Under stor del av uppväxten var jag och Magnus bästa kompisar. Min mamma är lillasyster till hans mamma. Och Venzel, fotografen, är pappas storebror. Mina föräldrar träffades. För första gången. I samband med storasyskonens bröllop. Sägs det.
De bodde i Själevad. Vi i Sundsvall. Knappt tjugo mil mellan. Ingenting med norrländska mått mätt. Vi träffades var och varannan helg. På lov och semester. Ofta hos farmor och farfar i Sidensjö.
På trappan till familjen Westbergs hus i Nybyn. Mitten på 70-talet.
Foto: Venzel Westberg
Minnesbilden av farfar, Alfred Westberg i Nybyn Sidensjö socken, har bleknat. Han dog för drygt tjugo år sedan. Han var en sammanbiten benig man som inte busade med oss barn speciellt mycket.
Men ett av mina starkaste minnen av farfar är att han packade sin Simca kombi och begav sig till Lapplandsveckan. Pingströrelsens näst största sommarkonferens.
Den största är Nyhemsveckan i Småland. Men Lappis är av mångårig tradition förlagd till Husbondliden, en liten by några mil norr om Lycksele. Dit åkte min farfar. Ofta själv som jag minns det.
Jag utgår från att han var en respekterad och etablerad man. Han var målarmästare och drev ett litet enmansföretag. Och jag tror även att hans asketiska livshållning respekterades. Han övernattade oftast i sin bil vid konferensbesöken. Även när han var en bra bit över sjuttio år. Han var inte de stora utsvävningarnas man.
Dessa resor var ett av de sällsynta tillfällen då han fick göra något på egen hand. Livet i övrigt bestod av ett antal förpliktelser. Att vara egenföretagare i ångermanländska skogsbygder var ingen dans på rosor. Och inkomsterna skiftade över tid. Under sommarhalvåret var det lättare att hitta jobb, värre var det under den långa vinterperioden. Att försörja och ombesörja en stor familj, med sex barn, var inte någon enkel sak.
Nu skall det tilläggas att även farmor Hanna drygade ut hushållskassan genom tillredning och försäljning av olika livsmedelsartiklar. Bröd och marmelad bland annat. Jag kan fortfarande känna och komma ihåg den där sötvarma doften och fukten som slog emot mig när jag klev in hennes växthus. Där skördades solmogna tomater som förädlades och konserverades.
Skälet till att hushållets första bil inhandlades 1953. En Renault cd 4. Var att farmor behövde den för att distribuera brödet till sina kunder. Det var större förtjänst att sälja till privatpersoner än butiker och då behövdes det en bil.
Jag tror att farfar kände sig fri vid sina återkommande Lyckseleresor. Han fick umgås med vänner och rå sig själv några dagar. Ett lite enklare och avskalat liv. Ungefär samma känsla som jag kan känna när jag åker på en fjälltur. Det kan jag förstå.
Kommande helg åker jag och Magnus på skidtur i Jämtlandsfjällen. För att rå hos själva. Det blir bra.
3 kommentarer:
Simca, inte Skoda var det. Och sex syskon, inte fem. Tack Venzel för korrektur.
Jag gillar verkligen att läsa dina minnen Fredrik! Din historia är ju liksom min historia, på sätt och vis.. Tack för att du berättar!Kram från lill-dubbel-kusinen
Jamen tack Emma.
Kusin - okej. Men liten - eller ung - håller jag inte med om. Längre. Snarare vuxen och jämngammal. Numera.
Skicka en kommentar