5. Pingstpredikanten

För snart fyra år sedan dog min pappa. Han brukade, bland mycket annat, predika.


Min klasskamrat visste inte vad möteskläder var för något.
Jag var förvånad.

Det var dags för skolavslutning - i fjärde klass. Jag hade frågat Mikael vilka kläder han skulle ha på sig. Och talat om jag skulle ha mina möteskläder.

- Vad är det, undrade han.

Jag försökte förklara.

- Ja men lite finare kläder som man har när man går på möte, försökte jag.

Det var ett uppvaknade. Även om jag redan anat det. Alla gick inte på väckelsemöte i Pingstkyrkan på helgerna. Alla visste inte vad söndagsgudstjänst och kvällsmöte var för något. De gjorde något annat när de inte var i skolan. Oklart vad.

Pappa vågade - lekmannatraditionen i frikyrkorna har tilltalande och demokratiska drag. Min pappa fick plats i talarstolen. Han vågade formulera sig. Till vardags jobbade han som målare. Men på helgerna var han med som ledare och predikant i den pingstförsamling som vi tillhörde.

Som barn var det naturligt att han var med där uppe på estraden. Inga konstigheter alls. Naturligtvis var det några tonårsår då det inte var lika roligt att han envisades att vara med i alla sammanhang.

Pappa hade svårt för att skriva - lättare för att tala. Han kunde fånga en publik.

Jag blev glad när jag hittade ett av de sista predikoutkasten han skrev. Den predikan han höll i Pingstkyrkan Sundsvall fjortonde maj 2006, med titeln: ”Mellan skratt och tårar!?”


Ett utdrag:

”När man ledsagar en döende till evigheten känns det som om det uppstår en öppning där hon tar det sista steget. Vid den öppningen kan man för en stund andas evighetens luft. Det är en stund som är full av allvar och stillhet. Då anar vi närvaron av något som är större än detta livet.

Samma öppning uppstår när en människa kommer till jorden. Också då förstummas man på samma sätt. Känslan av något stort kan stanna kvar länge, flera dagar eller kanske till och med flera veckor. Men så småningom tar vardagen över igen och tiden passerar evigheten.

Dessa två evighetsöppningar inramar det som vi människor kallar tiden. Mellan dem finns livet i den form vi känner det. En människa kommer in genom den ena öppningen och går ut genom den andra. Vilken betydelse ger vi den tid som existerar mellan de två öppningarna?”

Royne Westberg
maj 2006

Han deltog även vid en konferens på Viebäcks folkhögskola hösten 2006. Jag har ett programblad där han fanns med i talarlistan. Han lyckades hålla fasaden utåt - långt in i krisen.

På församlingens hemsida fann jag en bandupptagning från en predikan, som min pappa höll söndagen den tredje oktober 2004. Jag fick höra hans röst. Hans tilltal.

Några veckor efter min upptäckt talade mamma om att hon blivit uppringd av en av församlingens medarbetare. Hon hade fått frågan om hon ville att de skulle ta bort inspelningen från hemsidan. Mamma svarade att det är okej att den ligger kvar. Men för att vara på den säkra sidan så skyndade jag mig att göra en egen kopia. Jag lyckades inte spara ner filen. Istället spelade jag upp pappas predikan på min dator och spelade in via den inbyggda mikrofonen.

För att jag inte skulle få med omkringljud så placerade jag datorn i vår klädkammare. Därinne, i det mörka och trånga utrymmet, fick han hålla låda en vardagseftermiddag.

Emellanåt var jag tvungen att gå upp för att lyssna på hur det gick. Det var något tröstande över att höra honom mässa på med sin karakteristiska stämma inne bland kläderna och lakanen.

Nu finns han här inne i min dator, en liten men betydelsefull del av hans liv.

Det kom att dröja ett tag innan jag klarade av att lyssna på vad han sa. Det är en sak att läsa en text, en annan att höra rösten.


Fortsättning följer.

4. Palme och fantombilden

Några dagar innan jag åkte på sportlovsläger till Ånn 1986 - sköts Olof Palme på Sveavägen. Jag var 15 år och har vaga minnen från morgonen när nyheten hade nått mina föräldrar. De var uppriktigt ledsna. Inga hurrarop där.

På lägret. I Ånn. Läste vi kvällstidningar och tog del av fantombilden som polisen tagit fram. Precis som alla andra.

En eftermiddag. Hade några av lägerdeltagarna varit till fiket. Nere vid tågstationen. På kafét hade de sett honom. Han på polisens bild. De var helt övertygade. Och uppjagade. Minst sagt.

