1. Virosis med pharyngit

- Åk rutschkanan du också. Det är kul, säger Oskar till mig
- Ja, jag vet. Men jag orkar inte, svarar jag.

Jag sitter i den galonklädda soffan. Mamma läser Aja baja Alfons Åberg för mig. Men jag hör knappt vad hon säger.

Jag vill också leka. Åka rutschkanan. Och göra kullerbytor på den mjuka mattan. Det är inget stort lekrum här. Men det är det enda stället som något kul händer.

Oskar brukar vara i lekrummet. Vi har lekt med bilar förut. På bilbanemattan. En sån där matta som jag önskar mig. Men idag orkar jag inte ens köra bilarna.

På rummet är det tråkigt. Vi är tre stycken på mitt rum. Jag är yngst. Dom andra är stora. Säkert sju år. Men lika trötta som jag. Vi pratar inte så mycket med varann. Jag sover mest. De första dagarna minns jag ingenting ifrån. Men mamma säger att jag hade hög feber. Att jag sov nästan hela tiden. Att jag inte var kontaktbar.

- Jag älskar dig, säger hon när jag vaknar. Hon upprepar det flera gånger.
- Vi ska be till Gud så att du blir frisk. Det är många som ber för dig, säger hon nästan lika ofta.
- Du ska veta att vi älskar dig, säger pappa när han kommer på eftermiddagen. Direkt från jobbet.

Han har bytt om från sina arbetskläder. Han har tagit av sig dom där vita byxorna som är fullkladdade med färg. Som är alldeles styva och konstiga. Nu har han sin blåa träningsoverall på sig. Med orange rand på ärmarna och benen. Han luktar jobb. Svett. Pappasvett uppblandat med färg- och lacknaftedoft. Han har tvättat händerna, men det är fortfarande vita färgprickar på handryggen och underarmarna.

Han kramar mig. Länge. Jag blir glad. Och trött. Sen kittlar han mig.

- Nej sluta, kvider jag.
- Det gör ont. Sluta, säger jag.

Men egentligen vill jag att han ska fortsätta. Aldrig sluta. Jag vill att han ska vara här. Hela tiden. För alltid.

Jag lägger mig på rygg. Det susar i ventilationsröret ovanför min säng. Ett brunmålat rör som är fastskruvat i taket och går igenom väggen precis ovanför dörren. Tänk om man kunde krypa in genom öppningen och se vart man skulle komma. Upp från sängen. In i röret. Genom väggen. Ut i den jättelånga korridoren. Bort mot hissarna.

Tänk om man kunde krypa hela vägen ner till restaurangen. Mitt rum är på femman. Man trycker på knapp fem när man ska hit. Det är högt upp.

Restaurangen är nere vid ingången. Tänk att åka rutschkana i röret. Och titta ner på alla som sitter där. Kolla när dom äter. Kanske hoppa ner och plocka med sig en Colaflaska. Och en bulle. En sån där stor rund som har sånt där gult glägg i mitten. Som ett stekt ägg nästan. Men mycket godare.

Tänk om man kunde krypa vidare och titta in i dom andra rummen. På alla andra som är här. Här där jag är – är det ju bara barn. Men mamma säger att det finns andra avdelningar. Med vuxna. Såna som brutit benet. Och såna som dom måste skära upp magen på. Tänk om man kunde titta ner på dom.

- Det är ronden. Du får vakna nu, säger mamma.
- Och idag ska dom väga och mäta dig också.

Jag försöker sätta mig upp. Mamma hjälper till och bullar upp med kuddar bakom min rygg. Jag försöker koncentrera mig. Det är svårt. Ögonen bara faller igen.

Dr. Marqvardsen och hans följe av sköterskor och underläkare undersöker mig. Doktorn dikterar sina iakttagelser. Som läkarsekreteraren skriver ner.

- Status den 2.2, 1975, säger han med sin raspiga röst. Med tydlig dansk brytning. Svalg: Stora tonsiller, röda, inga beläggningar. Öron: Trumhinnor retningsfria. Ytl. lgll.: På halsen palp. några små körtlar. Pulm: Normalt andningsljud. Inga biljud kan uppfattas. Buk: mjuk och förefaller oöm. Neurologi: Ingen som helst nackstelhet. Normala rutinreflexer. Vikt: 16.3 kg. Längd: 106 cm. Temp: 38,7. Puls: 100.

- Sammanfattningsvis, säger han till sin uppmärksamma åhörarskara, fyrårig pojke, högfebril femte dygnet, pharyngnit, annars inga lokalsyptom. De första dagarna tilltagande slöhet, närmast stuporös, sover mycket, säger ingenting. Normal tonus i extremiteterna men stel och fumlig i rörelser och ostadig gång. Dock successiv förbättring.

Undersökning är över och det blir tyst i rummet. Jag somnar.

Jag skrivs ut från Länssjukhuset i Sundsvall den tolfte februari. Diagnosen som Marqvardsen ställde var en trolig Virosis med pharyngit. En virussjukdom av odefinierat slag och en infektion i svalget. Under min uppväxt har jag alltid fått höra att det var en misstänkt hjärnhinneinflammation. Den artonde februari är jag på återbesök. Enligt mamma har jag ”börjat prata mera, har varit ute och skidat, vilket han kan bra men är fortfarande något trött och sover gärna middag.” Men doktorn är inte riktigt nöjd utan anger att jag, på hans mottagning, ”går omkring med rynkad panna och ser bister ut men lär hemma vara glad och prata lite mera”. Men jag friskförklaras och vid en senare efterkontroll anses jag vara ”strålande pigg och duktig pojke, glad och till och med pratsam, som verkar helfrisk.”

Det är först när jag fått egna barn som jag insett hur oroliga min föräldrar var. De trodde att jag skulle dö. Ju.