När jag var i den åldern då det var viktigt att jämföra sina pappor. På Allsta skola i andra, tredje klass ungefär. Då hade jag svårt att konkurrera med de andras fäder. Med papporna som körde stora traktorer, skördetröskor och skogsmaskiner. Bondsönernas fäder. Jag hade också svårt att jämföra mig med de vars pappor jobbade på någon av fabrikerna inne i stan. På Ortvikens pappersbruk eller Gränges aluminiumsmältverk. Farsorna som körde truck eller ansvarade för något stort valsverk. De imponerade även de. Svårast av allt var det naturligtvis att mäta sig med Per. Hans pappa var polis och det var oslagbart.
Min pappa var målare. Ja inte konstnärsmålare utan en sån som spacklade gipsskivor och klistrade upp tapetvåder dagarna i ända. Det var inte mycket att komma med, minns jag det som. Nej var det något som jag kunde skryta med fick jag ta till något som låg utanför förvärvslivet. Min pappa var stark. Starkare än de flesta. Hans överarmar var grova som filmjölkslimpor och han klarade att lyfta allt. Nästan.
Det finns många anekdoter om vad han klarade av, som ofta återberättades under min uppväxt. En av de jag minns bäst var att han, under sin millitärtjänstgöring höll ut en av sina kamrater genom fönstret på tredje våningen. Med ett stadigt tag runt ena ankeln. Eller förresten det kan ha varit pappas bästa vän från Strömsund. Han var också stark.
I vilket fall som helst. Historien har gjort stort intryck på mig. Någon gång i övre tonåren provade jag att göra likadant med min yngsta syster. En kall och snöig vinterdag höll jag henne i benet ut över räcket på den tre meter höga farstubron på vårt hus i Klingsta. Jag orkade inte hålla kvar henne. Tilltaget var inte uppskattat och jag har inte provat igen.
1 kommentar:
Jag är så glad att det var den andra systern som utsattes för styrkeprovet... Tack för goda minnen och idag härliga skratt!!!
Kram från den syster som mest troligt stod brevid och hade åsikter....
Skicka en kommentar