onsdagen den 3:e augusti 2011

26. En tom skallrande tunna

Igår fick jag för mig att jag bara är en tom skallrande tunna. Att jag inte har något att komma med överhuvudtaget. Jag fick ett refuseringsbrev från en tidning och det räckte för att få mig ur balans. Jag avbröt även semestern för en kort sejour på jobbet. Det kan ha påverkat det också.

Jag har för länge sedan insett att skrivandet är det bästa och det värsta. Jag riskerar att bli bedömd. Någon annan har åsikter om vad jag presterat. Det är en skrämmande tanke och realitet.

I senaste numret av tidningen Vi har de ett bombastiskt porträtt av Jan Guillo och hans fru Ann-Marie Skarp. På en av bilderna sitter Jan i ett enormt rum med jakttroféer på väggar och golv. Mängder av troféer. Enorma björnskinn, zebraskinn, buffelhorn och så vidare. En bra bild från en skrämmande miljö. Jag utgår från att Jan gillar rummet, men jag skulle få panik av att sitta där och försöka få något gjort.

I alla fall, Jan sitter vid sitt skrivbord och frun i en fåtölj några meter där ifrån. Enligt bildtexten läser hon det författaren producerat under dagen. Den stora journalisten och deckarförfattaren. Han väntar nervöst på sin dom. Trots sin självförtroende är han, enligt artikeln, osäker på om det han skrivit är något att ha. Om det är ännu en bestseller eller om det bara är skräp. En fascinerande inblick. Sann troligen. Och igenkännlig. Det där att misstro sin egen förmåga känner jag igen. Med råge.

Och min självömkan ställd i kontrast till det som skett i omvärlden de senaste två veckorna. Jag tänker på Oslo, Utöya, Syrien, Afrikas horn med mera. Eller att som elvaåring bli avslängd från tåget för att man inte har någon biljett att visa upp. 

Det blir bara löjligt. Det enda som återstår är att ta ansvar för det som är mitt. Att skriva - bland annat. 

2 kommentarer:

F. Timeus sa...

Jag har på riktigt väntat att du ska uppdatera. Det är skönt att du inte är den där munken på fjället vill jag tillägga...
I min bok är du INTE en tom hink, men jag kan känna igen din tanke. Det är, på riktigt, en fröjd att läsa ditt vackra språkbruk och dina underfundiga tankar och den där tidningen fattade nog inte vad de gick miste om.
Jag, och garanterat många med mig, är glada att du tar ditt ansvar att skriva. För du gör det så bra.

(Hade jag haft mer självförtroende hade jag sagt det här till dig tidigare. Tack btw igen för dina fina ord tidigare idag. De har burit mig hela dagen. Och egentligen hade jag kunnat säga de här sakerna för tre veckor sen, men jag är lite trög. Sorry.)

nilsfredrik sa...

Tack du!

Men jag har svårt att karakterisera dig som trög. Är det någon som förstått det här med läsarrespons så är det du. Det betyder mycket!

Jo och det är konstigt det här med självbild och prestationsånget. Dessutom när den är självpålagd. Det är inte direkt någon som tvingat mig att registrera ett bloggkonto och att skicka in textutkast till tidningsredaktioner. Men jag har, med ålderns rätt, insett att det är först när man riskerar något som saker och ting får en betydelse. På riktigt. Som att skriva. Eller försöka leva tillsammans med sina barn. Exempelvis.