Ikväll har jag ätit på indisk restaurang, sippat glass och espresso på torget, snaskat lakrits i biosalongen och tuggat i mig ananas som kvällsfika tillsammans med vår sjuåring. Vi har haft en bra, en mycket bra kväll.
Kan inte minnas att jag gått på bio tillsammans med min pappa överhuvudtaget. Vi gick sällan på bio i min barndom. Däremot gjorde vi ett otal utflykter tillsammans. Ett av mina starkaste minnen är när jag för första gången lyckades cykla runt Klingstatjärnen. En svindlande känsla. Det är en cirka sex kilometer kuperad slinga, som min pappa ofta brukade springa. Som barn tyckte jag den var ofattbart lång. Jag förstod överhuvudtaget inte hur någon kunde klara av att ta sig runt den till fots. Eller med cykel för den delen.
Men den kvällen. Pappa på sin tioväxlade DBS med bockstyre och pedaler med såna där spännen för skorna. Jag på min enväxlade limpcykel. Jag tog mig runt. Vi stannade bara en gång på grusvägen i Övre Tunbyn. Den långa uppförsbacken blev för jobbig och jag blev tvungen att sätta ner foten i marken. Men det solkade inte min glädje och stolthet det minsta. När jag kom hem sprang jag till mamma för att berätta om min bravad.
Jag somnade stolt och nöjd den kvällen. Här hemma, alldeles nyss, somnade en belåten sjuåring.
1 kommentar:
När man ryser av att läsa en text, och man vet att det är sommarvarmt i rummet man sitter i.
Så känns det. Bio och cykelminnen. Några av mina bästa.
Skicka en kommentar