2. Tioåringen

För drygt tio år sedan. Tionde februari 2001 föddes vårt första barn. En dotter. Nora döpte vi henne till.

Svindlande.

Att det lilla byltet, som luktade köttfärs och hade ett huvud som såg ut som en cykelhjälm, är tio. Och att vi har varit föräldrar lika länge.

Föräldraskapet förändrade allt och inget. Plötsligt kom det någon som tog plats och tid. Jag låg sömnlös månader och veckor innan nedkomsten och bekymrade mig över kommande försörjningsansvar.

Som om det bara var mitt problem - att lägga ner byten och dra hem föda till bohålan. Jag hade fått för mig det av någon anledning. En medärvd könsmaktsordning kan tänkas.

Nåja, när hon väl var född har inte försörjandet varit det svåraste. De har vi ju delat på. Det har varit mer jordnära sysslor – typ blöjbyten och kräktorkande. Numera är det jobbigast att få henne ur säng på skolmorgnar och att städa akvariet.

Nora är en fantastisk människa som gillar att läsa, träna friidrott, spela piano och leka med kompisar. När jag frågar henne om vad som är viktigt i livet - dröjer det en stund innan hon svarar. Hon vrider på sig och tycker mest att jag är jobbig som frågar. Men efter lite trugande kommer ett svar.
- Vet inte. Men vännerna och familjen skulle jag inte klara mig utan. Utan vänner har man ingen vara med. Men ibland tröttnar jag på småungarna. Eller småsyskonen menar jag.
Vad gör du då?
- När dom skriker, bråkar och tjatar?
Ja.
- Då brukar jag gå någonstans där dom inte är eller bara strunta i det.
Men bråkar aldrig du?
- När lillbrorsan bråkar brukar jag också bråka med honom. Jag brukar säga sluta. Men det funkar inte. Då tjatar jag på honom så att han slutar. Eller så säger jag till någon vuxen. När mamma och pappa tjatar brukar jag tröttna på dom också.

Det sistnämnda är nog den största förändringen. Plötsligt är det någon som, med rätta, har åsikter om hur jag beter mig. Som ställer krav och kräver sin rätt.