Min uppenbarelse

Sedan länge är min definition av avkoppling och äventyr synonymt med att ge sig ut på fjället. Om det visar sig att det finns ett liv efter detta hoppas jag på en STF-stuga med vedspis och våningssängar snarare än Johannes uppenbarelse om en stad med guldbelagda gator och murar byggda av jaspis och safir.

Får jag en helg över ger jag mig gärna ut på topptursåkning. Min önskan om att bestiga fjäll kan närmast betraktas som ett drogmissbruk. Höjden av avund nås när en av mina facebookvänner lägger ut bilder från sin senaste eskapad i Lyngsalperna. Jag granskar noga varje bildruta och grämer mig över att jag inte har varit där än. Jag är beredd att offra hus och familj för ett fjälltjack.

April och maj är som gjorda för den sortens aktivitet. Liten rasrisk, kalla nätter och varma långa dagar som lockar. En utmärkt blandning av konditionsträning och nöje – helt enkelt. Som förra helgens traditionsenliga topptursdagar i Eikesdal. 

När min mamma undrar varför jag ska ut igen brukar jag försvara mig med, Svenska fjällklubbens ordförande och FN:s generalsekreterare, Dag Hammarskjölds sentens:

”Vi behöver alla någon gång stillhet och perspektiv. Vi har alla våra medel att finna vad vi söker. Det är i detta sammanhang som jag starkast kommit att sakna de svenska fjällen, som ger ensamhet och distans icke genom verklighetsflykt utan genom mötet med en annan verklighet än arbetslivets och vardagens.”

Men, på sistone har det hänt något. Jag har kommit på mig själv att ta sovmorgon, när vi är i fjällstugan. Mornar då jag borde ha klivit upp och bestigit minst ett fjäll innan resten av familjen vaknat. Något som jag ofta gjorde för några år sedan. En annan helg, då jag har all tid i världen, visar det sig att jag hellre stannar hemma och städar huset än att bestiga alla toppar i Skäckerfjällen.

Frågan är vad som hänt?

Börjar jag bli gammal eller, hemska tanke, håller jag på att omvärdera mina ideal?

Ingendera. Eller ja, lite äldre har jag kanske blivit. Det är snarare att livet blivit lite mer komplicerat de senaste tio åren. Det finns fler värden som är värda något i mitt liv. Jag byter gärna ut en lössnödag mot att få sitta ostörd och läsa eller skriva i några timmar. Det hade aldrig skett när jag var bosatt i Åredalen på 90-talet.

Och Hammarskjöld tillbringade betydligt mer tid i FN-skrapan på Manhattan än i någon orörd dalgång i Sarek. Han tog sitt yrkesverksamma liv på stort allvar och hade troligen inte velat byta ut det mot alla fjällturer i världen.

Men det gör varken min eller Dags längtan mindre. Mina drömmar är fortfarande uppfyllda av att få bestiga alla Norges tvåtusenmeterstoppar i ett svep eller att någon någon gång i livet göra en förstabestigning av en orörd klippvägg i Dronning Mauds land.

Jag ska bara städa och skriva färdigt först.