De ringde till polisen och lokalpressen.

Den stämningen.

Tänk om det var han?

Nåja. Det visade att sig att de inte var de enda som hade fått för sig det. Om jag inte missminner mig var det en bybo, som råkade likna mannen på polisens blyertsskiss.

3. Berlinmuren och Tahrirtorget

Vid den förra revolutionen. Då Berlinmuren föll 1989 var jag arton år, men knappt medveten om vad som hände. Sommaren 92 var jag på bilresa i Europa och passade på att knacka loss en bit av muren. Annars ägnade jag mig mest åt att jobba ihop pengar till nästa skidresa. Var, så att säga, inte särskilt omvärldspolitiskt medveten vid den tidpunkten.

Men 2011. Just nu. Är jag helt tagen av direktrapporterna via Al Jazeera, Twitter och andra nyhetskanaler. Ta chansen och se historiska händelser i direktsändning.

Modiga. Mycket modiga människor.

2. Tioåringen

För drygt tio år sedan. Tionde februari 2001 föddes vårt första barn. En dotter. Nora döpte vi henne till.

Svindlande.

Att det lilla byltet, som luktade köttfärs och hade ett huvud som såg ut som en cykelhjälm, är tio. Och att vi har varit föräldrar lika länge.

Föräldraskapet förändrade allt och inget. Plötsligt kom det någon som tog plats och tid. Jag låg sömnlös månader och veckor innan nedkomsten och bekymrade mig över kommande försörjningsansvar.

Som om det bara var mitt problem - att lägga ner byten och dra hem föda till bohålan. Jag hade fått för mig det av någon anledning. En medärvd könsmaktsordning kan tänkas.

Nåja, när hon väl var född har inte försörjandet varit det svåraste. De har vi ju delat på. Det har varit mer jordnära sysslor – typ blöjbyten och kräktorkande. Numera är det jobbigast att få henne ur säng på skolmorgnar och att städa akvariet.

Nora är en fantastisk människa som gillar att läsa, träna friidrott, spela piano och leka med kompisar. När jag frågar henne om vad som är viktigt i livet - dröjer det en stund innan hon svarar. Hon vrider på sig och tycker mest att jag är jobbig som frågar. Men efter lite trugande kommer ett svar.
- Vet inte. Men vännerna och familjen skulle jag inte klara mig utan. Utan vänner har man ingen vara med. Men ibland tröttnar jag på småungarna. Eller småsyskonen menar jag.
Vad gör du då?
- När dom skriker, bråkar och tjatar?
Ja.
- Då brukar jag gå någonstans där dom inte är eller bara strunta i det.
Men bråkar aldrig du?
- När lillbrorsan bråkar brukar jag också bråka med honom. Jag brukar säga sluta. Men det funkar inte. Då tjatar jag på honom så att han slutar. Eller så säger jag till någon vuxen. När mamma och pappa tjatar brukar jag tröttna på dom också.

Det sistnämnda är nog den största förändringen. Plötsligt är det någon som, med rätta, har åsikter om hur jag beter mig. Som ställer krav och kräver sin rätt.

1. Virosis med pharyngit

- Åk rutschkanan du också. Det är kul, säger Oskar till mig
- Ja, jag vet. Men jag orkar inte, svarar jag.

Jag sitter i den galonklädda soffan. Mamma läser Aja baja Alfons Åberg för mig. Men jag hör knappt vad hon säger.

Jag vill också leka. Åka rutschkanan. Och göra kullerbytor på den mjuka mattan. Det är inget stort lekrum här. Men det är det enda stället som något kul händer.

Oskar brukar vara i lekrummet. Vi har lekt med bilar förut. På bilbanemattan. En sån där matta som jag önskar mig. Men idag orkar jag inte ens köra bilarna.

På rummet är det tråkigt. Vi är tre stycken på mitt rum. Jag är yngst. Dom andra är stora. Säkert sju år. Men lika trötta som jag. Vi pratar inte så mycket med varann. Jag sover mest. De första dagarna minns jag ingenting ifrån. Men mamma säger att jag hade hög feber. Att jag sov nästan hela tiden. Att jag inte var kontaktbar.

- Jag älskar dig, säger hon när jag vaknar. Hon upprepar det flera gånger.
- Vi ska be till Gud så att du blir frisk. Det är många som ber för dig, säger hon nästan lika ofta.
- Du ska veta att vi älskar dig, säger pappa när han kommer på eftermiddagen. Direkt från jobbet.

