Sommarens bästa dag

I sommar har jag cyklat på tvären och höjden. Det är ett bra sommarnöje. Igår provade jag och Theo något nytt. Eller ja, hösten 1992 släpade jag upp en odämpad tung mountainbike upp på Åreskutan. Sedan dess har det hänt en del. På cykelfronten.

Ibland är det en skön känsla att kliva in i en annan värld. Att, fullt ut, pröva något nytt. För det är något både lockande och skrämmande med subkulturer. Den där sköra gränsen mellan vad som är rätt och fel. Att vara med eller inte.

Den ort, i det här länet, där detta fenomen är tydligast är Åre. Här är det enkelt och hur svårt som helst att kliva in i en ny identitet. Enkelt för att det ständigt finns finns nya trender att haka på. I den här lilla fjällbyn har det sedan länge flockats människor som gillar att tro att de är först ut på banan. Svårt, eftersom en av grundbultarna i trendsökandet, är att du ständigt är ett eller flera steg efter. Det finns jämt någon annan som är mer rätt. I Åre finns det alltid någon trettonåring som är den nya nästa fixstjärnan.

Vi vill inte vara sämre. Igår kitade jag och Theo upp oss och hängav oss åt utförscykling. Utrustade med rygg-, bröst-, axel, armbågs-, underarms-, knä- och smalbensskydd. Till det en maffig motorcrosshjälm och en cykelsponsortröja var vi redo. Vi kände oss hur coola som helst. Tio år efter alla andra. Med hyrcykel, som troligen dömdes ut i ett ögonkast av random local.

Vi var snarare schablonbilden av pappa som vill göra något häftigt på semestern med sin egentligen för unga son. Vi var inte ensamma. Det var många med mig som släpat med sig barn och grannbarn till liftkorgen.

Bortom attityd och specialutrustning är principen enkel. Vi hade varsin stadig cykel. Med hjälp av sexstolsliften och mycket hjälpsamma och tillmötsegående liftskötare lyckades vi ta oss till randen av kalfjället – i en allt annat än orörd miljö. Lokala entusiaster och entreprenörer har skottat och snickrat ihop banor utför berget med varierande svårighetsgrader. Sköna velodromkurvor och kittlande hopp. Första åket utför den gröna Serpentinleden var trevande, men redan vid andra åket var vi igång.

Fem timmars hängivet cyklande. Hur kul som helst. Ju. Sommarens bästa dag – enligt Theo. Jag är benägen att hålla med. Vore det inte för kostnaden skulle jag gärna gör det oftare (750 spänn i dagshyra för en cykel). När ni tittar på bilderna nedan surfar jag troligen på cykelannonser på Blocket.