Den som skriver och talar blir den som äger världen

Krönika publicerad i Östersunds-Posten lördag 11/5

Det är en tidig morgon. Klockan är fem.
Huset andas. Vi som bor i huset andas. Pojken, i rummet intill, andas i sin sömnrytm.
Det är stilla.

Huset andas

Ljuset är här. Våren har kommit. Allt kan bli nytt.

Vi kan börja om.

För ett par veckor sedan kom Kristian Lundbergs senaste bok. ”En hemstad”, heter den. Den handlar om hans stad. Malmö. Om alla som dött. Och om de som fortfarande är vid liv.

För några år sedan fick han sitt publika och välförtjänta genombrott med ”Yarden” (2009). Där han beskriver en modern form av daglönare. Han ger läsaren en insyn i en värld som få känner till och har erfarenhet av. Han banade väg för 2010-talets nya våg av arbetarförfattare. Och hembygdsskildrare. Innan dess var han hyllad, men sällan läst, poet, egensinnig deckarförfattare och stundtals skarpsynt, stundtals hämndlysten litteraturkritiker.

I sin nya bok återvänder han till barndomen. Till uppväxtens smärtsamma erfarenheter. Till klassamhället. Till berättelsen om tillvaron med en psykiskt sjuk mamma med fem barn. Om fattigdomen. Det ständigt tomma kylskåpet. Pengarna som aldrig finns för att få åka på klassresa eller köpa nya gymnastikskor. En vardag fylld med droger, övergrepp och hopplös hjälplöshet. Och om vännerna som dör. En efter en. Av missbruk eller genom självmord. Vem ska skriva om deras liv, frågar han sig.

Lundberg skriver (nästan) alltid om samma saker och händelser. Om sin plats på jorden. Om vädret. Om den obarmhärtiga vinden. Om människor som andas. Om döden och om livet. Några beklagar det och påstår att hans hemstad blir en återvändsgränd.

Men vi gör ju det. Vi människor. Upprepar oss. Hela tiden. Harvar runt med samma fraser och perspektiv. Fastnar. Gräver där vi står. Och flyr, men återkommer. Oftast.

Jag har några haranger som jag vevar runt här hemma.

– Nej, sluta göra så.

– Sluta spela på datorn nu.

– Kom nån gång nu då.

Inga ord vägda på våg direkt. Snarare ett sätt att hantera vardagen. Eller motsatsen till att hantera, kanske. Men även en måttstock på att vi inte lider någon materiell nöd. Mina barn oroar sig inte om det kommer att finnas mat i kylskåpet. För dem handlar det om begränsad dator- och lektid i stället. Men även här pågår livet. För fullt. På riktigt.

För Lundberg är orden viktiga. Omtagen är ett sätt att besvärja livet och död­en. Tänker jag mig.

”Jag säger det igen. Den som skriver och talar blir den som äger världen, är den som har mandat över minnet. Vi skriver världen hel”, skriver han.

Pojken rör sig. Hostar till och snurrar ett varv i sängen.

Solen går upp över växthuset på Ås trädgård. Igen. Än en gång.

Vi kan.