Han har bytt om från sina arbetskläder. Han har tagit av sig dom där vita byxorna som är fullkladdade med färg. Som är alldeles styva och konstiga. Nu har han sin blåa träningsoverall på sig. Med orange rand på ärmarna och benen. Han luktar jobb. Svett. Pappasvett uppblandat med färg- och lacknaftedoft. Han har tvättat händerna, men det är fortfarande vita färgprickar på handryggen och underarmarna.

Han kramar mig. Länge. Jag blir glad. Och trött. Sen kittlar han mig.

- Nej sluta, kvider jag.
- Det gör ont. Sluta, säger jag.

Men egentligen vill jag att han ska fortsätta. Aldrig sluta. Jag vill att han ska vara här. Hela tiden. För alltid.

Jag lägger mig på rygg. Det susar i ventilationsröret ovanför min säng. Ett brunmålat rör som är fastskruvat i taket och går igenom väggen precis ovanför dörren. Tänk om man kunde krypa in genom öppningen och se vart man skulle komma. Upp från sängen. In i röret. Genom väggen. Ut i den jättelånga korridoren. Bort mot hissarna.

Tänk om man kunde krypa hela vägen ner till restaurangen. Mitt rum är på femman. Man trycker på knapp fem när man ska hit. Det är högt upp.

Restaurangen är nere vid ingången. Tänk att åka rutschkana i röret. Och titta ner på alla som sitter där. Kolla när dom äter. Kanske hoppa ner och plocka med sig en Colaflaska. Och en bulle. En sån där stor rund som har sånt där gult glägg i mitten. Som ett stekt ägg nästan. Men mycket godare.

Tänk om man kunde krypa vidare och titta in i dom andra rummen. På alla andra som är här. Här där jag är – är det ju bara barn. Men mamma säger att det finns andra avdelningar. Med vuxna. Såna som brutit benet. Och såna som dom måste skära upp magen på. Tänk om man kunde titta ner på dom.

- Det är ronden. Du får vakna nu, säger mamma.
- Och idag ska dom väga och mäta dig också.

Jag försöker sätta mig upp. Mamma hjälper till och bullar upp med kuddar bakom min rygg. Jag försöker koncentrera mig. Det är svårt. Ögonen bara faller igen.

Dr. Marqvardsen och hans följe av sköterskor och underläkare undersöker mig. Doktorn dikterar sina iakttagelser. Som läkarsekreteraren skriver ner.

- Status den 2.2, 1975, säger han med sin raspiga röst. Med tydlig dansk brytning. Svalg: Stora tonsiller, röda, inga beläggningar. Öron: Trumhinnor retningsfria. Ytl. lgll.: På halsen palp. några små körtlar. Pulm: Normalt andningsljud. Inga biljud kan uppfattas. Buk: mjuk och förefaller oöm. Neurologi: Ingen som helst nackstelhet. Normala rutinreflexer. Vikt: 16.3 kg. Längd: 106 cm. Temp: 38,7. Puls: 100.

- Sammanfattningsvis, säger han till sin uppmärksamma åhörarskara, fyrårig pojke, högfebril femte dygnet, pharyngnit, annars inga lokalsyptom. De första dagarna tilltagande slöhet, närmast stuporös, sover mycket, säger ingenting. Normal tonus i extremiteterna men stel och fumlig i rörelser och ostadig gång. Dock successiv förbättring.

Undersökning är över och det blir tyst i rummet. Jag somnar.

Jag skrivs ut från Länssjukhuset i Sundsvall den tolfte februari. Diagnosen som Marqvardsen ställde var en trolig Virosis med pharyngit. En virussjukdom av odefinierat slag och en infektion i svalget. Under min uppväxt har jag alltid fått höra att det var en misstänkt hjärnhinneinflammation. Den artonde februari är jag på återbesök. Enligt mamma har jag ”börjat prata mera, har varit ute och skidat, vilket han kan bra men är fortfarande något trött och sover gärna middag.” Men doktorn är inte riktigt nöjd utan anger att jag, på hans mottagning, ”går omkring med rynkad panna och ser bister ut men lär hemma vara glad och prata lite mera”. Men jag friskförklaras och vid en senare efterkontroll anses jag vara ”strålande pigg och duktig pojke, glad och till och med pratsam, som verkar helfrisk.”

Det är först när jag fått egna barn som jag insett hur oroliga min föräldrar var. De trodde att jag skulle dö. Ju.