Förhoppningsvis kan bilderna hjälpa oss att minnas något annat från Utöya

Lördagens (19/5) krönika i Östersunds-Posten 
 

Jag gillar att tälta och att drömma. Dessvärre ägnar jag mig alltför sällan åt någondera. Men de senaste tre åren har jag, i början av maj, åkt till en norsk dalgång och övernattat. Jag har slagit upp mitt tält vid en fjordmynning, gått på skidturer och umgåtts med vänligt sinnade människor i några dagar.

I år, en eftermiddag då regnet slog mot tältduken, började vi prata om våra drömmar. Inte de där nattliga vardagsdrömmarna om kvarglömda förskolebarn och ouppklarade arbetsuppgifter. Nej, vi talade om våra livsdrömmar. Den första frågan som ställdes var om det ens är möjligt för fyra fyrtioåriga män att ha några drömmar kvar.

Svar ja.

Den förste drömmer om att bli helikopterpilot. Han har insett att det troligen är för sent för omskolning. Men säger att han utan vidare skulle byta ut sin landslagstränarkarriär – om han fick chansen.

Den andre drömmer om att bli lokförare. Han har påbörjat de inledande psykologtesterna, som bland annat djuplodar i vilken riskbenägenhet aspiranterna har. Och om de gillar kultur.

Den tredje drömmer om att flytta till Järpen. En dröm som han förverkligar i sommar.

Bra drömmar, om du frågar mig. Inte helt olika de drömmar som ungdomarna på Utöya hade, tror jag. Innan den 22 juli 2011. De drömde om sitt framtida yrkesliv. Jag är tämligen säker på att någon av dem fantiserade om att bemästra en helikopter. De var på väg ut livet. Några av dem var på väg att flytta till en ny stad. Inte till Järpen kanske, men väl till Oslo eller någon annan universitetsstad.

Förra veckan publicerades en radda bilder i norsk media från dagen innan terroristen kom och genomförde sin massaker. Efter tio månader har Tore Sinding Bekkedal, en av lägerdeltagarna, fått tillbaks sin kamera. Han väljer att dela med sig av sina bilder med ungdomar och regeringsrepresentanter som skrotar runt i shorts och t-shirt blandtält och kolgrillar. 

Men, som en av mina vänner kommenterade, de här fotografierna är nästan värre att titta på än bilderna med döda kroppar. Ett knappt dygn senare förvandlades idyllen till något helt annat.  

Det kommer dröja länge innan de överlevandes sår är läkta. Ärren kommer för alltid finnas kvar. Men jag hoppas att den pågående rättegången hjälper de sörjande att ta sig vidare. Några kommer aldrig att klara av att åka på läger och sova i tält igen. Men jag delar den unge fotografens förhoppning om att bilderna kan hjälpa oss att minnas något annat från Utöya. Något om drömmar och framtidshopp. Också.

Jag, i min tur, drömmer om mer skriv- och tälttid. I livet efter detta hoppas jag på en vässad blyertspenna, ett linjerat vaxdukshäfte, vänligt sinnat sällskap och ett rymligt kupoltält.