Det finns inga gratisluncher, sägs det. Trots det, eller kanske på grund av det, kommer det ofta, via mejl, sociala medier och all over internet fantastiska erbjudanden till mig. Jag erbjuds gratisvaror av alla möjliga slag. För att inte tala om alla lotterivinster som jag utlovats. Nu stämmer det ju sällan. Ofta finns det en eller flera hakar.
Men det finns undantag. Någon gång i våras blev jag tipsad om en ny sajt som delar ut böcker gratis. De har en enkel idé. Den bokintresserade registrerar sig på en mejllista. När de får in böcker eller tidsskrifter skickar de ut en förfrågan. De 50 första personerna som svarar får ett exemplar hemskickat. Motprestationen från läsaren, det vill säga mig, är att skriva något om läsupplevelsen och publicera det i en blogg, på facebook eller twitter.
Det dröjde länge innan jag fick napp. Troligen var jag alltför långsam på att svara på deras utskick. Men den senaste månaden har jag haft större tur. På kort tid har jag fått två böcker och en tidskrift. Nedan följer mina synpunkter på de två senaste.
#bookedskriva
Tidningen Skriva, nr. 5 jul/aug 2012
Skriva är en ny tidning, som rider på den skrivvåg som finns just nu. Alla ska skriva en bok, känns det som.
Jag gillar att skriva, men jag gillar inte tidningen Skriva, upptäckte jag. Den ger en molande värk i skrivarmen. Om jag förstått saken rätt har de olika teman för sina respektive nummer. I årets sommarnummer är det deckarförfattande som avhandlas. Så klart. Och det är där det skaver på något vis. Det är som att de har en underliggande hypotes om att det finns en slags mall eller recept för författandet. Om vi följer tidningens femstegsmodell är det omöjligt att misslyckas. Typ.
Jag tror inte riktigt på det. Den genvägen finns inte riktigt. Som tur är.
Min andra invändning är de något kantiga krönikorna som finns i tidningen. I, den snart romandebuterande författaren, Mattias Hagbergs text raljerar han kring att hans radhusförfattarjag är alltför trist. Han önskar att var lite mer vild och galen för att få fart på försäljningen. Jag blir inte riktigt klok på om han driver med författarbranschens villkor eller om han faktiskt önskar att han vore annorlunda. Och jag kunde inte ha brytt mig mindre.
Detsamma gäller Johan Carlies försök att på fem veckor skriva en bästsäljande kriminalroman. Han beskriver hur han letar en unik och säljande handling, huvudperson, miljö och så vidare. Driver han med mig eller är det på riktigt? Jag kunde inte ha brytt mig mindre.
Naturligtvis finns det bra inslag också. Den avslutande frågespalten till exempel. Där en läsare ställer en intressant fråga om gestaltning. Och den utmärkta intervjun med Majgull Axelsson är även den bra.
#bookedmiljökapitalisterna
Miljökapitalisterna, Carl Hall, Liber
Boken Miljökapitalisterna, som utkommer 3 september 2012, trodde jag var en kritisk granskning av personer och företag som cyniskt profiterar på vår tids miljörörelse. Det vill säga investerare och storföretag som tjänar storkovan på tveksamma miljösatsningar.
Men den visade sig vara raka motsatsen. Carl Hall, som enligt förlagets presentation är en tidigare serieentreprenör numera investerare i miljökapitalistiska företag, förordar snarare investeringar i miljösektorn. Eller vad man nu ska kalla det. Och här känner jag mig nödd att citera bokens programförklaring:
"Miljökapitalisterna är de svenska entreprenörerna som tjänar miljardbelopp och samtidigt räddar vår planet. De har tidigt sett att det vi kallar miljöproblem också är världshistoriens största affärsmöjlighet."
Inga små ambitioner där direkt. Min första reaktion är tveksam. Ytterst tveksam. Men ju mer jag läser så ändras min åsikt. Varför inte. Med rådande marknadsordning är det inte så tokigt om världens investerare blir miljömedvetna. Att det satsas på alternativa bränslen och elförsörjningskällor. Som IKEA:s vindkraftverksplaner som dagsaktuellt exempel.
I boken radas en rad förslag på branscher att investera i och konkreta företagsidéer upp. Några av dem är bra. Mycket bra till och med. Jag blir riktigt sugen på att bli biogasmackägare, musselodlare eller vidareutbilda mig till energieffektivetetskonsult.
Vore det inte för överorden och de väldigt positivistiska utsagorna om att det är möjligt att bli rik på alla miljökatastrofer. Att pengajakten är själva drivkraften för att bry sig om miljöfrågor. Då vore det en bra bok. Nu känns den mest som ett smärre oljeutsläpp. Det vinstmaximerande grundackordet stör bokens budskap och miljöräddande ambitioner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar