Som barn minns jag att jag önskade att jag levt i en tid då det skedde historiska händelser. Hängt med Jesus och lärjungarna, följt med på vikingarnas seglatser eller åtminstone fått uppleva ett världskrig. Med tiden har jag insett att vår tid nog är den mest händelserika - någonsin.
På gott och ont. Minst sagt.
För att nämna några händelser de senaste åren:
- Tjugoåttonde september 1994. Estonia förliser i Östersjön. Den hösten jobbade jag som personlig assistent och vikarie inom äldreomsorgen i Lugnvik, Östersund. Minns att jag var omtumlad den dagen. Hade antagligen fått reda på att kompis kompisar varit med på båten. Blev arg och irriterad när en av kollegorna beklagade över sig att hennes kylskåp pajat. Ställt i relationen till de som simmat i havet under natten kändes det - lite futtigt.
- Elfte september 2001. Jag satt och svettades över min c-uppsats i sociologi då nyhetsflashen dök upp på någon tidningssajt. Datorn var placerad längst ner i korridoren i vår lägenhet. Vi bodde på Hisingen, tre trappor upp i ett slitet hyreshus. Nora var åtta månader gammal. Hela familjen var hemma. Jag skyndade mig till TV-rummet i andra änden av bostaden. Där, i direktsändning, fick vi se när det andra planet kraschade in i skyskrapan.
- Tjugosjätte december 2004. På morgonen, innan vi åkte till mina svärföräldrar, hörde jag de första knapphändiga rapporterna om Tsunamin som drabbat Thailand och omkringliggande länder. Julfirandet kom av sig. Och naturligtvis. Eftersom många svenskar, en hel familj i vår lilla by, drabbades. Kändes det. Mycket.
På det några krig, revolutioner, folkmord, ministermord etc. Tillräckligt med händelser - om du frågar mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar