Berliner Mauer

I augusti 1990 var jag och hackade loss en liten betongbit från Berlinmuren. Muren var hårdare än förväntat (och alldeles fullproppad med asbest sägs det), kohornet som vi använde blev förstört. Och en murgrannarna klagade på vår souvenirjakt. En dam på andra våningen öppnade sitt fönster och förmanade oss att sluta slamra. Jag antar att hon var innerligt trött på alla hyenor som ville få sin del av kakan.

Orsaken till att jag var i Berlin den sommaren var att jag följt med, något som kallades Team Action, till Budapest för att en veckas kyrkrenovering. Vi var ett gäng omogna ungdomar, med hantverkarskills som skulle göra en god gärning för evangelikala ungrare. Var det tänkt. I Jönköpings pingstförsamlings regi skickades vi ut på internationellt uppdrag. Det enda jag minns, av arbetsinsatsen, var att jag spikade upp en panel snett och att vi pajade en av de lokala förmännens vinkelslip. Och att två av oss rök ihop och slogs. Vi var nog inte det främsta biståndsprojektet genom tiderna.

I Berlin stannade vi bara en eller ett par nätter. Bodde antagligen över i någon kyrka. Det som gjorde starkast intryck, förutom murhackandet, var ett besök på ett rymningsmuseum. Den otroliga uppfinningsförmåga och mod som funnits i samband med flykt över muren. Att de gömt sig i allehanda föremål. Exempelvis urholkade windsurfingbrädor. Och att folk blivit skjutna, under sina flyktförsök bara månader och dagar innan muren föll. Minns även att vi besökte det 368 meter höga TV-tornet Fernsehturm. Men det är först nu som jag inser att det hade gått väldigt kort tid efter öppnandet, vid mitt besök. Mindre än ett år. Jag tror inte att jag hade insikt om det vid 19 års ålder.

Den lilla murbiten, två gånger två centimeter ungefär, hade jag länge liggande i min bokhylla. Men nu, ett antal flyttar senare, är den borta. Antingen borta borta eller liggande i någon ouppackad låda i garaget eller på vinden. Jag tror att jag ska försöka leta reda på den