket om vad vi hörde i snåren. Med stor sannolikhet hörde vi både hyenor och schakaler i närheten av lägerplatsen.
Men höjdpunkten var ändå den medhavda bandspelaren där Diana Ross Upside Down spelades gång på gång.
Uppdateringar:
1/ Min mamma påtalade att det inte var pappa som körde bilen med läckande dieselfat. Om han hade kört hade inte mjölet förstörts, påstår hon.
2/ Bara någon månad efter dieselmjölet kom en container från Sverige fylld med bland annat mjöl och färgburkar. Färgburkar som läckt och förstört den lasten också. Det var stora mängder mjöl som fick slängas. Enligt mamma var det på håret att de fick stänga skolan vid ett par tillfällen under de två år vi bodde där. De tog, bokstavligen, den sista skopan mjöl vid några tillfällen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar