Inga enkla lösningar

Lördagens (1/12) krönika i Östersunds-Posten 

Egentligen vet vi, som är bosatta i mellersta Norrlands inland och fjälltrakter, vad som behövs i vår landsända. Vi behöver mer folk för att klara av arbetskraftsförsörjningen och vi måste möta upp och ge bra förutsättningar för nästa generation.

Frågan är hur det ska gå till?

Även där finns det svar. Egentligen.

I debatten efter Expressens filmvisningar, som fick tre ur Sverigedemokraternas ledning att lämna sina uppdrag, har krönikörer och politiska reportrar slagit knut på sig själva för att förklara vad som skett.

Jan Guillou sa att den hårda kärnan i partiet är såna som ”lagt ner sina bomberjackor, låtit håret växa och klätt på sig Dressmankläder, men fortfarande är arbetslösa outbildade arga unga män.” 

Det stämmer till viss del, men det är även ett tydligt sätt att säga att de inte är som oss. Det är bara knäppisar, som röstar på dem. Det stämmer inte. 2006 fick Sverigedemokraterna flest röster av alla vid skolvalen på Nyheden i Krokom och Bräcke gymnasium. Fyra år senare var merparten av eleverna röstberättigade och gjorde samma val i skarpt länge. Långt ifrån alla förstås, men tillräckligt många för att partiet lyckades få mandat i nästan alla länets kommunfullmäktige.

Hur har det gått till? Och hur lyckas de få nya väljare?

Jo, de har enkla svar för de som känner sig frustrerade och pressade. Dessvärre förenklade politiska lösningar - till stor del byggda på lögner och neofascistiska ideal. 

Granska ungdomsarbetslösheten i några av länets kommuner. I till exempel Bräcke och Strömsund, där 1 av 4 unga är utan jobb. I Arbetsförmedlingens jobbgarantier gror missnöjet mot etablissemanget.

För ett år sedan avvecklades fältarbetsgruppen i Östersund. Nedläggningen fick mycket uppmärksamhet och det var många som oroade sig för vilka konsekvenser det kommer få. Där har vi en annan orsak. Unga lämnas vind för våg och när det kör ihop sig själsligt och ekonomiskt finns risken att de blir karbonpapper för grumliga ideologier.

Hur ska vi göra då? 

Naturligtvis finns det inga enkla lösningar. Men ett sätt är att göra som Stefan Nolervik gjorde i sitt reportage från en onsdagskväll i Bräcke. Åk ut och möt ungdomarna där de är. Lyssna på vad de har att säga om sin värld och ta deras idéer på allvar.

Anställ fler, inte färre, fritidsledare. För vad var det de sa, Linnéa och Jon-Erik, i Nolerviks reportage.* Jo, att den enda vuxna de möter utanför skolan är Patrik. ”Han är fritidsledare och jäkligt bra. Han är den ende som förstår oss.” I övrigt är det ekande tomt kring dem. 

Det är inte konstigt att ideologier med fascistiska rötter gror. Det är inga konstigheter att möta upp dem heller. Egentligen.




* Fotnot: Klargörande om att dessa personer inte har uttalat någon politisk tillhörighet. De är snarare exempel på modiga ungdomar, som tydligt talar om att det är få vuxna som finns i och bryr sig om deras vardag.