I sommar har jag läst journalisten och pingstpastorn Carl-Henric Jaktlunds böcker. Här kommer några tankar och tyckanden om dem. Både jag och Carl-Henric är uppväxta inom pingströrelsen. Han är något år yngre än mig, men jag känner igen mig i många av de upplevelser som han beskriver i sina böcker.
Sommaren 1987, -88 eller möjligen -89 var två yngre män anställda av Betelkyrkan i Sundsvall. De var tjugo någonting och deras uppdrag var att ordna något för ungdomarna i stan.
De hade bland annat samlingar på lägergården i Bänkåsviken på Alnön. En fin liten gård, som stans baptistförsamlingar är huvudägare till. Där arrangerades brännbollsturneringar, beachvolleyboll och konserter. Vi var ett löst sammanhållet gäng från flera av Sundsvalls frikyrkoförsamlingar som hängde där den (eller de) sommaren (-arna). Det var en skön stämning och en stor dos fritidsgårdskänsla. Några av oss hade fått sitt körkort och sin första bil, som packades full och kördes längs Alnöns smala vägar.
Nu var det inte bara sport och nöje som anordnades. Nej, naturligtvis ingick även bibelstudier och utåtriktad verksamhet i de unga evangelisternas tjänstebeskrivning. Minns inte något av deras undervisning förutom att de var unga och engagerade. Det jag däremot kommer ihåg var den gatuevangelisation som de var med och arrangerade. De hade övat in någon form av föredrag eller drama som spelades upp på gågatan i stan. De hade ett blädderblock som de ställde upp mellan Åhlens och Domus, i ena hörnet av Stortorget. Det var mycket folk i rörelse, troligen samma vecka som Gatufesten gick av stapeln.
Min uppgift. Uppdraget för oss som inte var direkt inblandade i framförandet var att infiltrera publiken, fånga upp och ställa frågor. Vi hade förberett oss grundligt med bön och taktiksnack. Föredraget utmynnade i någon slags livsavgörande frågeställning om hur vi ville leva våra liv. Om vi verkligen klarade av att leva utan en gudstro. Minns att jag försökte få igång ett samtal med en trettioårig kvinna. Mitt sjuttonåriga blyga jag mumlade fram någonting i stil med.
– Vad tror du om det här? Som svar fick jag en kall blick, som signalerade att hon inte var det minsta intresserad att svara på min fråga. Det kan mycket väl hända att hon hade snappat upp något från det som framförts, men mitt taffliga försök att utveckla frågeställningen dödade effektivt intresset. Jag gjorde inga fler försök att ta kontakt med någon. Överhuvudtaget.
I Carl-Henrics första bok ”Jesus gick vidare och kyrkan står kvar” finns flera liknande exempel. Det vill säga vällovliga kampanjer där ungdomsledare fått fria händer att arrangera den ena konstigheten värre än den andra. Där man ogenerat spelat på unga människors vilja att ta ställning och engagera sig. Och vilka konsekvenser det får för självkänslan, viljan att bevara sin tro och engagemang i en församling längre fram i livet.
Boken kom 2009 och har tagits emot med öppna armar i frikyrkosammanhang. Jag såg att någon till och med satt upp den på sin tioitopplista över världslitteraturens bästa böcker. Carl-Henric lyckas på en enkel, men effektiv journalistikprosa mejsla ut några grundläggande frågeställningar.
Om att frikyrkan gärna utmanar ungdomars radikalitet, men glömmer bort alternativt inte vågar svara på deras frågor. Med konsekvensen att många, många släpper sin barndoms tro och kyrka.
Att vi har ett generationsgap. Att många unga inte har någon kontakt med äldre. Något som även gäller i församlingslivet. Unga leds av unga och de äldre håller sig på sin kant. Typ.
Jag gillar Carl-Henrics anslag. Det är viktiga frågor som han behandlar, väl grundade i egna upplevelser och en stor dos självkritik från den tid han var anställd som ung och oerfaren ungdomspastor.
