Jag börjar uppifrån och går neråt:
1. Kristian Lundbergs senaste diktsamling "Min kropp lyser vit". En tunn fin mellanbok. Malmö, årstider, minnen och annat som återkommer i alla hans böcker. Det blir inte upprepning, det är något nytt och igenkännbart och tryggt på samma gång. Jag gillar det. Och ser framemot hans tredje del av den trilogi, som inledes med Yarden häromåret.
Och jag gillar att Lundberg hörs i igen. Att han återfått sin viktiga plats i samhällsdebatten. Han behövs där. Som i hans artikel om situationen i Malmö och att han välförtjänt prisades med Sydsvenskans kulturpris i veckan.
2. Johan Jönssons "med.bort.in.". 1243 sidor med någon slags prosa- och experimentdiktande, vem orkar med det? Inte jag. Ännu. Men jag har läst drygt halva boken och det är något alldeles särskilt med Jönssons ilska och uppgivenhet. Något uppfriskande och hoppingivande. Tycker jag. Han liknar inget annat, som jag har läst. Efter ett tag blir läsning nästan meditativ och/eller klaustrofobisk. Det känns som han aldrig kommer att ta sig upp från sin fönsterlösa skrivcell i ett mer eller mindre fallfärdigt hyreshus någonstans i Stockholms utkanter. Långt, mycket långt ifrån alliansens Sverige. Han vältrar sig i självförakt och klasshat - det blir för mycket stundtals. Men så plötsligt en strimma ljus. Förvåningen över att någon älskar honom. Ett hopp i allt mörker.
Med sin trilogi, Efter arbetsschema (2008), Livdikt (2010) och sin senaste bok har han skapat ett eget universum. Och jag säger som någon recensent skrev, det är skamligt om inte Johan Jönson ska kunna leva på sitt skrivande. Återinför statliga inkomstgarantier för konstnärer nu och tilldela Jönson först.
3. "Freedom", Jonathan Franzens stora amerikanska roman påbörjade jag i höstas någon gång. Den har följt med över julhelger och midvinterkylda dagar. Av någon anledning köpte jag den oöversatt. Inget jag ångrar, men för min del tar det lite längre tid bara.
Det är en välförtjänt hyllad historia om en familjs (eller generations) uppgång och fall. Huvudpersonen är en lyckad och framgångsrik Al Gore typ, som mer eller mindre självförvållat hamnar i klorna på en smutsig gruvindustri. Vilket även är en lysande skildring av USA:s 00-tals historia. Kittlande och, som det verkar, inifrån beskrivning av amerikansk maktelit. Troligen inte för inte att Obama påstod att det var den enda skönlitterära bok som han läst 2011.
Men främst är boken en bra skildring av en grupp människors kamp för att få livet att gå ihop. Det är ett klassiskt upplägg där man för följa en familj under en generation. Det här med att få ihop livet i ett äktenskap. Att husera livets misslyckanden. Och trots att allt går åt skogen, på alla tänkbara vis, får han till ett någorlunda lyckat och trovärdigt slut.
Men jag retar mig på att han går in med en slags författarröst mellan varven. Han skriver återkommande, någonting i stil med att, "här tar historien en ny vändning och biografförfattaren ser att huvudpersonen står inför svåra val". Detta stilgrepp känns bara krystat och onödigt. Det hade han gärna kunna skippat.
Läs. Och ja, den finns översatt till svenska.
4. Ola Nilssons "Kärleken gömmer minnet" är den avslutande delen i hans trilogi om en liten ej namngiven ort i Norrlands inland. Hammerdal troligen. Det är en tunn bok på drygt 130 sidor. Om några vilsna konstnärssjälar och alkoholister i Stockholms innerstad. Tre personer som har alkoholen och uppväxten på den lilla orten som gemensam nämnare.
Boken består främst av mörka, men finstämda personskildringar. Personer som lever i en slags hopplöshet som de hela tiden försöker tränga undan. Men även hoppfyllda ljusglimtar från uppväxten. Men ingen tröst, bara tillfällig smärtlindring. Inte för inte att Nilsson tilldelats en nästan egen genrer: Glesbygds noir.
5. Och slutligen Mats Jonssons serieroman "Mats kamp". En ny bekantskap och genrer för min del. Har inte läst någon serieroman innan, men denna gav mersmak. Utan tvekan den bästa föräldrabok jag har läst. Vi får följa huvudpersonen under några år när han blir förälder för första gången. En svidande och närgången skildring av familjelivets tillblivande. På köpet får man den vassaste och mest relevanta kritiken av den svenska friskolereformen jag har läst.
Mats Jonsson har lovat att skildra hela sitt liv i serieform. Jag kommer att följa det.
Slut på tips. Och förutom att det genomgående temat är mer eller mindre ilskna uppgörelser med dagens samhälle är alla författare män. Det lovar jag att åtgärda. Det vill säga läsa böcker skrivna av kvinnor också. Att få ordning på samhället kan bli svårare, men jag tar och gör ett försök även där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar