Gott nytt år

Tid för bokslut och framåtblickande.

Under hösten läste jag en bok som pappas morbror Herbert Uhlin skrivit. Den handlade om hans första missionärsuppdrag. Det fick mig att börja fundera på vad jag har och vad jag kommer att föra vidare till mina barn. Saxar några rader ur ett utkast som jag påbörjade i höstas.


Herbert pappa och jag

Vad fick Herbert med sig hemifrån, kan jag undra.
Han erkänner att han stundtals tvivlade på sin missionärskallelse, att det inte var alldeles självklart.
Det hedrar honom, att tvivla är stort.
Men hans mamma påminde honom om pappas ord på dödsbädden.
Han sa, till sin förstfödde son, att han inte skulle glömma att han var ”ett offer på Guds altare.”
Det förpliktigar och förklarar en del.

Där ligger vi i lä, pappa och jag.
Det enda råd jag kan minnas att jag fått av honom.
Var att jag skulle akta mig för att ta studielån.
Det lydde jag inte.

Vilka råd ska jag ge mina barn?
Vad ska jag föra vidare?
Jag vet inte.
Inte om något offrande iallfall.
- Slå tillbaka, det är en hård värld.
Kanske.
Jag får nog pröva mig fram.
Jag kan sörja de där självklara ramarna som Herbert och min pappa hade.
Men aldrig att jag skulle vilja föra det vidare till mina barn. Där går gränsen.
Att leva utan kall.
Det är priset. Det får vi leva med.

Jag har renoverat köket.
Jag skulle kunna tipsa mina barn om att jag blev glad när vi fixade till köket. När vi satte in en induktionshäll och tre meter rostfri köksbänk. Och en rejäl bardisk. Det tog, det blev dom imponerade av. Grannarna.
Eller irriterade och småstressade.
Svårtolkat.
En av dom, grannarna alltså, tog kort med sin mobiltelefon till och med. Hon skulle visa sin man, sa hon. På tal om att skapa prestationskrav.
Kalla det gärna för ett skitprojekt.
Jag blev glad, ändå.
Det är huvudsaken.
Nu återstår det att helkakla duschrummet.
Det är nästan som att få en missionsbefallning det. Att bli utsänd till ett nytt obrutet fält. Eller ”ut på de obrutna fälten” som Herbert kallade det när han fick sitt första skarpa uppdrag.