13. Den brutna armen

Oj, vad jag misshandlar min läsekrets. Långt mellan inläggen, men här kommer nummer tretton.

Att klättra på berg och stenar har roat mig länge. Nu och då. När jag var bosatt på Tazengwa i Tanzania gillade jag att ta mig upp på de små berg och stenformationer som fanns i omgivningarna runt skolan. 

På lovet sommaren 1984 cyklade jag ensam till en stenhög som kallades för "rumpan". En fem, sex meter hög formation med ett stadigt block som bas. Ovanpå på detta, två block med runda former som liknade - ja just det - en stjärt. Oemotståndligt för en trettonåring.

Några kilometer längre bort ligger några större stenformationer som vi kallade för leopardstenarna. De var mer spännande och högre. Dit vågade jag inte gå själv. Som tur var.

Nej, den här dagen hade jag tagit mig till rumpan. Att klättra upp var inget större problem. Det var på nedvägen som det hände. Jag hasade mig försiktigt ner från toppen. Men den sista biten. När det var två-tre meter ner till marken halkade jag till och tappade fot- och handfästet. Jag föll i baken. Armen gick av.

Upptäckte jag. Strax ovanför handleden buktade huden. Det syntes väl att strålbenet var av. Det gjorde inte ont. Jag var chockad och blev lite rädd. Min första impuls var att jag måste försöka rätta till det. Bokstavligen.

Jag tog tag i handleden och tryckte till. Det funkade. Benet rättade till sig.

Nu gällde det att ta sig hem. Det var inte särskilt långt. På sin höjd 500-600 meter. Men jag hade en tung gammal damcykel som jag var tvungen att baxa med mig. När jag tog tag i styret small det till igen. Huden putade ut. Strålbenet var av. Igen.

Jag tryckte till en gång till.

Några timmar senare hade pappa skjutsat mig till missionssjukhuset i Nkinga fem-sex mil bort. En dryg timmes resa i Landrovern på dåliga och skumpiga vägar. På sjukhuset röntgade doktorn min arm och konstaterade att det räckte med en enkel gipsskena. Strålbenet låg på rätt plats och jag fick beröm för mitt handlag.

Det var inte den enda sjukresa som min pappa genomförde under de två år vi var bosatta där. Den värsta resan var nog den gången han skjutsade frun till en av skolans anställda. En natt blev hon brutalt rånad och misshandlad i hemmet. Några män hade tagit sig in och slagit sönder henne med sin pangor. 50-60 centimeter långa machetes. Långa, stora och dåligt slipade knivar som användes för att skörda sockerrör och annan vegetation.

När pappa kom var hon medvetslös. Huggsår över hela kroppen. Har för mig att de sa att hon tappat uppåt tre-fyra liter blod. Men hon överlevde. Fick blod och vård på Nkinga.

För min del handlade det inte om liv och död direkt. Men det jag minns bäst var att jag missade att lägga värktabletten i vatten efter att min arm blivit gipsad. Jag fick en brustablett som jag stoppade direkt i munnen. Obehagligt och jag kände mig dum.