44. Det är i kassaköerna som vi möts

Lördagens (19/11) krönika i Östersundsposten

För några dagar sedan var vi på jakt. Inte fågel-, älg- eller björnjakt. Nej, jag och min 7-åriga son, var på köpsafari.

Vi hade bestämt oss för att köpa ett staffli och ett skissblock i A3-storlek. Ett ärende som tog oss till en handfull av Östersunds prylbutiker. De där inrättningarna som har allt och inget och ligger som en ringled runt stan. Affärer som jag har en  komplicerad hatkärleksrelation till. Men som jag återvänder till gång på gång. Jag är inte ensam om min läggning. Det är många med mig som, nästan varje helg, valsar runt bland lagerhyllorna på jakt efter någon ny bra att ha grej.

Enligt Handelns utredningsinstitut kommer svenska hushåll slå nytt köprekord i årets julhandel. Igen. Deras prognos visar att detaljhandeln, under några få veckor, troligen kommer att omsätta 65,2 miljarder kronor. Det är många skissblock det.

Varför gör vi på det här viset?

Hur kommer det sig att vi år efter år gör av med mer och mer pengar?

För sociologen Zygmund Bauman är svaret klart. Vi lever i ett samhälle där lycka och omedelbar tillfredsställelse är centrala värden. Vi har inte ett kunskaps- eller informationssamhälle utan det mest utmärkande för vår tid är konsumerandet. Ett samhälle där det ständiga shoppandet är metoden för att nå nirvana.

”Konsumtionssamhället är kanske det enda samhället i den mänskliga historien som lovar lycka i jordelivet, och lycka här och nu och i varje successivt nu; kort sagt, en ögonblicklig och evig lycka.”

Från vaggan till graven förväntas vi använda vår konsumentmakt. I allt från skol-, sko- till vårdval. Konsumerandet har blivit både en rättighet och skyldighet med närmast religiösa förtecken. Som leder till, i mitt tycke, absurda slutsatser.

”Fortsätt shoppa” vädjade George W Bush, dagen efter 11 september-attacken, då han manade amerikanerna att återhämta sig från traumat och återgå till det normala.

Lillänge och Birsta köpcentrum är vår tids tempelområden. Om än tristare och andefattigare miljöer än Masjid al-Haram i Mekka, Peterskyrkan i Rom eller Handöls kapell. Det är i kassaköerna som vi möts och utför våra riter. Eller som Bauman formulerar det: ”inköpslistorna är våra bönböcker, medan promenaderna i galleriorna blir våra pilgrimsfärder.”

Hur det gick med vår jakt?

I butik nummer fem fann vi det vi sökte. Ett fint fältstaffli i trä och ett maffigt skissblock med 100 vita ark. Till en tredjedel av priset jämfört med den riktiga konstnärsaffären. Lyckan var total, om än kortvarig.