Han är hemma

Sofia Mirjamsdotter på Bloggvärldsbloggen har pappatema den här veckan. Här kommer mitt bidrag och papparelaterade minne.

Det är över två år sedan min pappa dog. Det är fortfarande omtumlande och overkligt. Men sorgen tunnas ut eller byter skepnad. Det kan till och med gå en dag utan att jag tänker på honom, även om det är sällsynt. Annat förstärks. Händelserna, dagarna och veckorna efter dödsdagen, är för alltid inetsade. Pappa, familjefadern, frikyrkomannen, arbetsledaren, målarmästaren och busschauffören dog den andra maj 2007.

Den första juni 2007 åkte jag och min son till Östersund för att besöka polisstationen. Vi skulle hämta pappas ägodelar. Ett par nycklar och två femkronor som han haft i byxfickorna dagen då han tog livet av sig.

Det var en solig försommardag. Det sluttande stortorget var nästan öde när vi kom. Klockan var strax efter nio på morgonen, stans affärer hade inte hunnit öppna. En liten traktor, med en sopmaskin på släp, arbetade sig metodiskt upp över torgets kullerstenar. Ett stort dammmoln omgav maskinen, som treåringen storögt beundrade. Storsjöteaterns stora glaspartier dränktes i dammet som virvlade runt. Det var ovanligt varmt och jag lovade Wiggo att vi skulle stanna till på Törners konditori och köpa glass efter polisstationsbesöket.

Vi fick träffa den polisinspektör jag hade kontakt med när jag ordnade visning av kroppen några veckor tidigare. Hon som till en början avrått oss. Hon som hänvisat till att den rättsmedicinska undersökningen inte var färdig.

Vid dödsfall av det slag som min pappa drabbades av är polisen skyldiga att utreda vad dödsorsaken varit och om det finns några brottsmisstankar. För vår del innebar det att kroppen skickades till Rättsmedicinalverket i Umeå för obduktion och rättskemisk undersökning. Eftersom hela förfarandet skulle ta minst en vecka försökte jag få till en visning innan de skickade iväg kroppen.

Med stöd av sjukhusprästen på Östersunds sjukhus försökte jag övertala polisinspektören.
- Henne har jag bråkat med förr. Ge er inte. All vedertagen erfarenhet talar för att det är bättre att få se och reda på hur det gått till, sa sjukhusprästen som hade en skön anarkistisk hållning.
- Om ni vill och klarar av det så ska ni gå och titta på kroppen. Gör ni det inte finns det risk för att ni skapar egna bilder och det är alltid värre, fortsatte han.

Jag framhärdade i min önskan och till slut gav polistjänstemannen med sig.
- Klarar ni det då? Frågade hon.
Hänvisningen till den rättsmedicinska processen var ett svepskäl, fick jag en känsla av. Det handlade mer om missriktad omtanke. Hon utgick ifrån att vi inte skulle klara av att se pappas kropp. Att det skulle påverka oss negativt. Hon ville skydda oss.
- Det är bättre att ni väntar tills efter obduktionen. Då har de fixat till kroppen. Nu är han sig inte lik, sa polisinspektören.
Men jag tyckte att en vecka var för lång tid att vänta. Och katastrofen hade ju redan skett. Jag hade upplevt det värsta som ett barn kan utsättas för. Jag behövde inte någon tillrättalagd version.

Ni kommer att få se honom i befintligt skick. Det kan vara obehagligt. Och ni får inte röra kroppen, förmanade inspektören oss när hon slutligen gav med sig.

Den fjärde maj, två dagar efter att pappa dött, åkte jag, mamma och mina systrar till Stillhetens kapell som är beläget i källarvåningen på Östersunds sjukhus. Vi åkte tillsammans från vår bostad. På vägen dit var stämningen spänd.

Vi försökte stärka varandra.
Vi lyckades inget vidare.
Mamma hade stämt träff med pingstkyrkans pastor. Han som kom hem till henne på dödsdagen. Tanken var att han skulle vara med och stötta oss och hålla en andakt. Pastorn var lika nervös som vi.
Han darrade.
Han var lika chockad han.
Men vi behövde någon vid vår sida.

I väntrummet var jag på väg att vända. Det var jobbigt. Overkligt. Något hade gått fel. Det var inte tänkt att vi skulle sitta och vänta på att bli insläppta till pappas likvisning.

När en anställd från bårhuset kom och talade om att han gjort vad han kunnat för att snygga till pappa och gav oss förhållningsorder om att vi inte fick röra kroppen, följde jag motvilligt med in i kapellet.

