Jag har tjatat om det förut. Att jag gillar Kristian Lundbergs författarskap. Han skriver hudnära och relevant om sig själv och vår tid. I veckan släppte han sin senaste bok "Och allt ska vara kärlek". Den har jag inte hunnit med ännu.
Hans förra - "Mörkret skulle vara som ljuset" läste jag i höstas. Här kommer, sent omsider, mina upplevelser av den.
För ett par år sedan fick Kristian Lundberg lysande kritik och yrvaken medial uppmärksamhet för sin bok Yarden. Han fick en prestigefylld utmärkelse (Ivar Lo-Johanssons personliga pris 2010), stor författarintervju i DN-kultur och var med i SVT:s Gokväll. Bland annat. Förhoppningsvis krängde han en och annan bok också. Genom sin avskalade och gripande skildring av arbetet utan arbetsrätt i Malmö hamn visade han på en verklighet som få har insyn i. Än mindre erfarenhet av.
Baksidan av bemanningsföretagens framgångssaga.
Eller framsidan.
Till det en svindlande beskrivning av hur det var att växa upp i skuggan av den psykiskt sjuka mamman och frånvarande pappan. Hur läsandet och skrivandet blev räddningen. Bokstavligen.
I diktsamlingen med den pompösa titeln Mörkret skulle vara som ljuset, är det lätt att känna igen sig. Kristian Lundberg skriver samma berättelse om och om igen. Det är ett välkänt landskap. Staden (Malmö). Lägenheten. Skrivandet. Tron. Tvivlet. Sjukdomsoron. Sonen. Den ständigt närvarande frånvarande fadern. Årstiderna.
Sedan debuten 1991 har Kristian Lundberg gett ut ett tjugotal böcker där Malmö alltid är med på ett eller annat vis. Och vare sig han skriver deckare eller poesi pågår det en ständig jakobskamp. Tron och tvivlet är centralt i hans författarskap.
Poeten Lundberg besvärjer livet och skrivandet genom att upprepa sig. Återkommande enkla omkväden. I stil med:
Jag är ensam hemma för ett par timmar
Jag drömmer om henne nu när hon inte är här
Det blir åter slutet av juli och början av augusti
Jag rör mig igenom staden
Dessa rader, i lite olika tappningar, återkommer genom hela boken. Tagna ur sitt sammanhang känns de lite banala och enfaldiga. Men i texten, i dikterna, fungerar de som trygghetsmarkörer. Skapar en skön rytm. En slags andningsrytm. Trots all oro och allt mörker - finns det hopp.
Tänk; att få vara ensam hemma en stund, att kunna drömma, att årstiderna har sin gång och att vi kan röra oss fritt i rummet. Tänker jag mig att han försöker intala sig själv och läsaren.
Kristian Lundberg imponerar med sin konsekventa hållning. Han vågar vara högtravande och litar på ordens betydelse. Med äran i behåll. Den här boken kommer han sannolikt inte vinna några stora priser med. Eller bjudas in till TV-program med bred publik. Här handlar det mer om ett pågående arbete. Poesins grundforskning. Typ.
Tillsammans med Johan Jönsson får han gärna bilda fronttrupp för vår tids arbetarförfattare. Lågfrekvenskrigföring. Autodidakternas revansch. Gerillatjänst med lågstatuspoesi som främsta och enda vapen. Om inte annat, en motkraft till de optimistkonsulter som tecknat lukrativa avtal med statliga myndigheter för att vagga in, med styrelseordförande Svanbergs ordval, "the small people" i falska förhoppningar. Hellre pessimistiskt lagda poeter än mindfulnessträning, om jag får välja.
Gårdagens recensioner av Lundbergs senaste bok:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar