Vi avslöjades med sylt upp till armhålan

Lördagens (17/3) krönika i Östersundsposten  

Under min uppväxt åkte jag till Ånn på sportlovsläger varje år. På en av alla dessa resor, när jag var i 10-årsåldern, fick jag för mig att skriva mitt namn på ett av nackskydden i den chartrade bussen. Vita textilskydd som fanns på varje stol. Med en bläckpenna bokstaverade jag noggrant både för- och efternamn. 

Naturligtvis avslöjades mitt företag. När busschauffören, min pappa, konfronterade mig nekade jag. Jag minns inte riktigt vad jag sa, men kontentan var att jag var oskyldig. Någon annan måste ha skrivit ditt mitt namn.  

Intressant nog använde jag mig av samma strategi som försvarsminister Sten Tolgfors och FOI:s generaldirektör Jan-Olof Lind gjorde i samband med Sveriges radios avslöjande om de långt gångna planerna att hjälpa Saudiarabien att bygga en vapenfabrik.

När jag lyssnade på Ekots utmärkta reportage häpnade jag när generaldirektören fortsatte att neka till att han hade kände till ett projekt vid namn Simoom. Trots att reportrarna la fram dokumentation som visade att han var högst medveten om och involverad i projektet.

Sten Tolgfors strategi var lite annorlunda. Ett par dagar efter avslöjandet gick han, tillsammans med handelsminister Ewa Björling, ut på mycket tunn is. Svenska dagbladet publicerade en debattartikel där de båda ministrarna dels svarade på anklagelser som de inte anklagats för. Och dels skyllde ifrån sig och slog neråt. De gjorde som jag – skyllde på någon annan.

 – Att de bara vågar, var den första tanke som slog mig.

De riskerar ju lite mer än en tillsägelse från chaffisen vs pappa. Men trots sina höga positioner var de troligen i ett liknande läge som jag. Vi avslöjades med sylt upp till armhålan. Troligen slog andra mekanismer än logik och sanningspatos till. Vi försökte rädda vårt eget skinn. Vi lyckades inget vidare.

För min del slutade historien med att jag var tvungen att erkänna mitt handlande. Jag kom undan med en skarp tillsägelse. Men min pappa var tvungen att förklara vad som hänt när han lämnade tillbaks bussen till ägaren. Och kanhända la de till några kronor på fakturan för skadegörelse.

För Tolgfors och kompani är det bara början. Huvuden kommer att rulla. Det har visat sig att fler, för att inte säga många, hade god insyn i projektet. Vilket både förenklar och komplicerar historien. Alla vet att Sverige har och lever väl på sin vapenindustri, men ingen vill riktigt stå för den.

Händelsen skickar också tydliga signaler – när det kniper sparkas det nedåt. Troligen väldigt mänskligt, men inte vackert.