I sin andra bok ”Vägen är smal men livet är brett” går han vidare och diskuterar vad ”radikal kristendom” är. En slags uppgörelse med de svartvita trosuppfattningar som han menar präglar den interna kristna debatten i Sverige. En anda som avskräcker många från att gå med i en kyrka eller för den delen stanna kvar som församlingsmedlemmar.
Även denna bok är byggd på personliga betraktelser, som ger en bra inramning till det som framförs. Den där vardagliga kampen om att få livet och tron att gå ihop. Att inte bara släppa och dra när livet blivit lite mer komplicerat.
Carl-Henric är fortfarande medlem i sin barndoms kyrka. Om jag förstått rätt är han aktiv som predikant. Han predikar med jämna mellanrum i olika sammanhang. Och i sin roll som journalist på tidningen Dagen befinner han sig mitt i smeten. Han vet vad han talar om.
Till skillnad från andra läsare tycker jag inte att Carl-Henric är otydlig i sina ställningstaganden. Jag tycker snarare att han tydligt framställer sin åsikt om att kristendomen har sanningsanspråk. Han skriver:
”En kyrka, pastor eller kristen kan inte stå utan åsikter. Det finns sanningar. De är inte lätta att omfatta och kan mycket sällan formuleras på ett enda sätt. Men det finns sanningar.”
Sen att han inte tar ställning i varje enskild samtida teologisk frågeställning det är väl själva poängen med boken – om jag förstått det rätt. Det är väl just det han värjer sig emot. Att så fort någon gör en minsta antydning till universalism så tar man till brösttonerna och avfärdar vederbörande.
Nej, jag värjer mig snarare mot hur Carl-Henric förhåller sig till missionerandet. Hans tydliga ställningstagande för att vi ska predika och försöka få andra med på vägen. Eller nåja, åtminstone få dem som finns att vara kvar i kyrkorna. Efter ett antal år som privatreligiös (eller vad jag nu ska kalla det) har jag svårt att förhålla mig till den så kallade missionärsbefallningen, som är central i pingstsammanhang. Det där med att vi har ett uppdrag att frälsa andra. Och jag tror att det är många med mig som gör det. Samtidigt som jag saknar en gemenskap och ett sammanhang för mina trosfrågor.
Jag hade gärna sett att Carl-Henric stannat upp vid den frågan lite längre. Jag ser vår generations dilemma lite som den finländska författaren Kari Hotakainens brottningskamp med den samtida mansrollen. För Karis del handlar det om att föräldragenerationen kämpade i finländska vinterkriget. Då är det svårt att komma och klaga på att livet är hårt. Och hitta något vettigt att kämpa för.
Lite samma är det att ha de förfäder som vi har. Våra far- och morföräldrar var pionjärer som var beredda att offra både det ena och det andra för att sprida budskapet. En hängivelse och engagemang som inte sällan gick överstyr. Vilket ett och annat pastors- och missionärsbarn kan vittna om.
Min pappas morbror Herbert Uhlin skriver i en av sina böcker att ”missionärens mest slitande erfarenheter ha ofta att göra med skilsmässan från barnen.” Apropå att de lämnar ett av sina yngsta barn i Sverige när de åker ut på ännu en flerårsresa till Östafrika i mitten av trettiotalet. Det är, enligt min åsikt, ett för stort offer.
Carl-Henric tangerar sin egen pingsthistoria när han i slutet av boken refererar till och beskriver sin morfar Valdemar Jaktlunds akuta syndanöd. En ödmjuk önskan eller tips är att dra fram de där skeletten i nästa bok. Jag skulle gärna läsa mer om hur han förhåller sig till sin egen historia – på gott och ont.
På Twitter har @dreadnallen skapat en hashtagg för vidare diskussion om Jaktlunds böcker. Sök på #chjbok.
Och Carl-Henric är aktiv och samtalssugen twittrare. Honom hittar ni här: @carlhenric
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar