Vet du vad din middag åt till frukost?

Krönika publicerad i Östersunds-Posten lördag 27/2

För några dagar sedan besökte jag ett av Östersunds matvaruhus. Mitt uppdrag var att lasta varuvagnen med vardagsmat. Än en gång.

Då hände det. Jag föll för en lockvara. Inte bara jag. Vid en av fryslådorna var det till och med kö. För 29.90 salufördes laxfilé i fyrpack. Max tre förpackningar per person.

Jag, och alla andra i kön, roffade åt oss vår ranson och åkte nöjda hem och fyllde upp våra frysfack.

Men hur kan lax säljas till det priset?, kom jag på mig själv att undra. Jag frågade en av butikscheferna.

– Ofta när du ser en vara som är otroligt billig. Är den det just för att vi beslutat att ta den förlusten, på den varan. För att du just ska få reaktionen att det är otroligt billigt, svarade han.

Det låter ju bra. Men svaret skaver. Det kan inte vara så billigt. Det är för lågt. Någon eller något måste ta kostnaden, utöver butikens sagda förlust. För hade det stått odlat i Vietnam hade jag inte köpt paketet. Jag har lärt mig att vid pangagsius-odlingar längs Mekongfloden överanvänds antibiotika, flodvattnet förorenas och det leder till utfiskning av foderfisk i närliggande havsområden.

Nu var fisken odlad i Norge och då köpte jag. Är det oproblematiskt? Är de stora fiskodlingarna som planeras att förläggas till Storsjön problemfria?

Nej, blir dessvärre svaret. För fiskodlare har, i Norge, Jämtland och Vietnam, olösta problem. Odlad fisk saluförs med låga priser och en idé om att det är mer hållbart då fisketrycket på haven minskar. När det gäller lax är det långt i från sanningen.

I rapporten ”Vet du vad din middag åt till frukost - en rapport om fiskmjöl” granskar Swedwatch och Naturskyddsföreningen delar av den norska fiskodlingsindustrin. Det är ingen vacker bild som målas upp.

Lax föds upp på fiskfoder som tillverkas av fisk som tas upp med destruktiva metoder, ofta på hotade bestånd. Man använder helt enkelt fisk för att producera fisk. Det går åt drygt 2 kilo foderfisk för att producera 1 kilo lax.

Enligt rapporten kommer en tredjedel av det fiskfoder som används i norska laxodlingar från Peru. Fiskmjölsindustrin har bidragit till utfiskning och negativa effekter i området. Fisken som används till foderproduktion har en viktig roll i de marina ekosystemen och ett hårt fisketryck på små fiskar ger effekter för hela näringskedjan. Dessutom påverkar utsläppen från fabrikerna lokalbefolkningen negativt.

Och jag ska vara ärlig. Jag överskred min gräns. Jag köpte fyra, inte tre paket, som var den tillåtna ransonen. Man vill ju gärna passa på när det är billigt.


Fredrik Westberg

Som har bestämt sig för att spara till ett par nya vadarbyxor för att, förhoppningsvis, kunna fylla frysboxen med flugfångade filéer hädanefter.

Hembygd – Någonstans i Sverige

Via Booked fick jag boken Hembygd – Någonstans i Sverige hemskickad. Om hur unga förhåller sig till sin hembygd. Vad är bra? Vad är dåligt på orten där de bor? Vad vill de förändra? Bra och viktiga frågor. 

Ett av av mina drömreportage är att ge mig ut på en roadtrip i mellersta Norrlands inland och fjälltrakter och beskriva orter via de lokala ungdomarnas ögon. Jag tänker mig att det skiljer sig åt en hel del mellan att växa upp i Strömsund och Åre. Troligen en rad likheter också. Jag tror även att de ungas perspektiv inte alltid är detsamma som det turistbyråns eller kommunens informationsavdelning försöker marknadsföra. Nu snodde i och för sig ÖP:s Stefan Nolervik mitt koncept när han besökte Bräcke i höstas. Men det finns fler orter att besöka och fler ungdomar att tala med.

Nu var det knappast jag, och troligen inte heller Nolervik, som kom på detta först. Det har gjorts vid ett antal tillfällen. De mest kända är väl Stefan Jarls, Kenta och Stoffe, i dokumentärfilmen Dom kallar oss mods, från 1968.

I den nyutgivna boken Hembygd – Någonstans i Sverige (Carlssons), har de tagit det ett steg vidare. Läsaren bjuds, enligt baksidestexten, på en resa Sverige runt där unga mellan 15 och 23 år med olika social bakgrund och erfarenhet, olika intressen och förutsättningar kommer till tals. Ungdomarna har fotograferat och skrivit själva. Det ger unika berättelser om deras hembygd och om hur dagens Sverige ser ut ur ett ungt perspektiv.

Det är en fin liten bok. Fina bilder och ögonblicksnedslag. I Kullavik, Helsingborg, Tyresö, Blaikliden, Jokmokk, och en rad andra orter. Det mest slående är att många är nöjda och stolta över sin hembygd och land. Att skog och sjö är viktigt även för unga. "Att kunna åka ut och bada, ta en tur i skogen", som Daniel från Nol skriver. Och att det är lagom tryggt, men lite trist.

