torsdag 8 januari 2009

Minnen

Min klasskamrat visste inte vad möteskläder var för något.
Jag var förvånad.
Det var dags för skolavslutning snart, i fjärde klass tror jag det var. Jag hade frågat Mikael vilka kläder han skulle ha på sig. Och talat om att jag nog skulle ha mina möteskläder på mig.
- Vad är det, undrade han.
Jag minns att jag försökte förklara.
- Ja men lite finare kläder som man har när man går på möte, försökte jag.
Det blev ett uppvaknade. Även om jag redan anat det. Alla gick inte på väckelsemöte i Pingstkyrkan på helgerna. Alla var inte införstådda med vad söndagsgudstjänst och kvällsmöte var för något. De gjorde något annat när de inte var i skolan. Oklart vad.

Jag kan fortfarande känna den där känslan. En slags stolthet. Min pappa var en av de utvalda. Han var en av äldstebröderna. När det var förmiddagsmöte fick han sitta där framme. På estraden. Tillsammans med pastorn och de andra bröderna.
Det var självklart på något vis. Inte konstigt alls.
Att han ställde sig talarstolen var lika naturligt det.
Kan inte minnas att jag, som barn, någonsin funderade på varför just han gjorde det. Varför han var en av de utvalda.
Han var duktig på det. Han kunde fånga en publik.
Jag tror att pappa var en av de där predikanterna eller, varför inte, författarna som alltid berättar samma historia.
Titlarna på de predikoanteckningar jag har är snarlika: ”Svaghet som styrka”, ”De starka och svaga”, ”Svagheten som mötesplats” och så vidare.
I de predikoutkast jag har kommit över och i den predikan jag har inspelad är det två teman som återkommer.
Den svaga människan och att livet alltid har drag av glädje och sorg. När jag får tid och mod ska jag kolla upp om det stämmer. Om det var ett genomgående tema i hela hans predikargärning. Jag vet att det finns bandupptagningar från de flesta av de gudstjänster som min pappa deltog i.
I sin sista predikan talar han om dödens närvaro, att den inte lämnar någon oberörd. Och att det är likadant vid födseln. Med hans egna ord:

”När man ledsagar en döende till evigheten känns det som om det uppstår en öppning där hon tar det sista steget. Vid den öppningen kan man för en stund andas evighetens luft. Det är en stund som är full av allvar och stillhet. Då anar vi närvaron av något som är större än detta livet.
Samma öppning uppstår när en människa kommer till jorden. Också då förstummas man på samma sätt. Känslan av något stort kan stanna kvar länge, flera dagar eller kanske till och med flera veckor. Men så småningom tar vardagen över igen och tiden passerar evigheten.
Dessa två evighetsöppningar inramar det som vi människor kallar tiden. Mellan dem finns livet i den form vi känner det. En människa kommer in genom den ena öppningen och går ut genom den andra. Vilken betydelse ger vi den tid som existerar mellan de två öppningarna?”

Han kunde det där, han var duktig att formulera sig. Ett enkelt och klart budskap som gick hem i bänkraderna.
Jag saknar honom.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Härlig berättelse! Jag läser gärna din självbiografi i framtiden :)
Saknar också honom / Sofia

nilsfredrik sa...

Den kommer, någon gång, i framtiden.

Skönt att dela saknaden, tack.

Anonym sa...

Han fattas oss! Tack för ditt vackra sätt att sätta ord på saknaden /stora lillasyster