nilsfredriks: Radhuset

Vi är bosatta i ett radhus. Det är bra dynga.

Vårt hus.

Något som vi inte är ensamma om att tycka. Det finns fler, om än väldigt få, som hyllat denna boendeform. Nåja, åtminstone bott och verkat i sina flerfamiljshus.

I Uppsala bodde Willy Kyrklund merparten av sitt verksamma författarliv. I länkad artikel skriver journalisten att han en gång besökte Willy i hans "minst sagt minimalistiska radhus". Vilket antagligen är en omskrivning för spartanskt och undermåligt.

I Linköping har biskop Martin Lönnebo sin meditationsträdgård. Inte spartansk, tänker jag mig. Full av liv snarare.

Nu var det inte på grund av en kultförklarad författare och en biskop emeritus, som vi hamnade i vårt hus. Det var andra, till synes, mer slumpartade skäl.

- Det är så bra för barnen, säger många.

Vilket i och för sig stämmer, men knappast avgörande. Även om det faktum att den gemensamma gården är full av barn förenklar och förgyller vardagen. Men det behövs det inget radhusområde för att få till. Det funkar nog i vilket villaområde som helst. Men kanhända att tillgången till samägda ytor förenklar lekandet. Det behöver sällan bli en diskussion om vems gård de ska vara på.

Nej, anledningen till att vi köpte huset beror dels på att solen sken och utsikten var fin när jag gjorde mitt första besök i juni 2002. Dels på att vi inte hittade något annat när vi väl bestämt oss för att flytta från Göteborg. Vi hade tänkt oss en billig hyres- eller bostadsrätt i centralorten. Men det fanns inga lämpliga objekt. Och slutligen; ett radhus är ett hanterligt projekt. Inte alltför stora utmaningar. Två ytterväggar som behöver lite färg med jämna mellanrum. Lämplig yta trädgård. Tillräckligt för att odla till husbehov, men det blir inga jätteprojekt som äter tid. Trots det eller just på grund av att det är en hanterlig storlek har vi genomfört några projekt under den tid vi bott här. Följ med på en runda.