söndag 17 februari 2013

Skidnöjet

Ett av inlandets folknöjen är att ta sig till en skidbacke. 
Eller som Nora formulerade det.
– Jag är glad att vi bor nära fjällen, sa hon när vi i skymningen tog oss ner i dalgången mellan Västfjället och Drommen. Efter den avslutande välsmakande middagen uppe på Fjällhalsens restaurang. Det är höjden av lyx, i min värld.

"Såg du 360:en, den här gången satte jag den. Värdelöst att batteriet är slut i Go-Pron", 
något i stil med det tänker jag mig att de pratar om.


Nu går det naturligtvis diskutera hur folkligt och hur kul det är alla gånger.

Att packa in tre barn, två vuxna och komplett skidutrustning för alla har mer likheter med att vara bagagestuvare på Arlanda än ett lättjefullt nöje. Inget gratisnöje heller direkt. På våra breddgrader finns det tack och lov en andrahandsmarknad och bytesekonomi för skidor och tillbehör.

Nu räcker det ju inte med att skrapa ihop skidor, stavar, pjäxor, hjälm, goggles, ryggskydd, tidstypiska kläder, buffar och varma handskar. Därtill ska liftbolaget ha sitt. Säsongskort, för vår familj, på en närliggande Skistaranläggning kostar 16 830 kronor. Vilket är långt bortom vår betalförmåga. Men röd lördag, någon gång ibland, i Bydalen är rimligt. Om det förr var brantaste backen och bästa offpistlöpan som lockade när jag tog mig till en skidbacke. Är det numera gäldjen att lära en ännu en ung att åka och att möta alla människor och stilar som är den stora behållningen.

Nedan följer en stilstudie en lördag i Oviksfjällen.


Den gråtande liftåkerskan. Hon höll ihop hela vägen upp utan att ramla. Med tårarna rinnande utför kinderna. Att åka lift alldeles själv, blev för stort. Resten av dagen stod hon tryggt och stadigt mellan föräldrarnas ben. 

Ett av mina drömjobb, alla kategorier, är att dra på mig en SLAO-jacka, få en tjänsteskoter och åka runt och övervaka madrasskydd hela dagarna. Om det nu är det de gör alla väderbitna medelålders män, som återfinns på varje skidanläggning värd namnet. 


På´t igen. Ankarlifttragglandet är en del av nöjet. En stunds paus från åkandet och samtal med medåkaren. Men nog vore det skönt med eluppvärmd sittlift. Istället. 

Precis så här fin är en 4-åring som har russin- och apelsinpaus.

Samma med den här 8-åringen. Fin han med. Längtar upp till hopparken och att få prova storasyster nya skidor.


Han flaskmannen, undrar jag vad han har för ärende. Egentligen. Min gissning är att han varit uppe på värdshuset och köpt två flaskor Loka till kommande stugmiddag. Och eftersom han befinner sig i skidbacke tar han skidorna som transportmedel. 

Bästa Linda på väg in i tillfällig flaggskugga.

Årets första vårsol värmer.

På väg ut i livet och in i den blå timmen.


2 kommentarer:

anli sa...

Så ljuvligt! Tack för att jag också fick en glimt av er glädje. Undrar vad flaskmannen tänkte äta till Lokan...Kram Anna

nilsfredrik sa...

Ja du, stugstek kanske?