Hembygd – Någonstans i Sverige

Via Booked fick jag boken Hembygd – Någonstans i Sverige hemskickad. Om hur unga förhåller sig till sin hembygd. Vad är bra? Vad är dåligt på orten där de bor? Vad vill de förändra? Bra och viktiga frågor. 

Ett av av mina drömreportage är att ge mig ut på en roadtrip i mellersta Norrlands inland och fjälltrakter och beskriva orter via de lokala ungdomarnas ögon. Jag tänker mig att det skiljer sig åt en hel del mellan att växa upp i Strömsund och Åre. Troligen en rad likheter också. Jag tror även att de ungas perspektiv inte alltid är detsamma som det turistbyråns eller kommunens informationsavdelning försöker marknadsföra. Nu snodde i och för sig ÖP:s Stefan Nolervik mitt koncept när han besökte Bräcke i höstas. Men det finns fler orter att besöka och fler ungdomar att tala med.

Nu var det knappast jag, och troligen inte heller Nolervik, som kom på detta först. Det har gjorts vid ett antal tillfällen. De mest kända är väl Stefan Jarls, Kenta och Stoffe, i dokumentärfilmen Dom kallar oss mods, från 1968.

I den nyutgivna boken Hembygd – Någonstans i Sverige (Carlssons), har de tagit det ett steg vidare. Läsaren bjuds, enligt baksidestexten, på en resa Sverige runt där unga mellan 15 och 23 år med olika social bakgrund och erfarenhet, olika intressen och förutsättningar kommer till tals. Ungdomarna har fotograferat och skrivit själva. Det ger unika berättelser om deras hembygd och om hur dagens Sverige ser ut ur ett ungt perspektiv.

Det är en fin liten bok. Fina bilder och ögonblicksnedslag. I Kullavik, Helsingborg, Tyresö, Blaikliden, Jokmokk, och en rad andra orter. Det mest slående är att många är nöjda och stolta över sin hembygd och land. Att skog och sjö är viktigt även för unga. "Att kunna åka ut och bada, ta en tur i skogen", som Daniel från Nol skriver. Och att det är lagom tryggt, men lite trist.

Boken stora brist är att det bara är just ögonblicksbilder. Korta nedslag och citat tagna ur sina sammanhang. Jag hade hoppats och hellre sett att redaktörerna valt att fokusera på några få frågor och gett läsaren möjligheten att lära känna de ungdomar som kommer till tals. Nu blir det tyvärr bara, om än intressanta, korta och ofullständiga inblickar. Lite som att tjuvlyssna på en grupp ungdomar på bussen eller i tunnelbanan. Lösryckta citat och frågor som inte leder någonstans. Följdfrågorna saknas. Mitt reportageprojekt lever därmed.

Men de, citaten, väcker intresse. Och hopp. Även nästa generation tror och hoppas på framtiden. De vill vara med och förändra, gäller bara för oss att släppa in dem. Några exempel:

"Ett riktigt bra land, som har satsat riktigt mycket på skateboard. Det är det jag lever för."
Erik, Malmö

"Fortfarande ett outforskat land. Vi kan utvecklas mycket mer. Sverige kan bli större och starkare. Sveriges demokrati är bra men fler röster borde höras. Sverige är som mitt hjärta för det är här jag bor."
Pierre, Jönköping

"Ett bra land men som behöver få bort rasismen. Jag har en annan hudfärg och bakgrund. Men jag dricker samma vatten och äter samma bröd."
Emrah, Höviksnäs

Bra svar ju. Och som fungerar utmärkt som avstamp för vidare grävande. Om inte annat bör boken vara obligatorisk läsning för alla som sätter sin fot i en kommunfullmäktigesal. Lyssna på de som är unga. De har något viktigt att säga. Om sin hembygd och sitt liv.

Hembygdslitteratur är i ropet för tillfället och det sägs att det kommit en ny generation hembygdsförfattare. Som gräver där de står. Några som nämns, och som är väl värda att läsa, är min favorit och Malmöbaserade Kristian Lundberg, Jämtlandsdebutanten Elin Olofsson, Gotlandsmyllade Kristofer Ahlström och Anna Jörgensdotter från Sandviken.