Om kön

Upptäckte att jag har några krönikor som blivit över. Den här skrev jag i samband med kvinnodagen den 8:e mars, men det blev aldrig av med publicering då. Jag valde en annan. Ett sent och mitt enda bidrag  - i den så kallade hendebatten.

Våra två äldsta barn är lika och väldigt olika.

De har många gemensamma drag, det är ingen tvekan om att de är syskon. Men det är mycket som skiljer dem åt.

Elvaåringen gillar fotboll, friidrott, musik och att läsa deckare.

Hen är en orädd högerback som aldrig tvekar att gå in och bryta även om motståndaren är en två år äldre Strömsundsspelare. 400 meter löpning är favoritgrenen och hen är mäkta stolt över sin tävlingspremiär den här säsongen. Hen är stabil och självständig som få, sover gärna över hos kompisar och har vid flera tillfällen åkt med Nabotåget på egen hand.

Sjuåringen gillar fotboll, innebandy, längdskidåkning och att se på film.

Hen är en vass anfallare som gör flera mål på varje träning. Hen ser fram emot sommarens säsong då laget ska få premiärspela mot andra lag. Vinterns skateträningar i spåret vid Hovängen har varit veckans höjdpunkt. När vi tittar på filmen Vildingarnas land gråter hen varje gång på slutet när Max lämnar vildingarnas land för att åka hem till sin mamma igen. Sjuåringen har ett brett känsloregister, milt uttryckt.

Vem som är vem? Pojke eller flicka?

Spelar det någon roll? Egentligen?

Det klart att könet spelar roll. Hur det påverkar vår karaktär är svårare att säga. Men att könstillhörigheten ofta spelar en avgörande roll har jag gång på gång insett de senaste 11 åren.

Den första frågan jag fick när jag lämnade förlossningsavdelningen på Mölndals sjukhus var om jag ville köpa en rosa eller en blå blomma. Expediten i sjukhusets blomaffär hade tydliga föreställningar om hur en nyfödd bör uppvaktas.

Inför årets fotbollssäsong har elvaåringens fotbollslag splittrats. Efter flera års samspel har de delats upp i ett kill- och tjejlag. Inte för att tävlingsreglerna kräver detta. Inte för att barnen eller föräldrarna vill det. Inte heller för att lagets tränare förordar ordningen. Nej, det är fotbollsföreningens ledning som anser att det är nödvändigt att genomföra detta för att få ordning på grupperna.

Det finns mycket att säga om detta. Ibland känns det som vi inte kommit någonstans. Trots att svenskar anser sig ligga i frontlinjen med jämställdhetsfrågor känns det som vi för evigt kommer att trampa omkring i en könsuppdelad dy.

Nu är väl inte blommors färg och att för evigt få ha mixade fotbollslag livsavgörande frågor, men det finns andra områden som spelar en större roll.

Bara för att ett av syskonen råkade bli en flicka kommer hon troligen få mindre lön, ha sämre villkor på arbetsmarknaden och ägna sig åt mer hemarbete än sin bror. Lite talar för någon faktisk förändring under min livstid. Det räcker, så att säga, inte med en årlig kvinnodag och ett könslöst pronomen för att få till det.