Varför jobbar vi så mycket?

Krönika publicerad i Östersunds-Posten lördag 1/6 

Jag har sökt tjänstledigt från mitt kommunjobb. Det är spännande och skrämmande.

För det här med att ha ett jobb är en bra sak. Något alla borde prova på någon gång. Arbete är något viktigt och betydelsefullt i mångas liv.

I en nyligen genomförd undersökning, bland 5 000 svenskar och danskar, påstås det till och med att jobbet har en större inverkan på vårt välbefinnande än familjen. I linje med detta anser sig arbetssökande som de minst lyckliga. Nu bör man ta den här sortens undersökningar med några nypor saltad källkritik. Det finns mer än en variabel som avgör om vi känner oss lyckliga eller inte. Men att vi tenderar att lyfta fram arbetet som något centralt ligger helt i linje med regeringens rådande arbetslinje och skattepolitik. Jobbar du gynnas du. Och vice versa.

Men varför jobbar vi så mycket?

Behöver vi göra det?

Egentligen?

För vi arbetar, historiskt sett, väldigt mycket i dag. Vi som har ett jobb att gå till. Vill säga. Trots att den tekniska utvecklingen tagit stormsteg på stormsteg tillbringar vi många timmar på våra arbetsplatser. Av någon anledning.

Redan på 1950-talet konstaterade filosofen Hannah Arendt att den ökade produktiviteten inte lett till minskad arbetstid. Snarare tvärtom.

I det moderna industrisamhället har arbetet i stället givits ett moraliskt egenvärde. Människorna ska arbeta så mycket som det bara är möjligt.

Enligt sociologen Roland Paulsen skulle det räcka att vi jobbade 4–5 timmar per dag. Han menar att det är tillräckligt för att producera det som behövs för att få välståndet att bestå. Men arbetstidsförkortning är en död politisk fråga. Till tidningen Modern Psykologi säger Paulsen att varken högern, vänstern, facket eller arbetsgivarna ifrågasätter arbetslinjen. Ingen tar upp att det vi gjorde förr – arbetade för att skapa tillväxt – i dag har vänts till att vi använder tillväxten för att skapa arbete.

Det är här någonstans skon klämmer. Att vi har byggt in en felkälla i systemet. De som inte har ett jobb straffas. Det signaleras tydligt att arbetslösheten är ett individuellt problem. Om du hamnar utanför är det ditt eget fel och upp till dig själv att lösa. Medan det borde vara bra mycket klyftigare att dela på de jobb som ­faktiskt finns.

Men vad ska vi göra i stället för att jobba då?

Paulsen lyfter fram barn och pensionärer som goda exempel. De är ofta mycket bättre på att följa sin spontanitet, hitta lusten och vara i nuet. Klyschor? Ja. Lättare sagt än gjort? Troligen. Ändå eftersträvansvärt.

Jag är glad att jag har ett jobb. Men under kommande ledighet. Eller ja, ledig och ledig kommer jag inte vara direkt. Jag ska bara göra annat ett tag. Men. I alla fall. Den närmaste tiden ska jag söka lyckan på annat håll.