17. Som en tjuv om natten

Sista april firade vi alltid på Lögdö herrgård. Pingstkyrkans församlingsgård. En stor brasa, tipsrunda och sång. 

Ja inte bara valborg förstås. På Lögdö var (är) det midsommarkonferens, familjeläger, sommarläger, vinterläger and so on. På många av dessa helger och veckor var mina föräldrar med som ledare. Mamma i köket och pappa som - tja jag vet inte vad - ledare. Han var lek-, bibelstudieledare och nattvakt, typ.

Barn- och ungdomslägren var åldersindelade. Och naturligtvis längtade jag tills jag fick vara med på ungdomslägret. Men fördelen med att ha föräldrar med i ledarstaben var att jag, även som minderårig, fick vara med på de äldre barnens veckor. Det var spännande. Oerhört spännande.

Men även skrämmande. En dag. Jag minns det som att det var mitt på dagen. På övervåningen i den stora herrgårdsbyggnaden visades Russell S. Doughtens film Som en tjuv om natten. Jag vågade eller fick inte se den - minns inte vilket. Det är en läskig amerikansk film som var i ropet i frikyrkokretsar på sjuttiotalet. Och som har fått sin efterföljare i den omåttligt populära bokserien Left Behind på nittiotalet. Filmen handlar om en ung kvinna som inte vill leva ett kristet liv fullt ut och upptäcker att hon - just det - blir kvar. När Jesus hämtat hem de sina.


Effektivt men skräckinjagande bibelstudium. Förstår inte hur min pappa och de andra ledarna resonerade när de valde filmen som eftermiddagsunderhållning för lättledda ungdomar. Men med tanke på att den efterföljande bokserien gått åt som smör. Över 65 miljoner sålda exemplar. Finns det uppenbarligen många som kittlas av tanken att några av oss, som inte är tillräckligt rättrogna, blir kvar när resten får åka hem. Till paradiset.   


Istället för filmen, som jag var väl medveten om att den visades bakom en stängd dörr, lyssnade jag på James Hollingworth. Och hans hit Älgarna demonstrerar har jag bara goda minnen av.


Uppdaterat:


Det är fler än jag som utsatts för detta och fått skräckfyllda minnen för livet.
- Biskop Eva Brunne. 
- Dagenjournalisten och bloggaren Carl-Henric Jaktlund.
- Författaren Lena Ringqvist, som till och med lånat titeln till sin självbiografiska bok om uppväxten i en småländsk frikyrkofamilj. 

16. Morgonmänniska

Har alltid önskat att jag vore en morgonmänniska. En sådan som vaknar typ fem med en massa energi i kroppen. En sån som gjort ett arbetspass innan alla andra vaknat. Men jag har insett att jag knappast kommer att komma dit. Någonsin.

Under hela min uppväxt avundades jag min pappas morgonvanor. Han var alltid uppe före mig. Under den tid som han var yrkesverksam som målare hade han redan hunnit åka till jobbet innan jag vaknat. Tänkte ofta att jag borde kunna bli som han. Att det förhoppningsvis fanns ett genetiskt arv att luta sig mot. Men upptäckte, till min stora besvikelse, att han var ännu sämre än jag att komma upp på morgonen. Han hade, mer eller mindre, tvingat sig upp under ett helt yrkesliv. Fick han chansen sov han gärna långt in på förmiddagen.

Men som tur är finns det mer än biologiska arv. Det är möjligt att lära sig. Och göra våld på sig själv. Periodvis. Den här morgonen till exempel. Har jag lyckats ta mig upp ur sängen innan sex och hinner med en stunds morgonkontemplation innan dagen går igång. Om än med en stor skopa grus i ögonen.

15. Hundarna och Änglarna

Den här veckan läser jag om grillkök, glesbygdsfylla och doftgranar. I Ola Nilssons utmärkta och välförtjänt hyllade böcker om livet i en norrländsk byhåla. 

Jag tänker Hammerdal - även om det aldrig nämns i böckerna. Ola är uppväxt på orten och hans beskrivning av väg 45, bron över vattendraget och macken är lätt att känna igen. Eller typiska för i stort sett vilken småort som helst i norrlands inland. Den första boken Hundarna, i den tänkta trilogin, kom 2010. Den andra delen Änglarna kom för några veckor sedan och är bra. Grymt bra. Om grillkök. Bland annat.

"Lisa på grillen tog upp en portion pommes frites ur fritösen och skakade korgen med några raska ryck och hängde den på haken ovanför den heta oljan. Sedan böjde hon sig ner, drog ut en låda ur kyldisken under stekbordet och tog fram två skivor ost med en tång. Hon reste sig och blåste luggen ur ögonen samtidigt som hon lade osten på stekbordet bredvid en 150 grams hamburgare."


