Strömsund

Vi har varit på återbesök på verkstaden, igen.
- Nu är den torr, kruttorr. Jag har kört tur och retur till Kluk så jag är säker, sa receptionisten när jag hämtade bilen igår.
Att bilen inte läcker olja litar jag inte på. Tiden får utvisa. Jag törs inte sanera oljefläcken på vår parkering än.

Men oavsett fortsatt läckage eller inte. Vi har vågat oss på ytterligare en glesbygdsodysse idag. Jag, Maja och Wiggo körde europaväg 45 norrut, förbi Strömsund, svängde vänster strax innan Hoting och nu är vi på Kvarnberget. Min svärmors födelse- och uppväxtort. Några få hus på gränsen mellan Jämtland och Lappland. Vi ska leka med kusinbarnen, bygga en repbana och softa.

En av stugägarna, som alla är av samma släkt, har kopplat upp sig. Bjussar på öppen access. Wlan och utedass är bra skit.

På vägen hit lyssnade jag på ett temaprogram på radion som handlande om mötesplatser. Där sas det att våra vanor, i Sverige, förändrats avsevärt de senaste årtiondena. Numera tillbringar många av oss mycket tid på offentliga mötesplatser av olika slag, påstods det. Dag som kväll. Torg, caféer, restauranger och köpcentra med mera. Något som ställer krav på samhällsplanerare och stadsarkitekter. Iallafall, KTH-professorn Göran Cars sa att Strömsund är en ort som har få offentliga mötesplatser. Och, avsaknad av möten leder till minskad förståelse för andra grupper och ökar risken för kulturkrockar, fortsatte Cars.

Strömsunds kommun får, mer eller mindre förtjänt, ofta kritik av olika slag. Höga sjukskrivnings- och arbetslöshetstal, upprepade moskelokalbränder och halvt galna lokalpolitiker. Kommunens informatör har ett tufft jobb. Nu är det knappast unikt för nämnda kommun. Hela Norrlands inland kämpar med sin självbild och sitt varumärke. Sällan med lyckat resultat. Även om det finns undantag.