Jag kan fortfarande känna den där känslan. En slags stolthet. Min pappa var en av de utvalda. Han var en av äldstebröderna. När det var förmiddagsmöte fick han sitta där framme. På estraden. Tillsammans med pastorn och de andra bröderna.
Som jag minns det var han alltid med. Alltid engagerad. Med i ledningen för varje möte.
Naturligtvis var det inte så. Det var nog ganska sällsynt att han satt med på gubbhyllan. De kallades så, de upphöjda sittplatserna på scenen snett bakom predikostolen. Där satt männen i församlingsledningen. Åtminstone fram till att kyrkan renoverades på åttiotalet och fick en lite mindre auktoritär arkitektur. Men om jag inte missminner mig fanns det kvar några stolar där framme. Åtminstone pastorn och någon till fick sitta och överblicka församlingen.
Mamma upplyste mig om att det inte var förrän 1983 som han blev rekryterad till församlingsledningen. Jag var tretton år då och de flesta av mina gudstjänstminnen är från när jag är yngre. Sammanfaller med det år som vår familj åkte på missonärsuppdrag för första gången. Sommaren 1983 åkte vi till Tanzania.
Att bli missionär är stort. Näst efter pastor är det det mest prestigefyllda ämbetet i pingströrelsen. Har varit och är antagligen fortfarande så. Arbetet på missionärsfälten har funnits med under hela pingströrelsens historia.
Att bli föreslagen som församlingsrepresentant, medlem i äldstekåren, var ett livslångt åtagande. Något i stil med att bli invald i svenska akademin. Pappas beslut om att acceptera erbjudandet - föregicks av en hel del tankemöda. Han var tveksam till ansvaret och att ställa upp på den långa tjänstgöringen.
Nu vet jag inte hur det egentligen var med det där kravet på att sitta livet ut. Det var ju knappast något juridiskt avtal som tecknades med församlingen. Det var nog möjligt att bryta. Äldstebröderna fick flytta till en annan ort. De var inte livegna.
Men, det råder ingen tvekan om att det var ett förtroendeuppdrag. De som fick erbjudandet tog det på allvar. För pappas del spökade även barndomens erfarenheter - tänker jag mig. Dåtidens äldstekår. Gubbhyllan i Överhörnäs pingstförsamling hade en auktoritär hållning. Det var inte sällsynt att de beslutade om att utesluta enskilda församlingsmedlemmar. Oftast kvinnor. Unga kvinnor som betett sig, enligt dåtida pingstmåttstock, omoraliskt. Den största synden handlade om föräktenskapliga relationer. Inte nödvändigtvis sexuella. Men de hade även starka åsikter om klädval, håruppsättningar med mera.
Att det var kvinnorna som hade det tuffast, det rådde det ingen tvekan om. Det fanns en manlig och en kvinnlig måttstock, påstod pappa. Han talade om det, när vi var till fjälls för sista gången i oktober 2006. Det var en central del av den stockkonservativa miljön, som han kallade det. Dessa erfarenheter fanns, med all säkerhet, med när han själv skulle ta ställning till att bli äldstebroder.
Men han accepterade utmärkelsen och tog sitt uppdrag på allvar. Han var en omtyckt och respekterad styrelsemedlem. Vågade vara obekväm, det har många vittnat om. Sa till när han tyckte att de var på väg att ta förhastade beslut. Han har suttit med och beslutat om uteslutning av enskilda medlemmar. Tyckte inte om det.
Jag saknar honom.
2 kommentarer:
Hej Fredrik,
Jag är också ett missionärsbarn som bott i Tanzania, och jag heter Fredrik precis som du.
Vi har förmodligen levt helt olika liv, men jag uppskattar att läsa det du skriver.
Det var bara det jag ville skriva.
Med vänliga hälsningar,
Fredrik Timeus
Hej Fredrik,
tack för att du läser. Och ja, vi är några som är bott där. Även om vi säkert levt olika liv kan jag tänka mig att vi har många gemensamma erfarenheter.
På återhörande
Skicka en kommentar