Det brann några ljus på det enkla altaret. Ett frikyrkoaktigt träkors på väggen ovanför. Ett kors i lackad furu. Ett litet rum, som ett ordinärt sovrum ungefär. Vi satte oss på varsin stol. Uppradade längs väggen.

Jag tror att pastorn sa några ord om att pappa fått komma hem. Och någonting om att pappas gudstro varit en viktig del i hans liv. De hemtamma pingstfraserna skavde. De passade inte in, tyckte jag.

Det var ett virrvarr av känslor. Ilska blandat med uppgivenhet och sorg. I dagboken har jag skrivit några osammanhängande rader om att pappas tro bara var av ondo.

Att det var hans förvrängda gudsbild som medverkat till att han låg där han låg.
Att han inte klarade av att förlåta sina egna handlingar, sin egen ofullständighet.

För en stund gick min ilska ut över pastorn som, i mitt obalanserade tillstånd, fick representera den pingstteologi som ställt till problem för min pappa. Jag tror att jag mumlade någonting att han inte skulle tala om pappas tro. Att pappa antagligen inte hade behövt ligga i den där plastsäcken om han inte haft sin tro. Han hade klarat sig bättre utan sina föreställningar om synd och skam. Hans liv hade varit enklare utan idéerna om att det fanns risk för att han inte skulle få komma till himlen (eller hem som pastorn sa) på grund av att han syndat i det så kallade jordelivet. Att hans tro hade förvrängts när han insjuknat och lett till att han tog saken i egna händer och utdömt sitt eget straff.

Men, mina minnesbilder om vad jag egentligen tänkte och sa är inte särskilt tydliga. Jag tror att jag nämnde någonting om pappas tro. Men jag behöll det mesta för mig själv.

Där låg han.
Alldeles stilla.
Det såg ut som om han sov.
Han var vacker, plågad, trött, lugn, förvrängd - allt på samma gång. Huden var blåaktig, men i övrigt var han överraskande välhållen. Inte alls den förvrängda och oigenkännliga bild som jag målat upp efter polisinspektörens varningsord.

- Han är hemma nu, sa mamma med tårfyllt ansikte.
Jag delade hennes förhoppning. Mina protester och invändningar var bortblåsta. Det var som det var. Han låg i en plastsäck på en sjukhusbädd som hörde hemma på bårhuset. Det var oåterkalleligt.

Den var ansträngande, stunden i kapellet. Vi var där högst en halvtimme, men efteråt var jag trött. Utmattad.

Men jag skulle inte vilja ha det ogjort. Det har spelat en stor roll i min sorg. En viktig pusselbit. I bilen på vägen hem var stämningen lättad. Inte alls lika laddad som på vägen dit.

- Som din dag är, så skall din kraft ock vara, sa mamma.
- Det är ett av mamma Gerds favoritordspråk. Hon säger ofta det och det stämmer tycker jag. Hon skickade med oss det idag och det behövdes verkligen, fortsatte mamma.

Orden är hämtade från en av Lina Sandells mest kända psalmer; Blott en dag. Sandell var en mycket produktiv artonhundratalsförfattare och flera av hennes sånger finns med i Pingströrelsens egen psalmbok: Segertoner.

Blott en dag sjöngs ofta under min uppväxt och försätter mig än idag i ett tryggt tillstånd. Raderna om att ”Allt ju vilar i min Faders händer” är något stadigt att luta sig mot. Det är som att få en av de där svettdoftande småfuktiga kramarna som jag ofta fick av pappa när han cyklat hem från jobbet. En påminnelse om att jag hade en stadig famn att ta skydd i. Jag hade någonstans att vända mig om jag behövde tröst och hjälp.

Dessa enkla ordspråk, oftast hämtade från bibeln eller någon psalm, var vanliga under min uppväxt. Och än vanligare i min mammas och pappas barndomshem. De var några slags bruksföremål som man tog till för att klara av vardagens vedermödor. Jag är övertygad om att de hade en faktisk och avgörande betydelse. Det blev små tröstande mantran som togs fram när man stötte på hinder i livet. Oftast vardagliga, kopplat till det slitsamma skogs- och jordbruksarbetet. Men självfallet fick de en extra stor betydelse när det skedde mer dramatiska händelser.

Som vid någon närståendes dödsfall.

En annan variant är något som kallas för att ta ett manna. Min farmor hade en liten svarvad mässingskål som var fylld med små lappar med bibelord. Inte verserna i sig, utan bibelhänvisningar. På en liten lapp fanns det en kort rad som angav bibelbok, kapitel och vers. På följande vis: Joh. 3:16. Alltså Johannes evangelium, kapitel tre och vers sexton. Tanken var att man på måfå skulle plocka upp en lapp för att få ett bibelord till tröst och vägledning.

