Har alltid önskat att jag vore en morgonmänniska. En sådan som vaknar typ fem med en massa energi i kroppen. En sån som gjort ett arbetspass innan alla andra vaknat. Men jag har insett att jag knappast kommer att komma dit. Någonsin.
Under hela min uppväxt avundades jag min pappas morgonvanor. Han var alltid uppe före mig. Under den tid som han var yrkesverksam som målare hade han redan hunnit åka till jobbet innan jag vaknat. Tänkte ofta att jag borde kunna bli som han. Att det förhoppningsvis fanns ett genetiskt arv att luta sig mot. Men upptäckte, till min stora besvikelse, att han var ännu sämre än jag att komma upp på morgonen. Han hade, mer eller mindre, tvingat sig upp under ett helt yrkesliv. Fick han chansen sov han gärna långt in på förmiddagen.
Men som tur är finns det mer än biologiska arv. Det är möjligt att lära sig. Och göra våld på sig själv. Periodvis. Den här morgonen till exempel. Har jag lyckats ta mig upp ur sängen innan sex och hinner med en stunds morgonkontemplation innan dagen går igång. Om än med en stor skopa grus i ögonen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar