Fri tid är inte en rättighet, snarare en lyxvara

Under två terminer har jag haft förmånen att få skriva månatliga krönikor i Östersunds-Posten. Tio stycken har det blivit. Här kommer säsongens sista. Det har varit ett bra år. Det har känts lika pirrigt och ovant varje gång. Mina lördagar, då texten är publicerad, vaknar jag tidigt och smyger ut och hämtar in tidningen. Även om jag, i stort sett, kan rabbla aktuell text utantill är det en fin upplevelse att se den i tryck.

Innan förra hösten är det magert med tidningspubliceringar i mitt liv. Någon enstaka bokrecension och friluftslivsartikel har det varit, men det gångna året har kvoten ökat avsevärt. Nämnda krönikor, 7 helsidor om min pappas sista år och till det tiotalet artiklar, notiser och fotografier i Röda Korsets medlemstidning Henry, Västerbottens-Kuriren, Östersunds-Posten och tidningen Brant. Kul, men ovant.

Frilansandet är en bisyssla. Min huvudinkomst får jag via min anställning vid Krokoms kommun. Det är kvällar och helger som ägnas till skrivandet. Väl investerad tid, tycker jag.

Klarar jag inte av något annat i livet, har jag lyckats med detta. Känns det som (nu har jag i och för sig fått till ett och annat annat också). Och det tar inte slut här - har jag bestämt mig för. Jag har fått frågan om att fortsätta skriva lördagskrönikor ett år till. Jag har tackat ja och längtar redan till i höst.

___________________________________________________________________________

Lördagens (16/6) krönika i Östersunds-Posten:

Igår firade vi vår 8-årings första skolår - med sång, rektorns tal och klassrumstårta. Nu har han en transsibirisk järnväg av fri tid framför sig.

– Jag vill fiska, bada i sjön en varm dag och sova i lillhuset, säger han om vad han hoppas på de närmaste veckorna. Bra förhoppningar, som jag kommer se till att han förverkligar.

Under våren har debatten om barnfattigdom och klass böljat fram och tillbaka. Minst sagt. Det är en diskussion som ofta havererar i ifrågasättande av statistik och klass- och fattigdomsbegrepp. Debattörerna grottar ner sig i Leninnostalgi och anklagelser om historierevisionism. Skyttegravarna grävs djupa.

Men att inkomstklyftorna har ökat i det svenska samhället råder det ingen tvekan om. Åtminstone om vi ska tro Statistiska Centralbyrån. De senaste 20 åren har den fattigaste tiondelen av befolkningen ökat sin inkomst med 1,7 procent. Samma period har den rikaste tiondelen kammat hem en ökning på 63 procent.

Rädda barnens årliga barnfattigdomsrapport, i sin tur, påvisar att många barn växer upp under fattiga förhållanden. 248 000 barn, Jämtlands befolkning två gånger om, lever i familjer med antingen en låg inkomst eller är beroende av försörjningsstöd. Det är 28 000 fler än i förra årets rapport. Siffrorna är svåra att ifrågasätta. Även om Fredrik Reinfeldt (M) gjorde ett försök, när han påpekade att det är 2009 års statistisk som presenteras (den senast tillgängliga). Då lågkonjunkturen var som djupast.

Men oavsett hur och när vi mäter. Barnen påverkas.

”Dessa barn får bära sina föräldrars misär på sina axlar”, som författaren Susanna Alakoski beskriver sin och andras uppväxterfarenhet.

Även Unicef mäter barnfattigdom. De tittar bland annat på 14 kriterier som sägs vara normala och nödvändiga för barn i ett rikt samhälle. Saknas två eller flera anses barnen vara fattiga. Det är till exempel om de får tre mål mat per dag, har två par skor som är lagom stora och har pengar till skolutflykter – vilket relativt få barn i Sverige inte har. Även om de naturligtvis finns.

Med på listan finns inte två månaders sommarlov. Rimligt nog.

Fri tid är inte en grundläggande rättighet, snarare en lyxvara. Det är få förunnat att fritt kunna styra sin egen tid. Men som förvärvsarbetande och förälder drömmer jag ofta om obruten tid. Tänk att få påbörja och avsluta någonting. Eller bara kravlöst skrota runt.

Tänk att ha ett osprättat sommarlov med fri tid framför sig. Utan lämnings- och hämtningstider. Det är en slags rikedom. Ett privilegium. 

Han, 8-åringen, är förmögen. Åtminstone i sommar.