- Nu ska vi ta ett manna, kan jag minnas att farmor brukade säga när barn och barnbarn satt samlade kring bordet på lördag kväll. Det var något högtidligt och spännande över de stunderna. Den lilla skålen vandrade runt bordet och alla var tvungna att ta var sin lapp och slå upp och läsa bibelordet högt.

Jag tror inte att det var exklusivt för pingströrelsen, men de spelade en viktig roll i den bokstavstroende miljön. Det var ett sätt att få direktkontakt med Gud.

Mässingskålen finns kvar. Mamma plockade fram den från sin bokhylla för några dagar sedan. Vi provade att ta varsin lapp och slå upp bibelorden.

Ett tredje sätt är så kallade tumverser. Det har jag själv många minnen av. Vi uppmanades att slå upp bibeln och läsa den vers som vi satte tummen på. På så sätt skulle vi få ord som kunde leda och stötta oss i livet. Församlingsmedlemmar och pastorer vittnade om att de fått råd när de stått inför stora och svåra val i livet. Eller tröstande ord när något jobbigt skett.

- Men det skedde ju inte helt slumpmässigt förstås, man lärde sig ganska snart var de olika bibelböckerna fanns, tillade mamma. Det var enkelt att undvika de svåra bibelböckerna. Och fick man en vers som inte passade var det ju bara att ta en ny.

Min pappa gillade ordspråk och bibelord. Han citerade ofta korta kärnfulla fraser som han tyckte var viktiga. Inte sällan bibelord, men även citat ur någon bok han läst eller något han hört från någon person som han beundrade.

Han hade förkärlek för dikotomier. Motsatspar i följande stil:
”De starka och de svaga”
”Den svage får inte döma den starke, den starke inte förakta den svage.”
”Den svage har gåvor (erfarenheter). De starka har svagheter (ex. högmod, stolthet).”
”Det som blir sått svagt, uppstår i styrka.”
”Det som betyder något är inte om man är stark eller svag utan om man växer, lär och tar emot.”
”Livet har två hyresgäster med ett livslångt hyreskontrakt; sorgen och glädjen!”
”Kommer ditt och mitt liv, mellan skratt och tårar, att ge någon eftervärme?”
”Om jag står för enfalden, så bildar vi tillsammans mångfalden.”

Dessa citat har jag hämtat från de predikoutkast som pappa lämnade efter sig. Till min stora glädje har jag hittat och samlat ihop ett tjugotal som numera finns i min pappalåda.

Citaten ovan är en blandning av bokutdrag, bibelfraser och egna formuleringar. Jag är övertygad om att de hade en stor betydelse för pappa. Det är något enkelt och handfast över dem.

Men det finns även något i dessa rader som retar mig. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Men jag tror att det handlar om att de sällan funkar i verkligheten. Det är inte möjligt att dela upp människor i starka och svaga. Livet är inte bara sorg och glädje, det är mer komplicerat än så. Det var ju det pappa upptäckte. En bidragande orsak till hans depression var att, tänker jag mig, de här enkla sanningarna inte funkade.

Det går inte att bara välja glädje, som Kaj Pollack hävdar. Livet är betydligt mer komplicerat än så.

Det finns många likheter mellan den tänk positivt anda som Pollack representerar och det budskap som många predikanter inom pingströrelsen står för. Den individuella prestationen är i centrum. Du är din egen lyckas konsult. Det är som om vi existerar i ett vakuum helt utelämnade till oss själva. Vi måste själva välja och lyckas vi inte kan vi inte skylla på någon.

Jag tror att min pappa gick på det. Han blev lurad. Trots att han livet igenom påstod sig strida och kämpa för de som han kallade för svaga, fick han för sig att han var tvungen att reda upp sin situation själv.

Att han aldrig skulle bli förlåten för sina egna felsteg.

Han var nog medveten om att han ställde orimliga krav på sig själv.

Att ingen klarade av att leva upp till hans egen måttstock, allra minst han själv.

Vi fick femkronorna och nycklarna av den tillmötesgående polisinspektören. Wiggo köpte en polisbil i miniatyr, som han fortfarande leker med idag. Vi satte oss på Törners konditori och åt vår glass i solgasset. Och där slog det mig att han, pappa, faktiskt insett sin egen svaghet. De sista veckorna, innan dödsdagen, hade han vågat be om hjälp. För sent skulle det visa sig, men han hade släppt de enkla omöjliga lösningarna.

Att han vågade be om hjälp är en slags tröst.