Avundas hans förmåga att observera och skapa ögonblicksbilder av vardagliga händelser. Jag blir hungrig på kuppen. Och påminns om när jag jobbade extra en sommar på ett Sibylla kök vid Sundsvalls västra utfart.

Läs. Ola Nilssons böcker finns på närmsta folkbibliotek och ges ut på Natur & Kultur.

14. Sällan uppdaterade bloggar

På tal om uppdateringar. En av de bloggar jag följt längst är Den vältaliga tystnaden. Skriven av broder Tomas, en katolsk munk bosatt någonstans i svenska fjällvärlden. Tror jag. Åtminstone antyds det i några av hans inlägg.

Jag har inte en aning om vem broder Tomas är eller var han bor. Har ingen annan relation till honom förutom att jag läser hans små texter ibland.

Började att läsa hans blogg februari 2007 - samma månad och år som jag publicerade mitt första inlägg. Det inledande året la han ut nya inlägg minst en gång i månaden, fram till september. Därefter har han snittat två till tre texter per år. Jag gillar det. Det harmoniserar väl med hans asketism och kontemplativa livsstil. Däremot gillar jag inte alltid vad han skriver. Men det är en helt annan sak.

Vad som däremot oroar mig är att han redan uppdaterat sin blogg två gånger i år.

13. Den brutna armen

Oj, vad jag misshandlar min läsekrets. Långt mellan inläggen, men här kommer nummer tretton.

Att klättra på berg och stenar har roat mig länge. Nu och då. När jag var bosatt på Tazengwa i Tanzania gillade jag att ta mig upp på de små berg och stenformationer som fanns i omgivningarna runt skolan. 

På lovet sommaren 1984 cyklade jag ensam till en stenhög som kallades för "rumpan". En fem, sex meter hög formation med ett stadigt block som bas. Ovanpå på detta, två block med runda former som liknade - ja just det - en stjärt. Oemotståndligt för en trettonåring.

Några kilometer längre bort ligger några större stenformationer som vi kallade för leopardstenarna. De var mer spännande och högre. Dit vågade jag inte gå själv. Som tur var.

Nej, den här dagen hade jag tagit mig till rumpan. Att klättra upp var inget större problem. Det var på nedvägen som det hände. Jag hasade mig försiktigt ner från toppen. Men den sista biten. När det var två-tre meter ner till marken halkade jag till och tappade fot- och handfästet. Jag föll i baken. Armen gick av.

Upptäckte jag. Strax ovanför handleden buktade huden. Det syntes väl att strålbenet var av. Det gjorde inte ont. Jag var chockad och blev lite rädd. Min första impuls var att jag måste försöka rätta till det. Bokstavligen.

Jag tog tag i handleden och tryckte till. Det funkade. Benet rättade till sig.

Nu gällde det att ta sig hem. Det var inte särskilt långt. På sin höjd 500-600 meter. Men jag hade en tung gammal damcykel som jag var tvungen att baxa med mig. När jag tog tag i styret small det till igen. Huden putade ut. Strålbenet var av. Igen.

Jag tryckte till en gång till.

Några timmar senare hade pappa skjutsat mig till missionssjukhuset i Nkinga fem-sex mil bort. En dryg timmes resa i Landrovern på dåliga och skumpiga vägar. På sjukhuset röntgade doktorn min arm och konstaterade att det räckte med en enkel gipsskena. Strålbenet låg på rätt plats och jag fick beröm för mitt handlag.

Det var inte den enda sjukresa som min pappa genomförde under de två år vi var bosatta där. Den värsta resan var nog den gången han skjutsade frun till en av skolans anställda. En natt blev hon brutalt rånad och misshandlad i hemmet. Några män hade tagit sig in och slagit sönder henne med sin pangor. 50-60 centimeter långa machetes. Långa, stora och dåligt slipade knivar som användes för att skörda sockerrör och annan vegetation.

När pappa kom var hon medvetslös. Huggsår över hela kroppen. Har för mig att de sa att hon tappat uppåt tre-fyra liter blod. Men hon överlevde. Fick blod och vård på Nkinga.

För min del handlade det inte om liv och död direkt. Men det jag minns bäst var att jag missade att lägga värktabletten i vatten efter att min arm blivit gipsad. Jag fick en brustablett som jag stoppade direkt i munnen. Obehagligt och jag kände mig dum.

12. Huset och skidbacken

Ovanför huset i Berge, Klingsta. Mitt barndomshem.

Finns det en uberbra skidbacke. Där inledde jag min skidalpinistkarriär. Många. Många turer upp och ner för den backen. Blev det.

Och jag var alltid. Alltid. Snabbare - än Per.

Minns jag det som.