Boken stora brist är att det bara är just ögonblicksbilder. Korta nedslag och citat tagna ur sina sammanhang. Jag hade hoppats och hellre sett att redaktörerna valt att fokusera på några få frågor och gett läsaren möjligheten att lära känna de ungdomar som kommer till tals. Nu blir det tyvärr bara, om än intressanta, korta och ofullständiga inblickar. Lite som att tjuvlyssna på en grupp ungdomar på bussen eller i tunnelbanan. Lösryckta citat och frågor som inte leder någonstans. Följdfrågorna saknas. Mitt reportageprojekt lever därmed.

Men de, citaten, väcker intresse. Och hopp. Även nästa generation tror och hoppas på framtiden. De vill vara med och förändra, gäller bara för oss att släppa in dem. Några exempel:

"Ett riktigt bra land, som har satsat riktigt mycket på skateboard. Det är det jag lever för."
Erik, Malmö

"Fortfarande ett outforskat land. Vi kan utvecklas mycket mer. Sverige kan bli större och starkare. Sveriges demokrati är bra men fler röster borde höras. Sverige är som mitt hjärta för det är här jag bor."
Pierre, Jönköping

"Ett bra land men som behöver få bort rasismen. Jag har en annan hudfärg och bakgrund. Men jag dricker samma vatten och äter samma bröd."
Emrah, Höviksnäs

Bra svar ju. Och som fungerar utmärkt som avstamp för vidare grävande. Om inte annat bör boken vara obligatorisk läsning för alla som sätter sin fot i en kommunfullmäktigesal. Lyssna på de som är unga. De har något viktigt att säga. Om sin hembygd och sitt liv.

Hembygdslitteratur är i ropet för tillfället och det sägs att det kommit en ny generation hembygdsförfattare. Som gräver där de står. Några som nämns, och som är väl värda att läsa, är min favorit och Malmöbaserade Kristian Lundberg, Jämtlandsdebutanten Elin Olofsson, Gotlandsmyllade Kristofer Ahlström och Anna Jörgensdotter från Sandviken.

Skidnöjet

Ett av inlandets folknöjen är att ta sig till en skidbacke. 
Eller som Nora formulerade det.
– Jag är glad att vi bor nära fjällen, sa hon när vi i skymningen tog oss ner i dalgången mellan Västfjället och Drommen. Efter den avslutande välsmakande middagen uppe på Fjällhalsens restaurang. Det är höjden av lyx, i min värld.

"Såg du 360:en, den här gången satte jag den. Värdelöst att batteriet är slut i Go-Pron", 

något i stil med det tänker jag mig att de pratar om.

Nu går det naturligtvis diskutera hur folkligt och hur kul det är alla gånger.

Att packa in tre barn, två vuxna och komplett skidutrustning för alla har mer likheter med att vara bagagestuvare på Arlanda än ett lättjefullt nöje. Inget gratisnöje heller direkt. På våra breddgrader finns det tack och lov en andrahandsmarknad och bytesekonomi för skidor och tillbehör.

Nu räcker det ju inte med att skrapa ihop skidor, stavar, pjäxor, hjälm, goggles, ryggskydd, tidstypiska kläder, buffar och varma handskar. Därtill ska liftbolaget ha sitt. Säsongskort, för vår familj, på en närliggande Skistaranläggning kostar 16 830 kronor. Vilket är långt bortom vår betalförmåga. Men röd lördag, någon gång ibland, i Bydalen är rimligt. Om det förr var brantaste backen och bästa offpistlöpan som lockade när jag tog mig till en skidbacke. Är det numera gäldjen att lära en ännu en ung att åka och att möta alla människor och stilar som är den stora behållningen.

Nedan följer en stilstudie en lördag i Oviksfjällen.

Den gråtande liftåkerskan. Hon höll ihop hela vägen upp utan att ramla. Med tårarna rinnande utför kinderna. Att åka lift alldeles själv, blev för stort. Resten av dagen stod hon tryggt och stadigt mellan föräldrarnas ben. 

Ett av mina drömjobb, alla kategorier, är att dra på mig en SLAO-jacka, få en tjänsteskoter och åka runt och övervaka madrasskydd hela dagarna. Om det nu är det de gör alla väderbitna medelålders män, som återfinns på varje skidanläggning värd namnet. 

På´t igen. Ankarlifttragglandet är en del av nöjet. En stunds paus från åkandet och samtal med medåkaren. Men nog vore det skönt med eluppvärmd sittlift. Istället. 

Precis så här fin är en 4-åring som har russin- och apelsinpaus.

Samma med den här 8-åringen. Fin han med. Längtar upp till hopparken och att få prova storasyster nya skidor.

Han flaskmannen, undrar jag vad han har för ärende. Egentligen. Min gissning är att han varit uppe på värdshuset och köpt två flaskor Loka till kommande stugmiddag. Och eftersom han befinner sig i skidbacke tar han skidorna som transportmedel. 

Bästa Linda på väg in i tillfällig flaggskugga.

Årets första vårsol värmer.

På väg ut i livet och in i den blå timmen.

För att vänskap ska växa krävs något mer än några gillaklick

Vänskap är viktigt och värt att vårda.

Om vänskapande, en fäbodvall i Klövsjö, Aristoteles, Montaigne
och stumma granmurar har jag skrivit en krönika.
I Östersunds-Posten (2/2). 

Den hittar du om du klickar här.

Bilderna, de hittar du här.