5. Pingstpredikanten

För snart fyra år sedan dog min pappa. Han brukade, bland mycket annat, predika.


Min klasskamrat visste inte vad möteskläder var för något.
Jag var förvånad.

Det var dags för skolavslutning - i fjärde klass. Jag hade frågat Mikael vilka kläder han skulle ha på sig. Och talat om jag skulle ha mina möteskläder.

- Vad är det, undrade han.

Jag försökte förklara.

- Ja men lite finare kläder som man har när man går på möte, försökte jag.

Det var ett uppvaknade. Även om jag redan anat det. Alla gick inte på väckelsemöte i Pingstkyrkan på helgerna. Alla visste inte vad söndagsgudstjänst och kvällsmöte var för något. De gjorde något annat när de inte var i skolan. Oklart vad.

Pappa vågade - lekmannatraditionen i frikyrkorna har tilltalande och demokratiska drag. Min pappa fick plats i talarstolen. Han vågade formulera sig. Till vardags jobbade han som målare. Men på helgerna var han med som ledare och predikant i den pingstförsamling som vi tillhörde.

Som barn var det naturligt att han var med där uppe på estraden. Inga konstigheter alls. Naturligtvis var det några tonårsår då det inte var lika roligt att han envisades att vara med i alla sammanhang.

Pappa hade svårt för att skriva - lättare för att tala. Han kunde fånga en publik.

Jag blev glad när jag hittade ett av de sista predikoutkasten han skrev. Den predikan han höll i Pingstkyrkan Sundsvall fjortonde maj 2006, med titeln: ”Mellan skratt och tårar!?”


Ett utdrag:

”När man ledsagar en döende till evigheten känns det som om det uppstår en öppning där hon tar det sista steget. Vid den öppningen kan man för en stund andas evighetens luft. Det är en stund som är full av allvar och stillhet. Då anar vi närvaron av något som är större än detta livet.

Samma öppning uppstår när en människa kommer till jorden. Också då förstummas man på samma sätt. Känslan av något stort kan stanna kvar länge, flera dagar eller kanske till och med flera veckor. Men så småningom tar vardagen över igen och tiden passerar evigheten.

Dessa två evighetsöppningar inramar det som vi människor kallar tiden. Mellan dem finns livet i den form vi känner det. En människa kommer in genom den ena öppningen och går ut genom den andra. Vilken betydelse ger vi den tid som existerar mellan de två öppningarna?”

Royne Westberg
maj 2006

Han deltog även vid en konferens på Viebäcks folkhögskola hösten 2006. Jag har ett programblad där han fanns med i talarlistan. Han lyckades hålla fasaden utåt - långt in i krisen.

På församlingens hemsida fann jag en bandupptagning från en predikan, som min pappa höll söndagen den tredje oktober 2004. Jag fick höra hans röst. Hans tilltal.

Några veckor efter min upptäckt talade mamma om att hon blivit uppringd av en av församlingens medarbetare. Hon hade fått frågan om hon ville att de skulle ta bort inspelningen från hemsidan. Mamma svarade att det är okej att den ligger kvar. Men för att vara på den säkra sidan så skyndade jag mig att göra en egen kopia. Jag lyckades inte spara ner filen. Istället spelade jag upp pappas predikan på min dator och spelade in via den inbyggda mikrofonen.

För att jag inte skulle få med omkringljud så placerade jag datorn i vår klädkammare. Därinne, i det mörka och trånga utrymmet, fick han hålla låda en vardagseftermiddag.

Emellanåt var jag tvungen att gå upp för att lyssna på hur det gick. Det var något tröstande över att höra honom mässa på med sin karakteristiska stämma inne bland kläderna och lakanen.

Nu finns han här inne i min dator, en liten men betydelsefull del av hans liv.

Det kom att dröja ett tag innan jag klarade av att lyssna på vad han sa. Det är en sak att läsa en text, en annan att höra rösten.


Fortsättning följer.