24. Hem till byn

Passerade min uppväxtby i måndags. Jag var på väg till Sundsvall för ett jobbmöte och kunde inte motstå frestelsen att ta vägen förbi Viforsen, Klingsta, Berge och Allsta. 

Där i Berge. I ett stort gult hus bodde jag från spädbarnsålder tills jag gick ut femte klass på Allsta skola. Då, hösten det år jag började sexan, flyttade vi till Helgö. Till en barack på Kaggeholms folkhögskola. Om det året har jag skrivit här.

Huset, det gula huset, sjön, eller Klingstatjärnen och berget, Prästhusberget - är och kommer alltid att vara urmodellen för en idealisk uppväxtsmiljö.

I huset bodde vi. Familjen. Huset som min pappa byggde ut 1979. Samtidigt som min yngsta syster skulle födas. Vi bodde provisoriskt i en närliggande sommarstuga den sommaren och hösten.

I tjärnen fiskade och badade vi. Vi som badade var Solveig, min närmsta granne och Pär, min bästa kompis. Han som var dagbarn hos oss en period. Vi fick mest mört.

Uppe på berget var vi ofta. Fika, övernattning och klättring. På vintern hade jag en bra skidbacke på bergssluttningen.

Sen fanns det annat också. Naturligtvis. Han som sålde folköl till raggarna. Och sköt med hagelbössa mot vår gård. Inte på oss, men på några gäss mitt i mellan. Som Pär bodde granne med. Pärs pappa var polis. Grannsämjan var inte den bästa.

Skolan var inte bara idyll. Naturligtvis. Långt därifrån. En tydlig hackordning efter fysisk status och inkomst. Storbondesönerna stod högt i kurs. De, vars föräldrar ägde mycket mark och djur, hade makt även i skolkorridoren. Pärs pappa var polis, lika med hög status. Min pappa var målare och jag var liten till växten. Ingen vidare status. Men jag kom undan med att jag var modig, bra på skidor och ofarlig.

Det var värre för andra. För min klasskamrat som var adoptivbarn och mörkhyad. Hon mobbades såklart.

Jag kommer aldrig att flytta tillbaks. Tror jag. Däremot kommer jag att fortsätta vira in platsen i skir nostalgi.