På lägret. I Ånn. Läste vi kvällstidningar och tog del av fantombilden som polisen tagit fram. Precis som alla andra.
En eftermiddag. Hade några av lägerdeltagarna varit till fiket. Nere vid tågstationen. På kafét hade de sett honom. Han på polisens bild. De var helt övertygade. Och uppjagade. Minst sagt.
De ringde till polisen och lokalpressen.
Den stämningen.
Tänk om det var han?
Nåja. Det visade att sig att de inte var de enda som hade fått för sig det. Om jag inte missminner mig var det en bybo, som råkade likna mannen på polisens blyertsskiss.
5 kommentarer:
Trodde att jag var den enda som kom ihåg det där. Jag stod i köket och diskade min termos när killen ringde till polisen...Svårt att förstå att det gått 25 år!
Se där. Då minns jag rätt ändå. Var inte alldeles säker på om de verkligen hade ringt el inte. 25 år sedan innebär, bland annat, att vi är äldre :-)
Klart man minns det där! Det var ju hur spännande som helst...
Jag gick manusskrivarkurs på Biskops-Arnö den svarta våren. Vi hade precis kommit igång och lärt känna varann. Susanne Osten hade varit på besök, om jag minns rätt. Allt var nytt för mig: alla denna dramatik att läsa, film att upptäcka och nya vänner att komma underfund med. Och allt man skulle lära sig. Och så Mordet. Det styrde hela tillvaron som på grund av allt nytt redan var skör.
Terminen avslutades med ett rikt nedfall av cesium...
Ja det är onekligen något särskilt med kollektiva minnen. Uppfyller något slags behov. Alla har sina egna liv och upplevelser kopplade till dem.
Du var också med alltså, Mymlan?
Och vilka var det som var på fiket? Det ska jag försöka ta reda på.
Ja, spännande var det.
Skicka en kommentar